Vad jag behöver i mitt liv just nu

…är lite förbannade rutiner. Jag vill att allt ska återgå till en vanlig vardag med allt vad det innebär. Jag vill ställa alarmet och stiga upp tidigt om morgnarna. Jag vill ha en tid att passa, jag vill lämna och hämta barn på skola och förskola. Jag vill ha ork för träning igen. Jag vill studera, lyssna på föreläsningar och nattsudda med kurslitteratur. Jag vill hänga på biblioteket, bli(mer)gråhårig av frustration över uppgifter jag bör lösa och belöna mig själv med chips, vin och choklad efter en avklarad kurs. Jag vill frysa lite, gå i sköna strumpbyxor och mysiga höstklänningar. Jag vill njuta av de vackra höstlöven. Jag vill känna den friska kalla höftluften mot mitt ansikte och huttra i höstregnet. Jag vill(inte) svära över bussar som är sena, Jag vill ha vardagen tillbaka.

Mitt i denna ledighet kan ju en tro att dagarna fylls av diverse aktiviteter, men det finns inget som gör mig så slö som att vara hemma. Jag behöver ha vardagliga måsten för att vilja/orka göra annat. Som det är nu går dagarna i ett och jag har varken koll på tid eller veckodag. Det är en smula frustrerande.

Jag är med andra ord rätt glad att sommarlovet snart är till ända, till skillnad från barnen som gärna varit lediga lite till.

På torsdag börjar Elian gymnasiet, måndag den 20:e börjar Julian i trean och sedan måndag den 27:e är det dags för Herman att återvända till förskolan.

Något jag måste vänja mig vid framöver är alla kronor som kommer gå till kurslitteratur. Beställde just två av de tre böckerna jag behöver och det kostade mig 800 kronor. Inte för att summan är sjuk hög, jag är bara inte van.

img_1206

Nu ska jag se nåt avsnitt med Christofer och smutta på ett glas rött. Jag har ju trots allt semester.

Universitetsstudier och Australienresa

Efter en period med mycket ångest och destruktiva tankar känns det nu som livet vänt lite. Problem har jag fortfarande, men jag har saker att se framemot och det lyfter mitt mående.

Som nyss då jag skaffade ett studentkonto på Karlstads Universitet och ännu en gång slogs av häpnad över att jag faktiskt ska studera på universitets nivå. Det är stort. Jag har har svårt att fina ord över hur stort det är. Min socioekonomiska bakgrund har inte direkt hjälpt. Allt sedan jag var ung har jag känt att jag inte kan. Jag har tryckt undan alla känslor av att vilja studera eftersom jag redan innan jag försökt ansett mig oduglig. Jag är inte oduglig, jag är snarare allt annat än oduglig. Jag kan och jag är inte sämre bara för att jag aldrig haft någon uppmuntran till att utbilda mig hemifrån. Jag är inte sämre för att jag kommer från fattig arbetarklass eller för att jag inte tog studenten då det sig begav för 20 år sedan. Min tid att studera och nå en akademisk examen är nu och det är jag stolt över.

img_1133

En annan sak som gör mig lycklig ända in i själen är att jag igår bokade flygresa till Perth. Sista februari nästa år bär det iväg och det känns underbart. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle ha möjlighet att hälsa på syrran under tiden de bor där nere. Nu blir det så och jag kan knappt tro att det är sant. Att jag ska resa iväg ensam, utan familjen känns både jobbigt och skönt. Sedan Elian föddes för 16 år sedan har jag aldrig varit ifrån familjen mer än nån dag. Nu ska jag tillbringa 15 dagar utan dem, det känns märkligt och samtidigt precis vad jag behöver.

img_1132

Nu ska jag försöka hålla kvar lyckan över dessa två saker för känslan inom mig nu är fantastisk.

 

Sommar, jobb och oro inför studier.

Då jag klev på mitt första arbetspass i juni denna sommar gjorde jag det med magont och ångestkänslor. På något sätt kändes det som att jag kastades tillbaka flera år i tiden och mitt mående blev därefter. Ganska fort insåg jag att det ändå var rätt kul att jobba, träffa kollegor och gamlingarna. Veckorna som passerat har jag skrattat, slitit, svettats enorma mängder och stundvis känt hur tålamodet trutit. Jag har irriterat mig på höga ljudnivåer och folks sätt att avbryta och sällan lyssna.

Jag har inte vantrivts på det vis jag trodde, men nu räcker det. Nu har jag i mitt sinne jobbat klart. Dessa veckor på arbetsplatsen har ännu en gång fått mig att inse hur lite jag vill fortsätta arbeta inom vården. Jag är färdig med den biten av bit liv.

Nu kommer vi till tankarna och funderingarna angående fortsatta studier. Jag har kommit in på ett universitet, men istället för att glädjas åt det har jag ångest och oro i kroppen. Jag är inte säker på att jag kommer klara av detta, att jag har det som krävs för studier på högre nivå, att jag kommer att lyckas. Just nu kämpar jag med destruktiva tankar som påpekar hur allt kommer sluta i ett enda stort misslyckande. Hur jag om några månader eller nåt år kommer tvingas tillbaka till ett arbete jag ej trivs med för att fortsätta på en bana jag nu ogillar skarpt.

Denna ständiga oro förtar så mycket av den lycka jag känner inför studierna. Är det så här livet skall vara alltså? En bergochdalbana av känslor.

Söndag

Vaknade i morse och kände ett starkt blä till allt. Inte bara skulle Christofer dra hemifrån och flyga till US of A:t, till råga på allt kände jag mig trött och pollenförkyld. Jädra allergi att ställa till det. Jag nyser konstant och en enorm trötthet har lagt sig över mig. Köpte allergimedicin igår och hoppas nu att de hjälper illa kvickt för så här kan jag inte ha det. Orimligt.

Låg kvar i sängen en lång stund och hade ingen som helst lust att stiga upp och påbörja dagen.

Naturligtvis gjorde jag det i alla fall, steg upp alltså. Har spenderat dagen med att städa i köket. Har bestämt att jag ska storstäda lägenheten, lite i taget, denna vecka. Med lite tur är det fint och rent till lördag då C kommer hem igen, inte för att han kommer märka det. Vet inte varför jag anstränger mig egentligen, för min egen skull förmodar jag…

Imorgon har vi en viktig redovisning i skolan och helt plötsligt känns det som att jag inte kan något alls. Hur ska detta gå? Då nervositeten tar över blir mitt huvudet tomt på kunskap. Ska nu spendera kvällen med att läsa alla papper om och om igen. Jag ska markera viktigt innehåll i glada färger och förhoppningsvis fastnar något.

Och för att förtydliga, jag är inte ett dugg negativ till att C reser bort ibland, snarare tvärtom. Jag uppskattar tiden jag får vara själv. Jag kände mig bara så trött i morse och tanken på att vara ensam med barnen hela veckan lockade inte. Nu känns det lite bättre och jag hoppas han har en riktigt bra vecka, kommer hem pigg och utvilad så han orkar ta hand om barnen själv veckan efter.

Inte för att jag ska någonstans, men en kan väl vara barnledig hemma.

Ansökan

Jag har skickat in ansökan till högskola/universitet.

Detta är större än någon kan förstå. Jag har alltid känt mig för dum för att plugga på högskola. Under så många år har jag ständigt jämfört mig med andra och alltför ofta kommit fram till slutsatsen att jag inte är bra nog för att klara av studier på akademisk nivå. Nu har jag snart lyckats ta mig igenom 3 terminer folkhögskola för att fixa behörigheten och jag är så stolt över mig själv. Jag tampas fortfarande med dålig självkänsla, men jag har kommit en bit på vägen och vem vet, en dag kanske t o m jag tror på mig själv.

Screenshot_20180413-141412.png

Nu är ansökan inskickad. Ännu finns tid att ändra sig, men det kommer troligtvis inte att ske. Sedan väntar en olidlig tid innan jag ens vet om jag kommer in. Att inte veta hur livet ser ut i höst stressar mig mer än jag orkar tänka på.

Dags för lite matematik.

I think I’ll be a unicorn when I grow up

Jag är så stressad, så där så det värker i magen och jag känner mig smått illamående. Om tre veckor ska ansökan till högskolan vara inne och allt jag känner inför det är valkaos. Jag skulle vilja lära mig många olika saker, men just den lilla grejen att veta vad jag vill jobba med är svår. Jag har en liten aning, men att inte vara helt säker sliter i mig. En teknisk utbildning lockar för att jobbmöjligheterna är goda och så även lönen. Visst måste jag tänka på vad jag gillar också, men let’s get real; jag är ingen ungdom längre. Jag har varken tid eller råd att välja en utbildning som inte genererar jobb. Jag kan inte välja fel. Så enkelt är det. Det finns två distansutbildningar som jag tror skulle passa mig, men jag är långtifrån säker.

  • Informatik med inriktning systemutveckling
  • Webbredaktör

Den första utbildningen lockar eftersom jag vet att det finns jobb och att det behövs fler kvinnor inom just den yrkeskategorin. En sak som dock oroar mig är att jag inte ska ha tillräckliga matematikkunskaper för att klara av det. Jag menar, jag är inte Christofer. Webbredaktör känns som en bra utbildning inom ett område som intresserar mig. Hur arbetsmarknaden ser ut vet jag dock inte. Hursomhelst kan det inte stanna vid att jag bara söker till två utbildningar, jag behöver fler val. Och det är just det som är problemet; vad ska jag välja? Rent praktiskt vore det bäst att läsa på distans. Det skulle underlätta för eventuella vabdagar kommande år. Frånvaron i skolan dessa tre terminer har varit ett återkommande stressmoment och sådant skulle jag slippa om studietiden var flexibel. Mycket lättare att planera och det skulle inte vara lika nödvändigt för C att vara hemma. Bäst är helt klart att han jobbar och drar in lön. Vi gillar att kunna betala räkningar, äta och sådana där triviala saker.

Ena annan sak jag kommit underfund med de senaste veckorna är att jag skulle vilja engagera mig politiskt. Inser att nu är en för stressig tid med studier och allt, men i framtiden så. Engagerade människor inom politiken behövs alltid. Och ja, röd politik är det som gäller.

Nu hoppas jag att allt klarnar det kommande veckorna och att jag snart vet exakt vad jag vill plugga kommande år på högskola.

 

DSC_6524.JPG

Sportlov och influensa

Detta sportlovet var nästintill en nära-döden-upplevelse för mig. Visst jag kanske överdriver lite, men helt klart känns livet inte alltför självklart då en ligger med 40 grader Celsius i feber. Kroppen värkte, huvudet sprängde och tröttheten lamslog mig. Jag har inte känt mig så ynklig på år och dar. Insikten slog dessutom till med full kraft: jag är en oerhört empatisk person. Jag kände sådan empati med mig själv. Det måste vara så här det känns att drabbas av en ”mansförkylning”….  Nog om mig, det är faktiskt inte bara jag som drabbats av detta elände. Influensan som cirkulerar nu har slagit till mot fyra av fem familjemedlemmar. Elian är den ende som klarat sig… än så länge. Julian har varit sjuk hela sportlovet vilket han varit ledsen över. Själv anser jag att det var ett ypperligt tillfälle att bli sjuk, vill helst inte missa dagar i skolan. Julian däremot hade sett framemot ett roligare lov med kompislek.

Nu när min hjärna så smått börjat återhämta sig från det tunga mosiga stadiet den befunnit sig i hoppas jag på att orka studera lite. Har en del inlämningsuppgifter som jag vill påbörja och en del matematik att räkna. Terminen går fort och jag bör snart veta vad jag vill läsa till hösten. Ansökan till högskolan ska ju vara inne i april. Herregud! Vad vill jag ens bli? Så många frågetecken.

Och just ja, Herman tittade på mig nyss och sa: Mamma fin håret. Jag såg ut så här:

DSC_6364.JPG

Kan inte hålla med om att det är fint, men kanske startar jag någon ny hårtrend nu.

 

Det går bra nu

Någon slags influensa har den senaste tiden härjat inom familjen, Herman och Christofer har varit riktigt sjuka, men nu är båda piggare. Herman är återigen sitt vanliga spralliga, pratglada och busiga jag. C är i alla fall på jobbet idag. Själv mår jag toppen och har haft en riktigt bra start på detta skolår. Trots en del vab har jag på något vis lyckats lämna in varenda skoluppgift i tid. Det är… sensationellt! Jag är en sådan person som alltid skjuter upp saker till sista stund. Jag är den som kommer sent, som inte vet eller har respekt att passa tider. Kalla mig tidsoptimist om ni vill eller bara ouppfostrad. Hursomhelst har jag skärpt till mig vilket känns bra. Jag planerar att fortsätta såhär, ligga steget före med inlämningar så inte stressen hinner sätta sina klor i mig. Nästa vecka är det sportlov och det känns riktigt bra att jag kan plugga om jag vill, men jag måste inte.

Och apropå studier så har jag  precis läst klart ”The handmaid’s tale” av Margaret Atwood och skriver nu en bokrecension. Många känslor och tankar cirkulerar inom mig. Längtar nu mycket efter att se serien igen,  säsong två drar igång i april. Spännande! Nästa uppgift i engelska blir att skriva en science fiction novell. Det är något jag ser framemot. Läser nu all möjlig forskning för att hitta något bra att grunda novellen på. Anar att det kommer bli något apokalyptiskt för jag har en lite pessimistiskt syn på framtiden, ingen utopi i sikte här.

Idag är jag hemma med Herman och ska försöka hinna ordna upp hemmet någorlunda. Tvätten har samlats på hög och golvet är riktigt skitigt. Att städa under dessa sjukdomstider har inte varit en prioritering. Ikväll ska jag ut och käka med en vän ❤ och imorgon hinner jag förhoppningsvis med ett ordentligt gympass.

Just nu ser livet rätt ljust ut, men som den realist jag är, förväntar jag mig nåt dystert runt hörnet.

 

Skola, personlig utveckling och tankevurpor!

På schemat denna termin har vi personlig utveckling. Varannan fredag får vi lära oss hur vi med, hjälp av olika verktyg, ska kunna stärka vår självkänsla, självförtroende och medvetenhet. Vi får testa att ta steget över den där gränsen vi satt upp för oss själva, får alltså, vi måste inte. Just denna lektion skrämmer mig för jag vill så gärna vara kvar i min smått pessimistiska bubbla där allt är svart eller vitt. Men.. jag har lovat mig själv att ge detta en chans även om det är frustrerande och jobbigt. Idag fick vi dels göra ett närvarotest där ”det bästa” var att ha så få kryss som möjligt. Jag kryssade för 14 av 21 och då tror jag verkligen att jag var rakt igenom ärlig. Finns en del att jobba med. Den andra saken vi pratade om som kändes viktig var så kallade ”tankevurpor”.  Läste en efter en och kunde banne mig skriva under på varenda en, vilket inte var förvånade för lite självkännedom har jag. Det kändes dock inte överväldigande positivt så nu har jag en del att ta tag i.

DSC_6093.JPG

Flera av dessa punkter är sådant Christofer försökt påpeka för mig flertalet gånger under de år vi tillbringat tillsammans, men helt klart blir det inte verkligt förrän polletten trillar ner hos en själv. Att han påtalat det har mest gjort mig ledsen och fått mig på krigsstigen.

Nu ser jag med, skräckblandad förtjusning, framemot att fortsätta arbeta med mig själv och kanske till och med ta steget över någon liten gräns.

Tillfällig visit på arbetsplatsen

I förrgår arbetade jag för första gången sedan i somras och ännu en gång slog det mig hur glad jag är att jag tog beslutet att börja studera för ett år sedan. Tanken på att återvända till arbetsplatsen på heltid sporrar mig än mer att fortsätta resan jag gett mig in på. Att jag tog steget och vågade ge mig in på något jag inte trodde att jag skulle kunna klara av för att sedan inse att jag inte bara klarar av det, utan att jag gör det jävligt bra. Det är en enormt häftig känsla.

Mycket av den osäkerheten jag kände kring vad jag faktiskt klarar av har försvunnit under detta år. Inte med det sagt att jag aldrig tvivlar på min förmåga, det gör jag. Stundvis väldigt mycket, men då kan jag gräva fram allt jag lyckats med och då känns allt genast bättre. Jag har utvecklats en hel del detta år och jag känner mig nöjd med mig själv.

Idag har jag varit ledig, men imorgon ska jag bege mig till jobbet för ännu ett arbetspass och det känns helt ok för jag är bara på tillfälligt besök.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: