Jag vill gärna vara själv, men inte ensam.

Då jag var liten och föreställde mig framtiden såg jag en framtid där jag hade familj med partne, barn och allt vad det innebär, men även att jag hade vänner att umgås med. Jag såg framemot det där typiska parlivet där man bjuder varandra på middag och jag trodde att jag skulle ha ett gäng tjejkompisar som följde mig genom livet. Eller gäng och gäng, iaf några stycken.

Mitt liv har inte alls blivit som jag trodde.

Och jag skyller inte på någon, inte på mig själv heller. Visst har jag vänner även om de är få. Vänner jag sällan träffar, men som betyder mycket för mig. Dessa vänner är sådana som det kan gå lång tid utan att vi hörs av, men så tar vi kontakt och allt är lika fint som det alltid varit. Ni vet vilka ni är ❤

Nu bor jag förvisso inte längre i Sverige där mina vänner finns, men jag var ju inte bättre på att träffa vänner, hålla kontakten med dem och visa att jag faktiskt vill umgås då jag bodde där. Jag sluter mig lätt i min ensamhet och även då jag vet att vänskap handlar om att ge och få har jag så har jag så svårt för det ibland. Inte för att jag inte vill utan för att jag så lätt hamnar i ett läge där det för stunden är lättast att vara ensam. Alla relationer kräver ju sitt och ibland har jag knappt ork eller lust att ta hand om mig själv och hur ska jag då orka med relationer?

Ibland saknar jag vänner att träffa i vardagen. Vänner jag kan dela mina vardagliga saker med. Glädje och bekymmer. Vänner som kan få mig att skratta, gråta och bara känna att jag lever utan att det behöver vara fest eller speciella tillfällen. Jag har ju inte ens kollegor så ibland känns livet jävligt ensamt. Och om jag nu vill vända på detta, hur gör jag då? Hur skaffar en vänner då en är 40+? De flesta ingår ju redan i olika konstellationer av umgängen och har kanske inte ens plats för fler. Och hur gör en detta i ett land där en inte kan språket än och inte känner någon förutom. Jag vill ju inte ha massor av folk omkring mig, men ibland önskar jag att jag inte kände mig så jävla ensam.

Ibland undrar jag om du någonsin tänker på mig?

Ibland är det svårt att förstå att det redan passerat tio år. Då och då funderar jag på hur mitt liv och hur vårt liv sett ut idag om allt inte blivit som det blev. Hade jag gjort samma val? Dina kloka råd och tankar kanske hade fått in mig på en annan bana. Det är sådant jag aldrig kommer att veta. Under alla dessa år har jag saknat vår vänskap. Hur du känner har jag ingen aning om. Vi försvann för varandra. Stunderna är många då tanken snuddat vid mig, tanken att vi kunde ha löst allt, men åren kom och gick och avståndet växte sig allt större. Våra liv förändrades och det som först kändes möjligt blev omöjligt. Jag var osäker och rädd, jag är det än idag. Den styrkan jag skulle behöva för att kontakta dig besitter jag inte.

Under dessa år som gått har vi endast stött på varandra ett par gånger. Märkligt hur en kan bo i samma stad och ändå aldrig träffas. Det är fullt möjligt att jag aldrig kommer se dig igen, vi vistas inte i samma stadsdel och vi har inga gemensamma vänner längre. Det gör det hela lite lättare.

Jag är idag fullt medveten om vad jag gjorde fel, att jag gjorde fel. Hur jag svek dig. Saker jag sa och hur jag feltolkade ett och annat, men inget har någon betydelse nu längre. I många avseenden var jag omogen och totalt oförstående och det skäms jag för, jag är inte den personen längre. Jag är äldre och livet som passerar har satt sina spår hos mig. Många är stunderna då jag saknat våra samtal och alla dagar vi tillbringade tillsammans. Jag älskade det vi hade, men tyvärr förstod jag det alltför sent.

En gång skrev jag en sång till dig. Minns du?

Taste of wine™

I’m sorry but you got me

paralysed for a while

I’m sorry you found a way

to make me cry

But with all this anger

I’m getting confused

and if we don’t believe

I’m losing you

She fills me up

like the bitter taste of wine

I know her soul

as she knows mine

maybe she could take me to see further

to feel I believe I still need her…

Besök från huvudstaden

Det är härligt, att hur lång tid det än går mellan besöken, är känslan då vi ses den samma. Inga konstigheter, ingen obekväm tystnad. Vi bara är. Vi umgås, pratar, skrattar och mår bra. Barnen leker, busar, bråkar, skrattar och gråter. Precis som barn ska göra. Vi pratar inte om att vi borde ses oftare, inget dåligt samvete, utan vi njuter av stunden som är. Jag älskar det.

Detta är vänskap när den, enligt mig, är som bäst ❤

Nu hoppas jag givetvis att det inte går ett år tills nästa besök, men skulle det bli så kommer allt vara fint ändå.

 

 

 

 

Året försvinner

Det är fortfarande januari, men jag känner redan hur året drar iväg och försvinner. Snart är, med säkerhet, varje helg fram till sommaren uppbokad. Typ.

Innan jul och årsskiftet tänkte jag om allt jag ville göra och hinna med att ”det tar vi efter jul, nästa år”. Nu är vi där, nästa år, och jag känner hur tiden bara försvinner. Hur helgerna uppbokas och hur jag ändå inte hinner med det jag vill. Önskar så att jag hade ett jobb där jag fick vara ledig varje helg. Ledig och hemma med familjen.

Framöver har jag en tripp till Umeå att se framemot, ett halvsekelsparty, Faust i gasklockorna och troligtvis nån form av fest någonstans kring… Örebro? Är tämligen osäker.

Dessutom vill jag lyckas planera in en helgvisit av Anna-Karin & tjejerna snart och nåt form av umgänge med båda Linda & Anna-Karin.  Om de vill?? Saknar dem.

Frågan är bara hur vi ska få till allt och helst innan sommaren. Livet är ett stort pussel.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: