25+0

Märkligt nog går tiden ganska snabbt, trots mitt eländiga mående. Sjukskrivningen har blivit förlängd ytterligare. Vid varje läkarbesök för sjukskrivning har de påpekat att jag givetvis får börja jobba tidigare om jag börjar må bättre. Denna läkare uttryckte sig dock ”Om du mirakulöst mår bättre kan du börja jobba igen, men det är ju inte troligt.”

Denna graviditet har verkligen varit kämpig hitintills. Jag tampas med det djävulska illamåendet, kräkningar, dåliga värden och andra krämpor. Medicinlistan är lång. Christofer har blivit lite av en stammis på maxis apotek.

Dessutom fick jag, nån gång kring vecka 16, veta att en av tabletterna jag äter mot illamående ökar risken lite för att bebisen ska födas med en slags missbildning på hjärtat. Inget farligt och lätt åtgärdat, men ändå. Detta är något de nyligen kommit fram till.

På läkarens inrådan slutade jag direkt med tabletterna och ett par dagar sedan låg jag med dropp och kräktes oavbrutet. Inget kunde jag behålla. Efter flera samtal  med läkare och några riktigt dåliga veckor kom de/vi fram till att jag inte klarar mig utan dessa tabletter. Trots den minimalt ökade risken för skada. Slutar jag med dem kommer jag bli sjukhusliggande resten av graviditeten p g a att kroppen går ner mot svältnivå av alla kräkningar.

Jag lider alltså av något som heter Hyperemesis gravidarum och inget ”vanligt” graviditetsillamående. Därav sjukskrivning.

Många har frågat hur jag orkar med att gå igenom detta en gång till och svaret är att jag vet inte. Många har även påpekat att jag tidigare sagt att jag ”aldrig mer” ska skaffa ett till barn p g a mina svåra graviditeter. Och så kände jag under flera år, tills jag en dag för ca ett år sedan ändrade mig. Vi pratade mycket om hur det skulle kunna bli innan vi bestämde oss. Vi valde att skaffa ett till för att vi visste att vi skulle klara det.

Denna graviditet är inte bara en påfrestning på mig utan på hela familjen, Christofer får ta det tyngsta ansvaret för det mesta hemma och tid/orka för barnen har jag inte. Båda grabbarna har varit förstående och urgulliga hela tiden. Men nu börjar det märkas att Julian saknar sin mamma. Häromdagen sa han t o m att han nog ångrar att han ville bli ett mellansyskon. Det är jobbigt för en sexåring att ha en mamma som knappt kan kramas utan att vilja kräkas. Det gör ont i mitt hjärta.

Måtte resten av tiden gå snabbt nu.

Det bubblar i magen.

Ligger ner och känner små små lätta buffar i magen. Äntligen börjar jag känna mini mer påtagligt.
Älskar det 💜

Har längtat så efter att känna de första rörelserna och nu är de här.

Halva tiden kvar nu ungefär.

I can do it!

Ultraljud

Idag var vi iväg på rutinultraljudet. Spännande och nervöst innan och lugnt efteråt.

Allt såg fint ut och läkaren var väldigt bra på att visa allt för oss. Det är så otroligt häftigt att man se se hjärna, ryggrad och hjärta så tydligt. Detta är min tredje graviditet och jag är lika fascinerad som de andra gångerna.

Eftersom moderkakan ligger långt ner kommer jag får göra ett till ultraljud omkring vecka 28. För att se att den flyttat sig uppåt som den måste innan förlossningen.

Enligt dagens beräkning har jag gått 18+4. Beräknat datum blir således den 9 oktober. Jag är dock redan nu inställd på att gå över tiden, lika bra att förbereda sig mentalt. Vilket även läkaren förstod och tyckte var bra tänkt när jag uttryckte det högt. Christofer däremot förstår inte riktigt detta tänk.

Har nu börjat känna små rörelser i magen och det är härligt. Känns mer på riktigt när man kommit så långt att det känns.

Jag är så lycklig och längtar så tills mini är här ute med oss.

wpid-wp-1431550831802.jpeg

En till som längtar efter mini.

Kärlek.

Det går framåt…

Nu har det gått 17+ veckor av graviditeten. Illamåendet består,  men tack och lov inte lika outhärdligt som för ett tag sen. Äter två olika tabletter mot illamående och de hjälper. Spyr gör jag nästan dagligen och jag har fått vätskepåfyllning på sjukhuset ett tiotal gånger nu. Utan dessa droppturer hade jag inte klarat av detta.

Var in senast i fredags för dropp, koll av saltbalansen i kroppen, mini och moderkaka. Saltbalansen var sådär.  Lågt natrium och kaliumvärde. Blir nog en till koll snart.
Har dessutom rejäla blödningar till och från som beror på moderkakans läge samt det faktum att mini sparkade hejvilt på den när vi kollade.
Allt ser som tur är ändå fint ut och mini växer som hen ska.  Förhoppningsvis flyttar moderkakan på sig och hamnar längre upp snart. 

Nästa vecka ska vi på rutinultraljudet. Ser framemot det eftersom de då kommer kolla allt extra noga.

Som läget är nu har jag fått order av läkaren att ta det lugnt, vila mycket, inte lyfta tungt och äta mycket bananer. 😛

Undrar när jag kan jobba igen. Ser inte alltför lovande ut.

Bra dagar, dåliga dagar och ultraljud.

Helgen som var hade jag några riktigt bra dagar och det var verkligen härligt. Orkade med besök både av syrran och hennes son och av en kompis till Christofer. Vi umgicks massor, pratade och spelade spel. Hur mysig helg som helst.

Men, som vi alla vet, efter bra dagar kommer dåliga dagar.

Så de senaste dagarna har jag mått illa som tusan och kräkts en hel del. Håller tummar och tår nu för att det ska vända utan ännu ett sjukhusbesök. Dessutom har det tillstött andra saker som oroat mig. Är dock lugnare sen vi igår var till läkare och gjorde ett ultraljud. Allt ser väldigt fint ut och mini har blivit så ”stor”. Häftigast var att hen låg och ”vinkade”, så gulligt.

P g a mitt mående har jag gjort ca 5 ultraljud redan nu. Det är otroligt häftigt att se utvecklingen. Om några veckor är det dessutom dags för rutinultraljudet. Ser framemot det.

wpid-wp-1429121090876.jpeg

Väntar med spänningen på att magen ska börja synas, men det dröjer förmodligen till vecka 20+ som med de andra två.

Orkeslös och illamående

Det är banne mig obegripligt att lille mini på ca 5 cm ska få mig att må så här dåligt. Vill spy hela tiden och är ständigt yr. Och hur mycket jag än var medveten om att det var detta som väntade, kan en inte förbereda sig helt. Ångrar inte för en sekund att jag/vi satt mig i denna situation. Är otroligt lycklig och vill inte ändra på något.

Men ventilera och klaga måste jag göra. Annars står jag inte ut. Att bara sitta hemma och inte orka någonting driver mig till vansinne. Enkla saker som att hänga tvätt eller diska suger all kraft ur mig. Jag hoppas innerligt att det vänder snart så jag får tillbaka mer styrka. Jag vill orka göra saker. Jag vill inte vara sjukskriven, men just nu finns inget annat alternativ.

Dessutom var jag naiv nog och beställde hemvaror från Ica idag. Tänkte att det orkar jag ju plocka upp. Det har nu tagit mig ca 2,5 h och jag är inte klar än. Det är betydligt jobbigare än jag trodde att plocka upp varor för 3000. Nästa gång ska jag se till att få leveransen när C är hemma. Bättre så.

Är så innerligt tacksam över att jag har Christofer. Utan honom skulle denna tid vara olidlig.

 

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: