Rotlösheten

Jag har, så länge jag kan minnas, känt en enorm rotlöshet inom mig. Jag har aldrig känt att jag hör hemma någonstans, utanförskapet har alltid varit påtagligt, om än på olika nivåer. I många år har jag försökt förstå varför, spekulerat och analyserat i hur jag är som person och hur det påverkar mitt sociala liv och/eller min förmåga att passa in. Nu har jag väl mer eller mindre insett att jag aldrig kommer att känna att jag hör till om jag hela tiden tänker att jag måste ändra på mig. Folk får helt enkelt ta mig som jag är så länge jag inte enbart är självupptagen, vrång och oempatisk. Sedan är det detta med den sociala biten vilken jag tycker är svår, grannarna här sitter ofta ute på framsidan med ett glas vin eller nåt och snackar på eftermiddagarna. Det har hänt att jag gått ut och satt mig med dem, men oftast blir det en jobbig situation för själva småpratandet är inte min grej. Ni som känner mig tänker nu ”Du som pratar så mycket” och ja det gör jag, med folk jag känner. Det är mycket svårare för mig att prata med nya människor. Många gånger då grannarna sitter ute och snackar vill jag gå ut, sitta på avstånd, observera och lyssna på dem då de pratar för att snappa upp mer av språket. Det gör jag inte för det känns inte ok att sitta ute på avstånd och hålla sig undan. Detta innebär blandade känslor hos mig för en del av mig vill vara med och en annan vill bara få vara själv. Det är jobbigt att vara jag.

Sedan vi flyttade från Sverige och pandemin slog till har jag tillbringat många timmar med att rannsaka mig själv, på både gott och ont. Jag har aldrig varit så hård mot mig själv som jag är nu och jag har heller aldrig avskytt mitt fysiska jag så mycket som jag nu gör. Allt går hand i hand, mitt psykiska mående tar sig i skrivande stund ut i hat mot mitt fysiska jag. Jag är destruktiv och kan inte tänka klart . Jag vet vad jag vill göra, men jag vet inte hur jag ska hitta energin att göra det jag vill utan att hamna i ett destruktivare läge. Det hela är en ond cirkel vilken jag vet hur jag ska ta mig ur samtidigt som jag inte har kraften att göra det.

Mitt mående beror absolut i väldigt stor del på att jag känner mig så ensam. Detta anser jag till allra största del vara pandemins fel. Det är så mycket som inte blev som jag/vi ville på grund av hur läget i världen så drastiskt förändrades kort efter vår flytt. Vi hade ju trott att fler av familj och vänner skulle ha besökt oss med tanke på det korta avståndet mellan Nederländerna och Sverige. Covid_19 ville tyvärr annorlunda och vi har som så många andra varit tvungna att acceptera ett liv med minimal fysisk kontakt med andra människor. Jag har dock hopp om att livet kommer bli bättre och att denna kontaktlösa verklighet inte är bestående. Att allt skulle bli som förr tror jag inte utan det finns ett före och ett efter Covid, det kan vi inte bortse ifrån.

Tillbaka till min rotlöshet och alla tankar jag har kring det så har jag insett att jag inte längtar tillbaka till Sverige. Jag saknar Elian, familj och vänner, men inte mitt hemland. Det finns ingen plats i Sverige där jag känner mig mer hemma än någon annan så skulle vi flytta tillbaka har jag inget behov av att bo någon speciell stans. Tänker på hur klockrent printet med texten ”Home is where the fuckers ain’t” som jag köpt av https://jessicaritar.se/ är. Det är exakt så. Jag kan nog känna mig hemma lite överallt i världen så länge jag inte bor med idioter.

Detta inlägg blev nog lite svamlande, men det är så jag är. Det är kaos i mitt huvud med tankar som far än hit, än dit och känslorna är många. Försöker sätta ord på allt och vara tydlig, men det är svårt. Och egentligen spelar det ingen roll för mitt främsta mål är inte att människor måste förstå det jag skriver eller hur jag tänker.

I am under no obligation to make sense to you!

Inspirationen tryter, men åsikter består!

Någonstans längs vägen har jag tappat det, min förmåga att uttrycka mig i ord menar jag. Jag har så mycket jag skulle vilja skriva om, men inspiratonen finns inte. Jag vill ha tillbaka den. Jag vill uttrycka min åsikter i arga inlägg som skapar diskussioner och gör kränkta män än mer kränkta. Jag vill säga vad jag tycker och tänker till allt och alla även om människor inte håller med mig. Ibland har jag fel och då lär jag om. Jag vet med mig att jag inte alltid har rätt, men när det gäller mina analyser av män och samhället har jag ofta det. Eller i alla fall hade jag det, för tillfället sker inte mycket analys i mitt huvud, men jag kommer tillbaka så småningom.

Då jag ser tillbaka på de omkring 18 månader som gått sedan vi flyttade från Sverige så förstår jag absolut varför inspirationen tryter. Nytt land, nytt språk, inga vänner och oerhört få besökare. Livet har stundvis känts så bottenlöst ensamt och hopplöst. För tillfället gör jag det jag gör bäst då jag känner mig ensam och låg; jag sluter mig ännu mer och har svårt att prata om det jag känner. Inte för att jag inte vågar visa mig ledsen, svag och sårbar utan för att jag inte orkar med ångesten som kommer av alla känslor. Jag vet naturligtvis att detta inte fungerar i längden och jag vet att jag framöver kommer behöva gå och prata med någon om allt som cirkulerar i mitt huvud. Alla dessa månader hemma har fått mig att fundera över saker jag inte tänkt på under lång tid. För herregud så mycket tid jag har haft att verkligen tänka på saker och analysera dem. Jag börjar komma underfund med saker angående mig själv, sådant jag medvetet valt att inte tänka på. Vi får se vart all denna medvetenhet leder till slut, jag har ingen aning just nu.

Även då jag inte aktivt skriver och delar arga feministiska inlägg för tillfället är mina åsikter fortfarande lika arga och feministiska. Det ändras ALDRIG!

Alla dessa tankar i mitt huvud

Sedan dagarna då vi var i Amsterdam och Christofer var på intervju där har jag haft otroligt svårt att koncentrera mig på mina studier. Mina dagar bestå till mesta del av en rastlöshet som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag hoppades att det skulle bli bättre så fort vi fick veta om han blivit erbjuden jobbet, men nej. Sedan trodde jag att det skulle lätta när vi tagit ett beslut, men nej. Nu när vi bestämt oss för att hoppa på detta äventyr och flytta utomlands oroar jag mig än mer. Jag har svårt för förändringar och att inte veta hur livet kommer att bli i Nederländerna stressar mig väldigt. Det som nu ständigt cirkulerar i mitt huvud är:

  • När flyttar vi egentligen? I slutet av december som det ser ut, men herregud ge mig ett datum!
  • När kommer flyttfirman och packar allt?
  • Var är den tillfälliga lägenheten vi ska bo i belägen?
  • Hur länge kommer vi egentligen bo där?
  • Var ska vi bo sedan? Hyra eller köpa?
  • Var ska barnen gå i skolan?
  • Kommer barnen hantera flytten bra?
  • Kommer vi någonsin lära oss språket?
  • Tänk om vi ångrar oss.
  • Kommer Elian ha det bra här i Sverige?
  • Kommer jag klara av att vara utan honom? Mitt hjärta går nästan sönder då jag tänker på att han stannar här.

Så många tankar och sådan oro inom mig, men..

Jag ser så mycket framemot detta. Att vi har möjligheten att ge oss ut på detta äventyr är fantastiskt. Jag längtar mycket tills vi har vårt egna hem med alla våra saker. Till en vardag med allt vad det innebär i ett helt nytt land. Vi kommer att lära oss så mycket. Och det bästa är att jag får göra detta tillsammans med dem jag älskar. Vilken grej!

Nu när jag skrivit av mig lite är det dags att fortsätta studerandet. Det är ju därför jag är på biblioteket idag.

Tonårsbarn – Hur ska en agera?

Det här med att vara tonårsförälder. Det är ju inte så att jag hux flux har ett tonårsbarn hemma, även då det känns så. Nu är han 16, går första året i gymnasiet och en tydlig förändring har skett. Det kan även vara så att jag inte sett tecknen förr och min lugna beskedliga tonåring kanske inte varit så lugn och beskedlig som jag trott. Nu är just det inte så väsentligt. Min tankar i denna stund kretsar mest kring hur jag ska agera nu när han så tydligt står med ena foten i barndomen och den andra i vuxenvärlden. Hur ska jag tänka med regler? Är det bäst att ha en bestämd tid då han ska vara hemma om kvällarna(helgerna) eller är det bättre att han rättar sig efter när nån annan ska hem så han får sällskap? Han har själv berättat att han smakat alkohol på fester. En del av mig vill nu förbjuda honom att dricka, men naturligtvis vet jag att det inte skulle lösa något. Han kommer antagligen dricka ändå, bara ljuga om det och ärlighet är något vi uppmuntrar här hemma. En annan del av mig vill låta honom vara tonåring, med allt vad det innebär. Alla har vi gått igenom den tiden med allt som lockar och drar.

Vi har sedan flera år tillbaka varit väldigt tydliga med att han alltid kan komma hem. Oavsett tillstånd så är han alltid välkommen. Själv växte jag upp med förmaningen ”Du kommer inte hem full” och det är en sådan idiotisk grej att säga till sin tonåring. Det jag säger till Elian nu är att jag inte vill att han dricker, jag vill inte att han ska vara full, men om han nu väljer att dricka så ska han tänka på vad han dricker, ha uppsikt över det han dricker, inte ta emot drinkar från folk han inte känner. Jag pratar om vikten av att han tar hand om sig och att han alltid kan ringa oss om det är något.

Jag pratar om med honom om hur han kan komma att bete sig när han druckit, att han inte kan göra idiotiska saker och komma undan med det p g a alkohol. Det är inte så det fungerar. Han själv har ansvar för sina handlingar. Vi pratar värderingar, samtycke och allt vad det innebär. Jag försöker ge honom en bra grund och jag hoppas innerligt att han tar till vara på alla pratstunder vi haft, alla förmaningar och allt feministiskt snack som genomsyrat hans liv. Vi har alltid haft lätt för att kommunicera med varandra och jag tror mig veta att han skulle säga det mesta till mig(inom rimliga gränser givetvis). Jag hoppas att det fortsätter så, jag kommer göra det jag kan att vår relation ska fortsätta vara så kärleksfull och öppen som den är nu.

Han växer nu upp och av det lilla busiga barnet finns inte mycket kvar, även då glimtar då och då tränger igenom tonårsfasaden. Han växer upp till en kärleksfull, fin, empatisk och vetgirig ung man. En man, med fötterna i det patriarkala samhället och med alla fördelar det ger honom. Jag hoppas nu att den uppfostran han fått gör att han ser sina fördelar och kämpar för att bli kvitt dem. Det är det jag vill.

Jag gör mitt bästa för att han ska kunna ta egna beslut och lära sig av sina misstag, men det är svårt. Denna oro jag känner om helgerna då han är ute sent om kvällarna förtär mig och jag vet inte hur jag ska kunna släppa taget. Går det ens?

Stundvis slår det mig att jag skulle vilja ha en GPS på honom så att jag alltid har koll på var han är, men jag begriper givetvis att det är att inskränka för mycket på hans privatliv. Jag måste släppa mitt kontrollbehov, låta honom bli vuxen och på något sätt komma till freds med att jag inte kan ha koll på honom 24 timmar om dygnet.

Men, hur ska det gå till?

Ignorerar det jag tror jag borde

Tankarna snurrar i huvudet och jag känner pressen av allt jag borde hinna med idag. Tvätta, dammsuga, handla, gå ner till förrådet med diverse vinterkläder, vara ute med Herman och sist men inte minst plugga. Givetvis har jag en sambo som gärna hjälper till, men… jag är ofta en omöjlig person då det gäller. Jag vill göra allt på mitt vis vilket resulterar i att jag röjer som en dåre och Christofer inte vet vad han ska göra. Jag blir grinig för att han inte hjälper till och han blir arg för att jag inte låter honom vara delaktig. Ibland blir jag så trött på mig själv. Idag har jag bestämt mig för att ignorera den röst i mitt huvud som säger att jag borde massor av saker.  Istället ska jag göra lite, se till att Christofer deltar och även försöka vila lite. Min hals värker, det är antingen en begynnande förkylning eller allergi. Nu skulle jag vilja byta om och ta med Herman ut på gården så han får testa trehjulingen han fick av sin faster häromdagen, men energin finns inte vilket stör mig enormt. Ibland känner jag mig kass som förälder. Antar att jag får vila lite och gå ut om en stund. Och apropå gå ut så ska jag tvinga ut Julian idag. Börjar redan nu förbereda honom på det och än så länge har han inte protesterat, men det kommer naturligtvis då det är dags.

Drömde förresten att jag träffat nån annan och skulle lämna Christofer vilket har gjort mig konfunderad idag. Inte för att jag vill lämna honom eller för den delen älskar honom mindre idag, men jag kommer inte ihåg vem jag hade träffat och det stör mig. Om jag nu ska bli kär i nån annan i en dröm kan jag väl åtminstone få komma ihåg i vem.

Nu ska jag hoppa in i duschen, ta på mig nån snygg klänning och försöka tänka positiva tankar om dagen.

 

 

 

Klart jag vill arbeta inom ett mansdominerat yrke…

Har äntligen bestämt vilken utbildning som kommer bli mitt förstahandsval till hösten, nämligen denna Informatik med inriktning systemutveckling

Brottas fortfarande med allehanda känslor. Pendlar mellan ”varför ens försöka jag är ändå oduglig och kan ingenting” och ”klart jag fixar detta”. En del av min oro är att läsa en utbildning och hamna på en arbetsplats där övervägande delen av kollegorna är av manligt kön. Jag känner mig oftast obekväm och osäker när det är för många män i min närhet, men jag vill bidra till en förändring av samhället och få in fler kvinnor inom mansdominerade områden så jag ska klara av detta. Bästa sättet att förändra de patriarkala strukturerna inom ett yrke torde vara att göra det inifrån så pepp pepp till mig själv!

Mitt inre är således ett känslomässigt kaos. Tanken på att snart förhoppningsvis läsa på högskolenivå skrämmer mig mycket. Aldrig trodde jag att jag skulle lyckas ta mig igenom gymnasiestudier i vuxen ålder, att jag dessutom klarat av det riktigt bra har stärkt min självkänsla enormt. Ibland anar jag att jag är smartare än jag tror. Sedan kommer jag tillbaka till verkligheten igen där jag anser mig vara rätt korkad. Det är en jävla balansgång att existera och att må bra. Försöker hela tiden, jag sjäv, är min värsta fiende. Ett steg framåt, två bakåt.

Målet är en examen.

 

Att hantera motgångar

Jag är en person som inte hanterar motgångar och besvikelser bra. Jag har svårt att släppa taget och jag har svårt att se någonting positivt komma ur något negativt. Jag anser klyschor som ”det går fler tåg” vara en klen tröst då livet drar tillbaka en plötslig välkommen förändring.

Jag är även en egoistisk person som fokuserar så på mitt eget elände att jag inte ser de som finns omkring mig. Och jag stänger av alla känslor som kan få mig ur balans. Vad finns då kvar? Jo, en kall person som inte bryr sig om något, kall på ytan det vill säga. Egentligen känner jag massor, både bra och dåliga saker, men det är så påfrestande fysiskt och psykiskt med alla dessa känslor att jag helst av allt vill lägga locket på och låtsas som att allt bara är som vanligt. Det vanliga är ju bra. Livet i sig är fint.

Just nu vill jag försöka lära mig hur en är ledsen och besviken tillsammans för det är något jag inte klarar av. Jag agerar utåt och blir arg på familjen när det jag/vi behöver mest är att hålla ihop och gå vidare tillsammans. Jag vet ju att allt blir bra till slut och egentligen har det inte så stor betydelse var vi fysiskt befinner oss, utan det viktiga är att vi är tillsammans.

Tillsammans som den familj vi faktiskt är ❤

Kan en vara något annat än feminist?

Jag anser mig själv vara feminist. Feminist för att jag vill ha ett jämställt samhälle. Ett samhälle där maktstrukturer ej finns. Ett samhälle där vi kvinnor lever på lika villkor som männen. Jag vill att mina söner växer upp i en värld där kön inte spelar någon roll, i en värld där de inte kan dra fördel av det faktum att de föddes som män. Jag vill ha en värld där jag på intet sätt är underordnad mannen enbart för att jag är kvinna.

Innebär det att jag som kvinna och feminist vill utrota männen och ta över världen? Givetvis inte. Därför är det frustrerande att se så många män skriva om feminismen som något ondskefullt och dessutom jämföra den med nazism. Vad är det som är lika med ”Vi vill leva i ett samhälle där vi behandlas lika oavsett kön” och ”Vi vill utrota alla som inte passar in i vår mall”. Ni män som drar till med dessa jämförelser får mer än gärna förklara hur ni tänker, även om jag förvisso kommer anse allt som kommer ur er mun vara rena rama rännskitan.

Om jag som feminist avskyr alla av manligt kön? Långt ifrån. Jag har under mina 38 år träffat på många vettiga män. Många bra män. Män jag gillat och män jag älskat. Dessvärre är jag övertygad om att andelen män ute i världen som jag skulle avsky vara betydligt högre än andelen jag skulle älska.  Detta med feminism handlar dock inte om att hata män. Det handlar om att alla män måste ta bort det där lättkränkta filtret de går omkring med och sluta ta feminismens kamp för ett jämställt samhälle som ett personligt påhopp.

Jag kämpar för att mina söner ska växa upp i ett samhälle där patriarkala strukturer är något de lär sig om på historielektioner. Ett samhälle där de är förvånade över hur illa det såg ut förr i tiden då mannen trodde sig vara bättre än kvinnan.

Det är mitt mål!

#Metoo

#Metoo har de senaste dagarna triggat så många hemska minnen hos mig och jag är i denna stund så oerhört glad för att jag är där jag är idag. Mitt liv är riktigt bra. Jag mår bättre och bättre hela tiden. Jag har ett otroligt bra stöd i Christofer. Med hans hjälp har jag kommit en lång bit på vägen när det gäller min brist på tillit för män. Med honom känner jag mig älskad, åtrådd och betydelsefull. Vad jag vill eller inte vill räknas. Han lyssnar på mig. Det är något jag aldrig upplevde förr. Samtycke heter det visst.

Nog om mig, det jag tänker på nu är att det måste till en förändring, en stor förändring och jag anser att den förändringen börjar i våra hem, i de konversationer vi har med våra söner. Vi föräldrar ska lägga grunden för våra barn. Jag själv uppfostrar och påverkar mina söner. Jag ger dem grunden till bra värderingar och lär dem om jämlikhet, feminism, vi diskuterar sexualitet, könsroller och samtycke. Jag gör det jag kan för att de skall växa upp till bra individer och behandla sina medmänniskor med respekt, så som de själv vill bemötas. Jag uppfostrar dem med den förhoppningen att de i framtiden gör sitt bästa för att bidra till en förändring av de patriarkala maktstrukturer som präglar vårt samhälle.

 

 

Livet kan vara så jäkla bra och dåligt samtidigt. Just nu är det så.

De kryper inom mig och jag vet inte vad jag ska göra, vart jag ska ta vägen eller vilken väg jag ens ska gå. Allt är så oklart och jag avskyr det. Jag behöver så intensivt veta vad som händer framöver. Vad ska jag göra till våren? Plugga in fler gymnasieämnen? Distanskurser kanske..  Plugga kurs på högskola? Vilket inte känns troligt med tanke på att jag inte kommer kunna skicka in omdömena i tid. Jobba? Helvete heller! Allt är så grötigt, rörigt och ostrukturerat. När dessa perioder livet kommer vill jag ge upp, dra ett täcke över huvud och bli väckt då livet åter är i ordning.

Det enda jag vet med säkerhet inför våren är att jag måste göra något som genererar i pengar. Hoppas bara att det inte innefattar arbete i flera månader.

Annars då? Jo, inte är det så här illa och rörigt jämt. Livet är faktiskt rätt bra mellan varven. Herman har fyllt två och trivs bra på förskolan, Julian gillar sin skola, utom på torsdagar då de har idrott. Då avskyr han den. Och Elian har påbörjat sitt sista år på grundskolan. Nu pratar vi betyg och gymnasieval vilket känns spännande och härligt. Tänk att vi snart har ett barn som går på gymnasiet. Tiden springer iväg.

Näsa vecka är det debatt på engelska som gäller. Läraren har valt ämne och åsikt till oss. Min grupp anser (ofrivilligt) att ”The gender business discussion is not necessary”. I början kändes det svårt att argumentera för något så idiotiskt som detta, men nu har jag klivit in i en roll så detta kan bli kul. Hoppas jag i alla fall. Vi har lagt ribban högt med argument i form av:

  1. According to the bible..
  2. Men are naturally superior…

Jag ser inte hur vi skulle kunna förlora denna debatt.

Imorgon ska Christofer äntligen få sin 35-årspresent av mig. Det i form av en natt på Högbo brukshotell, massor av gott att äta och dricka samt mitt snygga sexiga sällskap. Vill inte skriva trevliga för jag är inte alltid en trevlig person.

Dock försöker jag komma in i rollen inför debatten så ”I obey my man” eller något sådant.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: