Livet som det är nu

Till och från överrumplas jag av sådana starka känslor av att vara instängd att jag för stunden får svårt att andas. Jag skulle inte kalla känslorna klaustrofobiska då det är ett alldeles för starkt begrepp, men de är tillräckligt starka för att mitt inre ska bli upprört. Även då jag trivs bäst att vara hemma i lugnet tycker jag inte om förändringen som sker i världen nu. Jag vill kanske inte resa mycket, men jag vill kunna åka till Sverige närhelst jag känner för det. Jag känner mig mer avskärmad från Elian som det är nu. Det är jobbigt, men när jag tänker på alla liv som detta virus tagit inser jag att jag, än så länge, inte har nåt att klaga på. Vi mår bra och vi har varandra.

I mångt och mycket är jag inte anmärkningsvärt påverkad av det som sker p g a Covid_19. Mitt liv fortsätter ungefär som vanligt. Den stora skillnaden är att Julian har sin undervisning hemma eftersom skolorna här i Nederländerna har stängt nu. Detta innebär att vi har lagt upp ett schema för vardagarna så att vi inte faller in i någon slags ”falsk lov-tillvaro” där vi är uppe alldeles för sent och sedan går omkring med semesterhjärna varje dag. Nej, nej, nej, här krävs rutiner och strategi om saker och ting ska fungera på ett bra sätt. Veckan som gått har varit den första med distansundervisning för Julian och det har fungerat bra. Han har fått schema med vad han ska göra varje dag och han har inplanerade möten med sin lärare. Positivt med att ha honom hemma är att jag häromdagen kunde tjuvlyssna lite då han hade högläsning. Det lät så bra(enligt mig), jag fattade inget, men men… Han verkar trivas väldigt bra med undervisning på detta vis och fick han bestämma själv skulle han troligtvis fortsätta med denna typ av undervisning för jämnan. Han vill mest vara hemma vår tioåring, lite som sin mamma.

Christofer har under den senaste veckan varit väldigt förkyld, han är mycket piggare nu, men han håller sig enbart på hemmaplan för säkerhets skull. Det har inte funnits några indikationer på att han skulle ha drabbats av Covid_19, men med tanke på att symptomen för detta virus kan te sig lite olika vill vi inte chansa. Tiden att lära känna grannar och umgås är inte nu precis. Inte heller är tiden att få besök nu. Tyvärr fick barnens farmor, som skulle ha varit här nu, ställa in sitt besök p g a rådande omständigheter. Så jäkla tråkigt, vi hade sett framemot hennes besök väldigt mycket. Det ser inte ljusare ut för Sara & co som enligt alla planer skulle komma i början på april. Vi vill så gärna ha besök, men det får vänta. Viktigast nu är att förhindra spridning av detta virus som dödat så många människor världen runt.

Nu är det dags att fixa i ordning söndagens mysfrukost för sedan väntar en dag med massor av plugg. Ska göra ett tappert försök att komma ikapp med alla uppgifter. Önskar mig själv lycka till med viss skepsis.

Uteplats utan tak i ett regnigt land

För första gången sedan barnsben bor jag i ett hus(radhus) med ”trädgård” eller ja, en liten baksida med en gräsplätt och stenplattor. Det är inte stort, men det finns plats för cyklar, utemöbler, grill och leksaker till Herman. Allt vi behöver. Häromdagen var en trädgårdsmästare här och fixade så nu ser det inte lika vildvuxet ut. Ska idag, om vädret inte innebär spöregn, sitta ute och plugga en stund. På tal om regn och uteplatser här så verkar Holländarna inte vidare brydda av regn då jag än så länge inte sett en enda uteplats med tak(!?). Vi däremot vill inte alls sitta i regn och käka nygrillat i sommar så vi ska försöka hitta nåt tak att sätta över utemöblerna. Det måste vara något som går att förankra väl för satans så det blåser här. Ibland då Herman och jag är ute och går måste jag hålla honom hårt i handen så han inte tappar balansen och blåser omkull. Inte som i Gävle precis, även då det kan blåsa rejält även där.

Funderar just nu på vilka leksaker vi ska köpa till Herman, om han ska få en liten sandlåda och kanske en minipool. Det fanns en studsmatta här, men den fraktade de bort innan vi flyttade in. Vi vill inte ha några brutna ben.

Herman pratar om att gräva hål i gräset vilket får mig att minnas alla ”skatter” vi grävde ner i gräsmattan under barndomens år i Robban. Undrar om någon någonsin hittade dem. Om det inte vore väldigt suspekt skulle jag gärna åka dit och kolla.

Nu är det dags att göra lite nytta denna söndag, som att tvätta och plugga.

Att bo i olika länder

Det är svårt och stundvis outhärdligt jobbigt att inte bo i samma land som sitt barn. Hela mitt inre är ett virrvarr av känslor i denna stund. Jag är så otroligt lycklig för att jag under några dagar fått rå om min Elian. Jag har fått krama honom, se honom och prata med honom. Jag älskar det och som jag älskar att han fortfarande vill krama mig. Han är på alla sätt så fin, min älskade förstfödde.

Men… nu har han åkt. Igår hoppade han på planet tillbaka till Sverige där han bor och har sitt liv. Och här sitter jag och vill ha honom kvar hos oss. Jag vill att han ska bo här, vara en del av vårt liv här, en del av vår vardag. Jag förstår varför han valde att bo kvar i Sverige och jag accepterar det, men jag har svårt att förlika mig med att det innebär att vi måste vara utan varandra. Nästa steg i denna process är att jag måste inse att han faktiskt fyller 18 i år. Hur är det ens möjligt? I min värld var han nyss i denna ålder och inte alls nära vuxenlivet:

No photo description available.

Nu är han hemma hos sin pappa igen och jag har så smått börjat planera nästa resa hit för honom. Tur ändå att Nederländerna inte ligger så långt från Sverige.

Förändringar

Jag är inte den som gillar förändringar, inte för att de skrämmer mig(kanske lite) utan mer för att jag är bekväm av mig. Att lära sig nya saker tar tid och jag tänker alltid ”varför ändra något som redan är bra?”. Ni behöver inte berätta varför, jag förstår och vet. Och visste jag inte kan jag ta reda på sådant själv. Jag har rätt svårt att förstå att jag verkligen, efter så många år i Gävle, brutit upp från den staden och flyttat. Och inte bara till en ny stad utan till ett helt nytt land. Stundvis känner jag mig rätt modig och äventyrlig. Vem är jag ens?

Hursomhelst, att flytta till ett nytt land innebär så många förändringar på så kort tid att det nu känns som att mitt huvud ska explodera(implodera?) av all ny information. Tänkte först skriva kunskap, men då jag inte kan påstå att jag tillgodogjort mig all information än kan den inte kallas kunskap. Det kommer stegvis skulle jag tro. Idag har jag fått mitt nya bankkort och en dosa för att logga in på internetbanken. Det är en sådan där stor klumpig dosa som nordeaanvändare får dras med. En sådan jag alltid vara glad över att få slippa. Nå väl, den tiden är förbi.

Att åka kollektivt i ett nytt land är inte alltid det lättast. Speciellt när en ska försöka lista ut hur det funkar och vad som blir bäst. Det jag lärt mig än så länge är:

  • Du måste checka in och ut överallt; på tunnelbana, spårvagn, tåg och buss.
  • På de flesta spårvagnar finns en informationsdisk i mitten/bak av tåget där du kan köpa biljett ombord
  • Spärrarna vid dörrarna på spårvagnarna är i perfekt ”slå-Herman-i-ansiktet-höjd” vilket han fick erfara då jag släppte spärren rakt i ansiktet på honom. Inte mitt stoltaste ögonblick som förälder.
  • Kollektivtrafiken är bra och du tar dig överallt rätt smidig, men det bästa i detta land är nog ändå att vänja sig vid att cykla överallt.

Toalettpappret i detta land ska vi inte ens tala om. Det är så mjukt och skört att det smulas sönder så fort en använder lite. Jag vill ha toalettpapper liknande Serla som vi använde hemma. Jag letar vidare.

Page Toiletpapier Kussenzacht Design Voordeelpak 18 Luxe Rollen Productfoto  180x180
Förklaringen kan ju även vara att detta toalettpapper är för hundar.

Nu ska jag försöka plugga lite och senare måste jag ut och rasta barnen.

Vi fyller en vecka i Nederländerna

Nu har vi varit en vecka här i Amsterdam. Känslan av att vara på semester har varit påtaglig hela denna vecka. Vi har promenerat mycket, sett en hel del, käkat en och annan burgare(godast är utan tvekan Five guys) och låtit några få öl slinka ner. Det har blivit sena morgnar och kvällar. Barnen och vi har vänt på dygnet. Precis som det ska vara under semestern.

Igår var vi och registrerade oss i landet så nu känns det än mer att vi bor här. Vi fick våra BSN-nummer som motsvarar personnr typ och vi har öppnat bankkonton. Känns bra detta. Nu ska jag lära mig alla dessa nummer utantill. Sådant är bra att kunna.

Nästa torsdag ska vi åka och kolla på hus/lägenheter både här i Amsterdam och i Haarlem. Det finns så mycket fint så jag anar att det kommer bli svårt att bestämma sig. Vi kommer låta känslan för området, huruvida det är barnvänligt eller inte samt avstånd till barnens skol-a/or styra. Det får inte vara för krångligt eller ta för lång tid att lämna barnen. Tanken är ju att Julian ska kunna åka till skolan själv när han känner sig trygg nog. Räknar med att det tar ett tag i detta nya land(det tar även ett tag för mig). Emellanåt vill jag bara åka hem till tryggheten igen. Och till Elian.

Saknaden efter Elian har varit mycket stor denna vecka. Stundvis har det gjort så ont att jag knappt kan andas. Jag älskar att vara här, men jag avskyr att vara utan honom. Önskar så att han vore här med oss. Ser framemot att fixa till hans rum som han skulle gilla det så att han känner sig hemma då han kommer hit. Så fort vi vet när vi kan flytta in i en egen bostad ska vi köpa flygbiljetter till honom. Älskade unge som jag längtar efter att krama dig.

Planen för morgondagen är att ta spårvagn för att kolla in ett bostadsområde där det finns ett radhus vi gillar. Herman har tjatat om att åka spårvagn så det kommer troligtvis att bli succé.

Nu ska jag försöka övertala lille Herman om att han borde lägga sig. Speciellt om han ska orka med allt spårvagnsåkande imorgon.

Nu är tiden på Vallongården officiellt över!

Igår var jag till Vallongården för att lämna in mitt uppsägningspapper. Det kändes riktigt bra att göra det. Inte för att jag inte har trivts där, men mitt liv har tagit en annan vändning och att återvända dit skulle kännas som ett nederlag. När jag tömde mitt skåp och knölade ner skor och diverse saker i väskan lyftes en sten från mitt bröst. Jag kände mig fri.

Minns hur glad jag var hösten 2010 då den dåvarande chefen frågade om jag ville börja på FH, hur skönt det var att ha ett fast ställe att gå till och inte ränna runt i stan. Minns tiden där med glädje och hade inte avdelningarna splittrats kanske jag hade varit kvar där än, men så blev det inte. Gruppen flög åt olika håll och av den samhörighet jag känt med kollegor fanns till slut inget kvar. Det känns lite ledsamhet då jag tänker på det för någonstans inom mig hade jag nog trott att en del av oss skulle fortsätta prata och ses ibland. Jag lägger varken skulden på dem eller på mig själv, allt bara rann ut i sanden.

Efter att samtalet med chefen var klart och jag, till min förvåning fått en julklapp, funderade jag ett kort ögonblick på att gå runt i huset och säga hejdå till alla. Sedan insåg jag att det bara skulle vara jobbigt. Dels för att det arbetar så många nya i huset, människor som inte ens vet vem jag är, dels för att jag på varje avdelning skulle känna mig obekväm om folk vill ge mig en kram. Kramar och kallprat är inte riktigt min grej. Och även då jag tror att det finns kollegor där som kanske hade uppskattat om jag kom förbi är antalet som faktiskt inte bryr sig fler. Nej, jag fiskar inte efter er medömkan, jag konstaterar bara som det är. Ändock, jag kommer sakna en del av er.

Tack för dessa år Vallongården! Nu drar jag vidare ut på nya äventyr i landet där tulpanerna är otaliga. Jag kan inte tänka mig att vi ses igen.

Alla dessa tankar i mitt huvud

Sedan dagarna då vi var i Amsterdam och Christofer var på intervju där har jag haft otroligt svårt att koncentrera mig på mina studier. Mina dagar bestå till mesta del av en rastlöshet som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag hoppades att det skulle bli bättre så fort vi fick veta om han blivit erbjuden jobbet, men nej. Sedan trodde jag att det skulle lätta när vi tagit ett beslut, men nej. Nu när vi bestämt oss för att hoppa på detta äventyr och flytta utomlands oroar jag mig än mer. Jag har svårt för förändringar och att inte veta hur livet kommer att bli i Nederländerna stressar mig väldigt. Det som nu ständigt cirkulerar i mitt huvud är:

  • När flyttar vi egentligen? I slutet av december som det ser ut, men herregud ge mig ett datum!
  • När kommer flyttfirman och packar allt?
  • Var är den tillfälliga lägenheten vi ska bo i belägen?
  • Hur länge kommer vi egentligen bo där?
  • Var ska vi bo sedan? Hyra eller köpa?
  • Var ska barnen gå i skolan?
  • Kommer barnen hantera flytten bra?
  • Kommer vi någonsin lära oss språket?
  • Tänk om vi ångrar oss.
  • Kommer Elian ha det bra här i Sverige?
  • Kommer jag klara av att vara utan honom? Mitt hjärta går nästan sönder då jag tänker på att han stannar här.

Så många tankar och sådan oro inom mig, men..

Jag ser så mycket framemot detta. Att vi har möjligheten att ge oss ut på detta äventyr är fantastiskt. Jag längtar mycket tills vi har vårt egna hem med alla våra saker. Till en vardag med allt vad det innebär i ett helt nytt land. Vi kommer att lära oss så mycket. Och det bästa är att jag får göra detta tillsammans med dem jag älskar. Vilken grej!

Nu när jag skrivit av mig lite är det dags att fortsätta studerandet. Det är ju därför jag är på biblioteket idag.

Livet, studierna och vår kommande flytt till Nederländerna!

Det är många tankar som cirkulerar i mitt huvud just nu. Tankar på året som gått. Restuppgifter som finns kvar sedan i våras. I våras då jag inte riktigt hann med allt eller orkade med allt när mamma dog. Nu försöker jag komma ikapp och det är inte alltid lätt. Dygnet har helt enkelt för få timmar. Och jag har inte alltid energi eller förmåga att koncentrera mig då jag verkligen skulle behöva. Jag vill vara effektiv 8 timmar om dagen, men hur? Min bästa studietid är sent om kvällarna och om nätterna, men då sover jag knappt och det gör mig så grinig. Nu är tankarna på morgondagen och min försenade 40-årsfest. Känner en viss oro över att jag ska glömma något. Bär på en inre stress och det kan ju fan inte vara bra. Lugn nu.

En annan sak som ständigt cirkulerar i mitt huvud nu är tankarna på att vi faktiskt ska flytta. Och inte enbart inom Gävle eller ens Sverige. I slutet av året packar vi ihop allt och drar till Nederländerna. Jo, ni hörde rätt vi lämnar Sverige och testar på livet i ett annat land. Det är häftigt, spännande och så nervöst. Julian och Herman ska naturligtvis med, men Elian vill avsluta sina gymnasiestudier här så han har valt att stanna kvar i Sverige hos sin pappa. Det gör ont i kroppen då jag tänker på hur mycket jag kommer sakna Elian, men det är inte långt till Amsterdam så vi kan ses rätt ofta ändå.

C ska jobba i Amsterdam, men vi hoppas på att hitta bostad i Haarlem som ligger lite utanför. Vi var nyligen där och det kändes helt rätt. Mysig stad, lagom stor och med bra ölutbud(!). Första tiden kommer vi bo i en tillfällig lägenhet vilket gör att vi inte kommer ha tillgång till våra saker på x antal veckor. Tänker redan nu på vad vi ska behöva packa ner i bagaget. Vad klarar en sig inte utan liksom? Tur ändå att vi kan fylla 8 resväskor och checka in om vi vill.

Nu sitter vi alla med duolingoappen och försöker lära oss lite nederländska, vilket har visat sig vara ett rätt märkligt språk. Ibland lätt att uttala och ibland stört omöjligt. Känns bra att en faktiskt klarar sig bra på engelska där med. Vi ser verkligen framemot detta äventyr, men först ska vi ta tag i allt som skall avslutas här. Det är en hel del fix när en ska flytta bortom landgränsen.

Först ut att klara av är som sagt min fest imorgon. Ska bli jäkla skoj att träffa familj och vänner. Bäst är att det bara är folk jag gillar där. Perfekt.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: