Semesterboendet

Lite väntat var det att lägenheten här även skulle bebos av andra, så när första spindeln visade sig kändes det ändå rätt ok. Insåg även rätt fort att det finns en hel del minisvartmyror här. Glömde t ex ett fat med kex framme över natten. Mums för myrorna! Har lärt mig av detta och lägger nu in allt i kylen. 

Hursomhelst, det räckte tydligen inte med spindlar och myror. Häromkvällen när vi kom hem hittade vi en kackerlacka på köksbänken. Christofer lyckades få tag i den med kökspincetten (jag skrek givetvis att han skulle döda den), men eftersom en tydligen inte bör döda dem(?) ville han kasta ut den genom fönstret. Men inte utan att få mig att fotografera den först.

Där står han, över köksbordet, med en levande sprattlande kackerlacka i kökspincetten och ber mig föreviga detta ögonblick med mobilen. Jag skakar och känner ett oerhört obehag. Närmar mig sakta krypet då jäkeln plötsligt kommer loss, dimper ner på bordet och är borta. 

Jag hoppar upp i soffan i panik. Julian ber mig spela lite PokemonGo så att jag ska bli lugn. Elian tar hand om Herman.

Christofer lyckades till slut fånga den igen och denna gång hivade han ut den genom fönstret med löftet att aldrig be mig fota nåt dylikt igen.

Ja just ja,vi har lite silverfisk här med.

Inredningshetsen!

Under så många år har jag haft ångest över min oförmåga att hänga med i den så kallade inredningshetsen. Jag har aldrig riktigt greppat detta med att ständigt ändra hemma eller, för den delen, detta med att ha så mycket vita möbler. Vitt vitt vitt. Var ska en leva någonstans? Hur fixar alla dessa barnfamiljer det? Får barnen ens leka någonstans? Varför är det så viktigt för en att ha ett fint hem snarare än praktiskt? Varför är det så vanligt att en ursäktar sig om en får folk på besök och det är stökigt hemma. Varför städar en i panik, slänger in saker här och där så de inte syns bara för att någon ska hälsa på. Skäms vi för att visa att vi bor och lever i vårt hem? Varför är det så viktigt att visa utåt hur fint vi har hemma? Vi lägger upp stylade bilder på ljusstakar på sociala medier för att få bekräftelse. Varför är det så viktigt för oss att få bekräftat att vårt hem är fint, snyggt och välordnat. Varför ska andra behöva säga till mig att mitt hem duger?

Det vet jag bäst själv om det gör.

Jag är en ganska så ordningsam person, men denna press att ha ett välordnat stylat hem för jämnan avskyr jag. Därför skiter jag i det nu. Jag ser till att hemmet är rent och relativt stökfritt, men där slutar det. Jag tycker om att inreda med saker, men jag skiter fullständigt i om andra tycker att allt passar ihop. Jag blandar träslag och färger som jag vill och det viktigaste i slutändan är att hemmet känns välkomnande och hemtrevligt. Inte stilrent och kallt. Så nu säger jag upp mig från denna inredningshets och jag ska göra mitt allra bästa för att inte städa i panik om någon plötsligt vill komma på besök.

Åldersångest & PMS

Under de senaste månaderna har jag till och från drabbats av rejäl åldersångest. Sådan där så luften går ur en och tiden stannar. 

Vid dessa tillfällen bannar jag mig själv för att jag aldrig utbildade mig. För att jag inte hade en stadig ekonomi när jag fick barn. För att jag gjort idiotiska val i livet som sätter spår idag, både psykiskt och ekonomiskt.  För att jag varit dum och godtrogen. För att jag handlat först och tänkt sedan. Och för att jag inte tänkt alls. 

 Oftast kommer ångesten i samband med PMS. Avskyvärda PMS!! Jag blir totalt labil och världens känns som en främmande plats där INGEN förstår mig. 

Sedan blåser allt över och livet känns bra igen.

Det ser ljusare ut. Jag kommer att utbilda mig och saker och ting blir bättre. 

Och åldern är ju bara en siffra. Inombords känner jag mig inte en dag över 25.

Idiotiska tankar

Varför poppar alltid dessa idiotiska tankar upp i huvudet?

Går jag ned för en trappa : tänk om jag ramlar och bryter nacken

Än värre, jag går nedför en trappa bärande på ett litet barn: tänk om jag tappar ungen, snubblar och landar på hen.

Går jag ut på en balkong: tänk om den rasar, tänk om någon knuffar ner mig

Sonen åker själv till träning: tänk om han inte kommer fram, inte hittar, glömmer kliva av bussen.

På väg att hämta Julian från dagis: tänk om alla gått hem och glömt bort honom, tänk om han smitit(föga troligt)

Vid medicindelning på jobbet: tänk om jag gav fel påse, fel tid, fel dag 

När jag åker iväg en helg utan familjen: tänk om bussen krockar, tåget spårar ur 

När jag går hemifrån/lägger mig på kvällen: tänk om jag glömt släcka någon lampa, glömt låsa, glömt spisen eller kaffebryggaren på.

Tänk om barnen inte andas!!!!

Ni ska bara veta hur många tänk om jag hinner tänka när jag är borta en helg och C sköter hemmet. 

Ett år

Ett år har förflutit. Ett år sedan vi hittade de vedervärdiga krypen i vårt liv. 

Hade jag vetat då, för ett år sedan, att jag fortfarande ett år framåt skulle vakna panikslagen på nätterna med känslan av att det kryper på min hud, hade jag inte klarat detta år. Ibland är det bra att man inte vet vad som väntar en. 

Sju månader och otaliga saneringar tog det innan vi vågade andas ut. 

Men, jag är fortfarande orolig. Rummet vi hade löss i används just nu bara som kontor. Vår gamla lussäng står där, redo för soptippen. Även sängbord och byrå ska slängas. Jag varken vill eller vågar ha kvar möblerna som finns därinne. 

Tanken nu är att Julian ska få det rummet som sitt egna. Men hur ska jag någonsin kunna slappna av och låta honom sova där, släpa kuddar och kläder mellan rummen. För mig kommer det alltid att vara ett kryprum. 

Calici

 Caliciviruset har tagit ett rejält grepp om min arbetsplats. Spriten(hand&desinfektion) flödar, munskydd och plastförkläden åker på och av. Oron för att man själv ska drabbas stiger och minsta lilla antydan till illamående eller magont analyseras ner i molekyler.

Att det är ett rent helvete att ha magsjuka behöver jag förmodligen inte tala om. Alla vet att det är en nära-döden-upplevelse. Och att nu gå och vänta att denna nära-döden-upplevelse ska drabba en, är nästan värre, än väl få den.

Anar att helvetet lurar runt hörnet!

Helvetiska vinterklåda

Varje vinter när kylan sätter in drabbas min kropp av en hemsk klåda. Huden blir torr och det kliar överallt. Detta gör mig arg, frustrerad, lättretlig och ja…galen!

Har provat diverse hudkrämer, lotions och oljor utan resultat.

Snart ger jag upp.

Denna helvetiska klåda verkar vara något jag får dras med varje vinter.

Saneringsonsdag

Så, nu har saneringsfirman varit här igen. Idag slängdes värmetältet(ännu en gång) upp i vardagsrummet och rubb och stubb från sovrummet slängdes in i det 100-gradiga tältet. Möbler, tavlor, lampor och böcker. Ja allt som fanns i rummet. Dessutom sprutade de hela rummet med gift. Golvet var fortfarande fuktigt(indränkt efter mitt önskemål) när vi kom hem åtskilliga timmar efteråt.

Nu kan vi inte göra annat än att vänta, kolla efter nya lusspår och hoppas på det bästa. Nån gång måste ju helvetet vara över!!!

Sedan har jag funderat på hur jag ska kunna sova i rummet igen. Även om krypen till slut är borta är inte min fobi det. Jag drabbas av en inre panik varje gång jag går in i rummet. Idag hoppade jag högt när C rörde vid min armen då vi stod och kollade väggarna. Vet inte vad jag trodde, att en jättelus attackerade kanske.  Jag är verkligen på helspänn!!!

Nu ser jag tre olika alternativ:

1. Jag somnar på soffan sedan bär C in mig i sovrummet. (Fördel: jag slipper våndas till sömns. Nackdel: C kommer aldrig orka bära mig.)

2. Jag börjar med att ligga i sängen 5 min, för att sedan öka tiden varje dag. Till slut måste jag få ihop en hel natt.

3. Vin. Bubbel och en whisky.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: