Tankar

Igår.

Kollar Twitter en snabb sväng innan det är tänkt att jag och lilleman ska lägga oss. Ser tweets om Paris, vad nu? Vad är det som sker? Oron känns i maggropen. Stannar uppe en timme. Två. Fortfarande ingen lösning på attentatet. Lägger mig med en klump i magen och jag vet att Paris kommer vakna till sorg och katastrof medan jag har turen att vakna till högljudda barn, trygghet och kärlek.

Idag.

Hela denna dag har varit surrealistisk. Jag har umgåtts med fina systrar och deras barn. Vi har pratat och skrattat och mått bra. Jag mår bra. Allt medan så många andra familjer nåtts av dödsbud. De har förlorat sina döttrar, söner, parterns, vänner, kolleger o s v. Livet är bra jävla orättvist.

Oskyldiga människor drabbas när dårar utför attentat. I mina ögon är det just dårar de är. Och det finns ingenting som rättfärdigar det de gjort. Ingenting.

Ikväll.

Häller upp en öl. En ”double chocolate stout”, en favorit. Tar en klunk, tänder en cigg och känner lugnet ute på terrassen. Livet är bra för mig. Jag är lycklig som tusan.

Men tänk hur fort det kan ändras. Kanske kände många människor i Paris likadant igår.

Vad jag vill just nu…

Just nu känner jag ett enormt behov av att åka till Ikea och spendera pengar. Vill köpa följande:

Dessutom vill jag köpa hem diverse saker till Mini, som faktiskt kommer snart.

• Madrass och sängkläder
• Handdukar

Och säkert massor av andra saker som jag ännu inte insett att vi behöver.

Nu ska jag fixa i ordning barnvagnen som jag tvättade grundligt igår. Så mysigt att pyssla med allt inför Minis ankomst.

Kärlek & lycka.

Äntligen är vi på plats

Nycklarna till gamla lägenheten är återlämnade och nu bor vi, lyckliga och nöjda, bland kartonger, säckar och möbler i en enda röra. Allt är som det ska just nu.

Fast egentligen ljuger jag när jag säger att jag är lycklig. Lycklig över nya boendet ja, men totalt olycklig över kaoset som uppstår vid flytt. Mitt sinne mår inte bra av denna oreda vilket innebär att jag packar upp, flyttar möbler och gör mer än vad jag egentligen borde eller orkar.

Min förmåga att stänga av värk och trötthet och bara köra på tills jag stupar är inte alltid så bra.

Hursomhelst, målet är att få i ordning det mesta innan mini tittar ut, vilket borde ske om sisådär 40 dagar.

Gott om tid med andra ord.

Outhärdliga trötthet och flytt på gång.

Den senaste veckan har jag blivit tröttare och tröttare i kroppen. Känner mig skapligt pigg i huvudet och orkar vara social, men min kropp hänger inte med alls. Vill helst bara vila. Orken är slut. Helt slut.

Egentligen är det väl inte konstigt. Jag går nu in i vecka 30 och denna graviditet har varit allt annat än lätt.

Mitt i all denna oerhörda trötthet ska jag(vi) nu dessutom orka med att packa och flytta. Jag blir mentalt trött av tanken, men givetvis kommer det gå. Vi är ju flera som hjälps åt. Och lyckan över att vi fick den lägenhet vi ville ha gör allt betydligt lättare. Jag är så lycklig.

Länge letade vi och kollade på radhus, men så dök denna hyresfyra på Drottninggatan upp och vi föll för den direkt. Sedan hade vi tur nog att få den. Så underbart. Längtar efter att inreda och fixa allt inför minis ankomst. C längtar troligtvis mest efter att köpa en grill och utemöbler till terrassen.

Ska nu ta lyckan jag känner över nya boendet och omvandla den till energi.

Underbara morgon

05:14 väcktes jag av en strålande glad Julian, som ville fortsätta bygga på legot han fick av farfar & co i tidig födelsedagspresent.

Hade igår lovat honom att stiga upp direkt, så det var bara att gilla läget.

Väl uppe satt suget efter nybakta scones in så kring sjutiden satt Julian och jag och mumsade scones med marmelad. Jag kunde t o m dricka lite kaffe. Lycka. 😀

Elian fick frukost på sängen och vaknade väldigt glatt.

Underbar start på dagen.

Nu har familjen åkt till för-/skola och jobb så jag gör det enda rätta och kryper ner i sängen igen. Grått och regnigt ute, en perfekt latdag.

Bra dagar, dåliga dagar och ultraljud.

Helgen som var hade jag några riktigt bra dagar och det var verkligen härligt. Orkade med besök både av syrran och hennes son och av en kompis till Christofer. Vi umgicks massor, pratade och spelade spel. Hur mysig helg som helst.

Men, som vi alla vet, efter bra dagar kommer dåliga dagar.

Så de senaste dagarna har jag mått illa som tusan och kräkts en hel del. Håller tummar och tår nu för att det ska vända utan ännu ett sjukhusbesök. Dessutom har det tillstött andra saker som oroat mig. Är dock lugnare sen vi igår var till läkare och gjorde ett ultraljud. Allt ser väldigt fint ut och mini har blivit så ”stor”. Häftigast var att hen låg och ”vinkade”, så gulligt.

P g a mitt mående har jag gjort ca 5 ultraljud redan nu. Det är otroligt häftigt att se utvecklingen. Om några veckor är det dessutom dags för rutinultraljudet. Ser framemot det.

Väntar med spänningen på att magen ska börja synas, men det dröjer förmodligen till vecka 20+ som med de andra två.

Nya sängen

Igår blev nya stora dubbelsängen hopskruvad och trots att vi inte fått hem bäddmadrassen än, valde vi att sova i den. Och vi sov bra. Alldeles förträffligt bra. Min ömma kropp älskar denna nya säng.

Och den är hög. Jag som är hela 174 cm lång når inte ner med fötterna riktigt i golvet ens. Och jag har långa ben.

Och så mycket plats vi har. En stund igår kväll kändes det som att det var flera meter mellan oss, då, för ett ögonblick, ångrade jag nästan att vi inte köpte en mindre säng.

Jag vill faktiskt ha Christofer så nära mig som möjligt. Har blivit van att sova tätt intill honom i en 140 säng under en längre tid och nog blivit lite beroende av det.

Det enda som fattas nu är dubbeltäcket som tyvärr måste tvättas. När någon orkar tvätta det.

 

Orkeslös och illamående

Det är banne mig obegripligt att lille mini på ca 5 cm ska få mig att må så här dåligt. Vill spy hela tiden och är ständigt yr. Och hur mycket jag än var medveten om att det var detta som väntade, kan en inte förbereda sig helt. Ångrar inte för en sekund att jag/vi satt mig i denna situation. Är otroligt lycklig och vill inte ändra på något.

Men ventilera och klaga måste jag göra. Annars står jag inte ut. Att bara sitta hemma och inte orka någonting driver mig till vansinne. Enkla saker som att hänga tvätt eller diska suger all kraft ur mig. Jag hoppas innerligt att det vänder snart så jag får tillbaka mer styrka. Jag vill orka göra saker. Jag vill inte vara sjukskriven, men just nu finns inget annat alternativ.

Dessutom var jag naiv nog och beställde hemvaror från Ica idag. Tänkte att det orkar jag ju plocka upp. Det har nu tagit mig ca 2,5 h och jag är inte klar än. Det är betydligt jobbigare än jag trodde att plocka upp varor för 3000. Nästa gång ska jag se till att få leveransen när C är hemma. Bättre så.

Är så innerligt tacksam över att jag har Christofer. Utan honom skulle denna tid vara olidlig.

 

Allt ordnar sig till slut…

Om någon, för ett år sedan, hade sagt till mig att livet skulle vara så grymt jäkla bra idag, hade jag aldrig trott det.

Men livet är bra, riktigt förträffligt bra och allt jag tvivlade på är borta. Och endast framtiden finns.

Nutiden är med illamående och en makalös trötthet, men vad gör det. Jag är precis där jag vill i livet.

Det är bra nu.

Vi är där vi ska vara.

Kärlek.

Ofrivillig terapipaus

P g a att jag förhoppningsvis ska vidare till nästa steg i terapin har jag nu en väldigt ofrivillig paus. Det är sjukt jobbigt. Allt är rörigt. Så mycket känslor.

Jag måste vänta. Vänta på att papper ska skickas hit och dit. Vänta på besked om hälsovården anser att jag behöver vidare terapi/samtal/behandling. Jag vet att jag behöver det. Jag vet. Jobbigt nu att någon annan ska ta ställning och bestämma vad jag behöver. Tänk om hen bestämmer fel. Denna oro.

Denna väntan är jobbig. Jag har inget tålamod. Och det är så svårt att börja om. Börja prata med ännu en person. Öppna mig igen. Prata om sådant jag avskyr, sådant som gör ont. Sådant jag helst vill trycka undan och aldrig släppa fram till ytan. Sådant jag lärt mig att glömma.

Jag borde skriva en sång. Jag vill skriva, men jag kan inte. För mycket känslor och jag orkar inte med det. Undviker gitarren just nu. Men jag längtar efter att skapa.

Jag behöver kramar. Kramar i massor.

Mitt i all denna ångest och oro är jag så förbenat lycklig.

Livet är märkligt.