Barcelona och en nojig mamma.

Barcelonaresan närmar sig med stormsteg och så även min flygnoja och vara-borta-från-barnen-rädsla. Försöker ta det lugnt och inte låta nojan ta över. Gör den det kommer jag aldrig kunna åka iväg någonstans utan ungarna. Och det vill jag. Ser väldigt mycket framemot dessa dagar och nätter ensam med kärleken. 

Följande dagar har jag en del att ordna:

Klippa och färga håret
Köpa en ryggsäck
Köpa skor
Ta fram allt jag vill ha med och sedan ta bort hälften
Hämta ut mediciner
Raka benen

Dessutom hoppas jag på skapliga dagar så jag orkar med denna resa. Jag är en väldigt trött kvinna.

Ofrivillig terapipaus

P g a att jag förhoppningsvis ska vidare till nästa steg i terapin har jag nu en väldigt ofrivillig paus. Det är sjukt jobbigt. Allt är rörigt. Så mycket känslor.

Jag måste vänta. Vänta på att papper ska skickas hit och dit. Vänta på besked om hälsovården anser att jag behöver vidare terapi/samtal/behandling. Jag vet att jag behöver det. Jag vet. Jobbigt nu att någon annan ska ta ställning och bestämma vad jag behöver. Tänk om hen bestämmer fel. Denna oro.

Denna väntan är jobbig. Jag har inget tålamod. Och det är så svårt att börja om. Börja prata med ännu en person. Öppna mig igen. Prata om sådant jag avskyr, sådant som gör ont. Sådant jag helst vill trycka undan och aldrig släppa fram till ytan. Sådant jag lärt mig att glömma.

Jag borde skriva en sång. Jag vill skriva, men jag kan inte. För mycket känslor och jag orkar inte med det. Undviker gitarren just nu. Men jag längtar efter att skapa.

Jag behöver kramar. Kramar i massor.

Mitt i all denna ångest och oro är jag så förbenat lycklig.

Livet är märkligt.

 

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: