Rotlösheten

Jag har, så länge jag kan minnas, känt en enorm rotlöshet inom mig. Jag har aldrig känt att jag hör hemma någonstans, utanförskapet har alltid varit påtagligt, om än på olika nivåer. I många år har jag försökt förstå varför, spekulerat och analyserat i hur jag är som person och hur det påverkar mitt sociala liv och/eller min förmåga att passa in. Nu har jag väl mer eller mindre insett att jag aldrig kommer att känna att jag hör till om jag hela tiden tänker att jag måste ändra på mig. Folk får helt enkelt ta mig som jag är så länge jag inte enbart är självupptagen, vrång och oempatisk. Sedan är det detta med den sociala biten vilken jag tycker är svår, grannarna här sitter ofta ute på framsidan med ett glas vin eller nåt och snackar på eftermiddagarna. Det har hänt att jag gått ut och satt mig med dem, men oftast blir det en jobbig situation för själva småpratandet är inte min grej. Ni som känner mig tänker nu ”Du som pratar så mycket” och ja det gör jag, med folk jag känner. Det är mycket svårare för mig att prata med nya människor. Många gånger då grannarna sitter ute och snackar vill jag gå ut, sitta på avstånd, observera och lyssna på dem då de pratar för att snappa upp mer av språket. Det gör jag inte för det känns inte ok att sitta ute på avstånd och hålla sig undan. Detta innebär blandade känslor hos mig för en del av mig vill vara med och en annan vill bara få vara själv. Det är jobbigt att vara jag.

Sedan vi flyttade från Sverige och pandemin slog till har jag tillbringat många timmar med att rannsaka mig själv, på både gott och ont. Jag har aldrig varit så hård mot mig själv som jag är nu och jag har heller aldrig avskytt mitt fysiska jag så mycket som jag nu gör. Allt går hand i hand, mitt psykiska mående tar sig i skrivande stund ut i hat mot mitt fysiska jag. Jag är destruktiv och kan inte tänka klart . Jag vet vad jag vill göra, men jag vet inte hur jag ska hitta energin att göra det jag vill utan att hamna i ett destruktivare läge. Det hela är en ond cirkel vilken jag vet hur jag ska ta mig ur samtidigt som jag inte har kraften att göra det.

Mitt mående beror absolut i väldigt stor del på att jag känner mig så ensam. Detta anser jag till allra största del vara pandemins fel. Det är så mycket som inte blev som jag/vi ville på grund av hur läget i världen så drastiskt förändrades kort efter vår flytt. Vi hade ju trott att fler av familj och vänner skulle ha besökt oss med tanke på det korta avståndet mellan Nederländerna och Sverige. Covid_19 ville tyvärr annorlunda och vi har som så många andra varit tvungna att acceptera ett liv med minimal fysisk kontakt med andra människor. Jag har dock hopp om att livet kommer bli bättre och att denna kontaktlösa verklighet inte är bestående. Att allt skulle bli som förr tror jag inte utan det finns ett före och ett efter Covid, det kan vi inte bortse ifrån.

Tillbaka till min rotlöshet och alla tankar jag har kring det så har jag insett att jag inte längtar tillbaka till Sverige. Jag saknar Elian, familj och vänner, men inte mitt hemland. Det finns ingen plats i Sverige där jag känner mig mer hemma än någon annan så skulle vi flytta tillbaka har jag inget behov av att bo någon speciell stans. Tänker på hur klockrent printet med texten ”Home is where the fuckers ain’t” som jag köpt av https://jessicaritar.se/ är. Det är exakt så. Jag kan nog känna mig hemma lite överallt i världen så länge jag inte bor med idioter.

Detta inlägg blev nog lite svamlande, men det är så jag är. Det är kaos i mitt huvud med tankar som far än hit, än dit och känslorna är många. Försöker sätta ord på allt och vara tydlig, men det är svårt. Och egentligen spelar det ingen roll för mitt främsta mål är inte att människor måste förstå det jag skriver eller hur jag tänker.

I am under no obligation to make sense to you!

Att bo i olika länder

Det är svårt och stundvis outhärdligt jobbigt att inte bo i samma land som sitt barn. Hela mitt inre är ett virrvarr av känslor i denna stund. Jag är så otroligt lycklig för att jag under några dagar fått rå om min Elian. Jag har fått krama honom, se honom och prata med honom. Jag älskar det och som jag älskar att han fortfarande vill krama mig. Han är på alla sätt så fin, min älskade förstfödde.

Men… nu har han åkt. Igår hoppade han på planet tillbaka till Sverige där han bor och har sitt liv. Och här sitter jag och vill ha honom kvar hos oss. Jag vill att han ska bo här, vara en del av vårt liv här, en del av vår vardag. Jag förstår varför han valde att bo kvar i Sverige och jag accepterar det, men jag har svårt att förlika mig med att det innebär att vi måste vara utan varandra. Nästa steg i denna process är att jag måste inse att han faktiskt fyller 18 i år. Hur är det ens möjligt? I min värld var han nyss i denna ålder och inte alls nära vuxenlivet:

No photo description available.

Nu är han hemma hos sin pappa igen och jag har så smått börjat planera nästa resa hit för honom. Tur ändå att Nederländerna inte ligger så långt från Sverige.

Saknar nu och sakna sen…

Sakta närmar sig dagen för hemresa och trots att jag verkligen gillar det slappa semesterlivet här finns det en del saker jag saknar:

  • Vår lägenhet. Att känna sig hemma.
  • Min kaffekopp.
  • Hermans spjälsäng. Har tröttnat på att ha honom sovande mellan mig och C. Dessutom ramlade stackarn ur sängen igår så sängelset är att föredra.
  • Att sova med C nära
  • Mobilnätet 
  • Vår säng

Och en del jag kommer sakna:

  • Semestern 
  • Värmen
  • Att äta ute varje kväll
  • Stranden och poolen 
  • Att höra alla irländare runt poolen. Älskar deras engelska. 
  • Alkoholen i mataffären 

Drömmer allt oftare om att verkligen äga en bostad här i Spanien. Det vore nåt.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: