Cykla dag 2

Jag gjorde det!

Jag cyklade till stan och hem igen igår. Inte så lång sträcka, omkring 6km sammanlagt, men jag gjorde det! Så jäkla skönt att känna friheten och vinden i ansiktet då jag trampade mot Haarlems centrum. Min uppmärksamhet på allt omkring mig var hundraprocentig och jag gjorde inte ett enda misstag… denna gång. Misstagen kommer helt klart att komma så småningom och då troligtvis genom att jag av misstag cyklar mot enkelriktat för det är omöjligt att hålla reda på hur cykelvägarna går överallt. Valde att ha hjälmen på mig och det var rätt beslut, brukade alltid använda hjälm då jag cyklade i Sverige så kändes bara dumt att strunta i den nu. då jag bor i en stad där antalet cyklister är så mycket större. En kombination av att vara lugn och uppmärksam, följa regler och lagar samt bära hjälm känns som det bästa sättet för att undvika olyckor.

Idag cyklade jag till Hermans skola vilket innebar ny väg och nya saker att oroa sig för, men det gick bra även idag. En sak jag igår insåg är att min ringklocka på cykeln saknas. Detta är ett bekymmer eftersom behovet av ringklocka är stort och enligt lag måste jag ha en. Nå väl, får köpa en då jag ska till cykelbutiken för att betala/montera cykelsitsen vi beställde till Herman. Nog för att Herman håller på att lära sig att cykla själv, men han är varken redo för längre sträckor eller att cykla där trafiken är hög än. Kommer bli perfekt för honom att sitta bak på min cykel och fint för mig med lite extra motstånd. Har ju insett att jag genom att cykla återuppväckt muskler som slöat alltför länge, det känns.

Qibbel 6+ Junior Fietsstoeltje Achter - Zwart
Det är en sits av denna typ som vi beställt till Herman.

Ska även köpa denna och montera fast fram på cykeln eftersom jag inte har någon cykelkorg:

Fiets Transportrek Voordrager 28 inch + Fietskrat Kunststof 40 liter Zwart

Den jag hade förr blev stulen tyvärr. Egentligen känns det rätt bra nu för denna typ av korg kommer vara så mycket bättre då jag ska cykla och handla eller ha med saker till nåt badställe eller nåt annat roligt framöver.

Fler uppdateringar angående mitt cyklande kommer framöver!

Jag tror att jag är redo att cykla nu!

Idag ska jag för första gången cykla i detta land. Nu tänker ni ”Hur är det möjligt att bo 1,5 år i ett cykelland som nederländerna utan att cykla?”. Att det inte skett än beror dels på att jag inte kommit mig för att fixa cykeln, dels för att jag inte varit redo. Allra mest för att jag inte varit redo, helt klart. När det gäller cykling här är jag en väldigt nervös människa vilket begränsar mig. Jag vill vara mer orädd.

Dessutom är jag, hör och häpna, en sådan person som vill ha koll på precis allt. Detta innebär att jag vill kunna alla lagar och regler samt veta hur det är kutym att bära sig åt som cyklist i detta land innan jag sätter mig på cykeln själv. Vill inte att det tydligt ska framstå att jag inte är härifrån då jag beger mig ut på cykel i trafiken.

Alla dessa månader jag bott här har jag således, vid varje promenad, observerat cyklister. Det har varit allt från småbarn till äldre människor; på vanliga cyklar, elcyklar och lådcyklar. Jag har noterat hur majoriteten cyklar på ett lugnt och säkert sätt, hur de inte bär hjälm, hur de sträcker ut armen innan de ska svänga, hur de är flitiga användare av ringklockan samt att respekten cyklister sinsemellan är stor. De fina och välordnade cykelvägarna sträcker sig likt ett spindelnät över hela stan och det går att tar sig fram nästan överallt på cykel. Att landet är anpassat efter cyklister och att nederländare föds med cyklandet i blodet är det ingen som helst tvekan om.

Vi, svenskar, cyklar ju en hel del vi med, men inget som går att jämföra med detta land. Här cyklar alla året om oavsett ålder och väder. Det finns lösningar för allt. Jag vill bli en del av cykelkulturen här så därför ska jag idag ta första steget mot det och cykla ner på stan. Jag har gått vägen jag ska cykla många gånger. Jag vet var varje rödljus är, vilka vägar som är enkelriktade och var jag kan ställa cykeln. Jag kan detta, men ändå är jag sjukt nervös för att göra fel och för att invånarna här ska se mig som en dum turist som inte har nåt cykelvett.

Livet som det är nu

Till och från överrumplas jag av sådana starka känslor av att vara instängd att jag för stunden får svårt att andas. Jag skulle inte kalla känslorna klaustrofobiska då det är ett alldeles för starkt begrepp, men de är tillräckligt starka för att mitt inre ska bli upprört. Även då jag trivs bäst att vara hemma i lugnet tycker jag inte om förändringen som sker i världen nu. Jag vill kanske inte resa mycket, men jag vill kunna åka till Sverige närhelst jag känner för det. Jag känner mig mer avskärmad från Elian som det är nu. Det är jobbigt, men när jag tänker på alla liv som detta virus tagit inser jag att jag, än så länge, inte har nåt att klaga på. Vi mår bra och vi har varandra.

I mångt och mycket är jag inte anmärkningsvärt påverkad av det som sker p g a Covid_19. Mitt liv fortsätter ungefär som vanligt. Den stora skillnaden är att Julian har sin undervisning hemma eftersom skolorna här i Nederländerna har stängt nu. Detta innebär att vi har lagt upp ett schema för vardagarna så att vi inte faller in i någon slags ”falsk lov-tillvaro” där vi är uppe alldeles för sent och sedan går omkring med semesterhjärna varje dag. Nej, nej, nej, här krävs rutiner och strategi om saker och ting ska fungera på ett bra sätt. Veckan som gått har varit den första med distansundervisning för Julian och det har fungerat bra. Han har fått schema med vad han ska göra varje dag och han har inplanerade möten med sin lärare. Positivt med att ha honom hemma är att jag häromdagen kunde tjuvlyssna lite då han hade högläsning. Det lät så bra(enligt mig), jag fattade inget, men men… Han verkar trivas väldigt bra med undervisning på detta vis och fick han bestämma själv skulle han troligtvis fortsätta med denna typ av undervisning för jämnan. Han vill mest vara hemma vår tioåring, lite som sin mamma.

Christofer har under den senaste veckan varit väldigt förkyld, han är mycket piggare nu, men han håller sig enbart på hemmaplan för säkerhets skull. Det har inte funnits några indikationer på att han skulle ha drabbats av Covid_19, men med tanke på att symptomen för detta virus kan te sig lite olika vill vi inte chansa. Tiden att lära känna grannar och umgås är inte nu precis. Inte heller är tiden att få besök nu. Tyvärr fick barnens farmor, som skulle ha varit här nu, ställa in sitt besök p g a rådande omständigheter. Så jäkla tråkigt, vi hade sett framemot hennes besök väldigt mycket. Det ser inte ljusare ut för Sara & co som enligt alla planer skulle komma i början på april. Vi vill så gärna ha besök, men det får vänta. Viktigast nu är att förhindra spridning av detta virus som dödat så många människor världen runt.

Nu är det dags att fixa i ordning söndagens mysfrukost för sedan väntar en dag med massor av plugg. Ska göra ett tappert försök att komma ikapp med alla uppgifter. Önskar mig själv lycka till med viss skepsis.

Uteplats utan tak i ett regnigt land

För första gången sedan barnsben bor jag i ett hus(radhus) med ”trädgård” eller ja, en liten baksida med en gräsplätt och stenplattor. Det är inte stort, men det finns plats för cyklar, utemöbler, grill och leksaker till Herman. Allt vi behöver. Häromdagen var en trädgårdsmästare här och fixade så nu ser det inte lika vildvuxet ut. Ska idag, om vädret inte innebär spöregn, sitta ute och plugga en stund. På tal om regn och uteplatser här så verkar Holländarna inte vidare brydda av regn då jag än så länge inte sett en enda uteplats med tak(!?). Vi däremot vill inte alls sitta i regn och käka nygrillat i sommar så vi ska försöka hitta nåt tak att sätta över utemöblerna. Det måste vara något som går att förankra väl för satans så det blåser här. Ibland då Herman och jag är ute och går måste jag hålla honom hårt i handen så han inte tappar balansen och blåser omkull. Inte som i Gävle precis, även då det kan blåsa rejält även där.

Funderar just nu på vilka leksaker vi ska köpa till Herman, om han ska få en liten sandlåda och kanske en minipool. Det fanns en studsmatta här, men den fraktade de bort innan vi flyttade in. Vi vill inte ha några brutna ben.

Herman pratar om att gräva hål i gräset vilket får mig att minnas alla ”skatter” vi grävde ner i gräsmattan under barndomens år i Robban. Undrar om någon någonsin hittade dem. Om det inte vore väldigt suspekt skulle jag gärna åka dit och kolla.

Nu är det dags att göra lite nytta denna söndag, som att tvätta och plugga.

Att bo i olika länder

Det är svårt och stundvis outhärdligt jobbigt att inte bo i samma land som sitt barn. Hela mitt inre är ett virrvarr av känslor i denna stund. Jag är så otroligt lycklig för att jag under några dagar fått rå om min Elian. Jag har fått krama honom, se honom och prata med honom. Jag älskar det och som jag älskar att han fortfarande vill krama mig. Han är på alla sätt så fin, min älskade förstfödde.

Men… nu har han åkt. Igår hoppade han på planet tillbaka till Sverige där han bor och har sitt liv. Och här sitter jag och vill ha honom kvar hos oss. Jag vill att han ska bo här, vara en del av vårt liv här, en del av vår vardag. Jag förstår varför han valde att bo kvar i Sverige och jag accepterar det, men jag har svårt att förlika mig med att det innebär att vi måste vara utan varandra. Nästa steg i denna process är att jag måste inse att han faktiskt fyller 18 i år. Hur är det ens möjligt? I min värld var han nyss i denna ålder och inte alls nära vuxenlivet:

No photo description available.

Nu är han hemma hos sin pappa igen och jag har så smått börjat planera nästa resa hit för honom. Tur ändå att Nederländerna inte ligger så långt från Sverige.

Livet, studierna och vår kommande flytt till Nederländerna!

Det är många tankar som cirkulerar i mitt huvud just nu. Tankar på året som gått. Restuppgifter som finns kvar sedan i våras. I våras då jag inte riktigt hann med allt eller orkade med allt när mamma dog. Nu försöker jag komma ikapp och det är inte alltid lätt. Dygnet har helt enkelt för få timmar. Och jag har inte alltid energi eller förmåga att koncentrera mig då jag verkligen skulle behöva. Jag vill vara effektiv 8 timmar om dagen, men hur? Min bästa studietid är sent om kvällarna och om nätterna, men då sover jag knappt och det gör mig så grinig. Nu är tankarna på morgondagen och min försenade 40-årsfest. Känner en viss oro över att jag ska glömma något. Bär på en inre stress och det kan ju fan inte vara bra. Lugn nu.

En annan sak som ständigt cirkulerar i mitt huvud nu är tankarna på att vi faktiskt ska flytta. Och inte enbart inom Gävle eller ens Sverige. I slutet av året packar vi ihop allt och drar till Nederländerna. Jo, ni hörde rätt vi lämnar Sverige och testar på livet i ett annat land. Det är häftigt, spännande och så nervöst. Julian och Herman ska naturligtvis med, men Elian vill avsluta sina gymnasiestudier här så han har valt att stanna kvar i Sverige hos sin pappa. Det gör ont i kroppen då jag tänker på hur mycket jag kommer sakna Elian, men det är inte långt till Amsterdam så vi kan ses rätt ofta ändå.

C ska jobba i Amsterdam, men vi hoppas på att hitta bostad i Haarlem som ligger lite utanför. Vi var nyligen där och det kändes helt rätt. Mysig stad, lagom stor och med bra ölutbud(!). Första tiden kommer vi bo i en tillfällig lägenhet vilket gör att vi inte kommer ha tillgång till våra saker på x antal veckor. Tänker redan nu på vad vi ska behöva packa ner i bagaget. Vad klarar en sig inte utan liksom? Tur ändå att vi kan fylla 8 resväskor och checka in om vi vill.

Nu sitter vi alla med duolingoappen och försöker lära oss lite nederländska, vilket har visat sig vara ett rätt märkligt språk. Ibland lätt att uttala och ibland stört omöjligt. Känns bra att en faktiskt klarar sig bra på engelska där med. Vi ser verkligen framemot detta äventyr, men först ska vi ta tag i allt som skall avslutas här. Det är en hel del fix när en ska flytta bortom landgränsen.

Först ut att klara av är som sagt min fest imorgon. Ska bli jäkla skoj att träffa familj och vänner. Bäst är att det bara är folk jag gillar där. Perfekt.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: