Att jag vill äta tvättmedel skyller jag helt på Christofer…

Jag har vid två tillfällen idag suttit med handen i tvättmedelsburken och riktigt längtat efter att smaka på det, en liten sked liksom. Har försökt komma på något bra substitut som finns hemma, men det enda jag kommer på är vetemjöl, socker och välling. Och det vet vi ju alla, är inte samma sak.

Är just nu inne i en period då jag tycker att alla kemiska medel luktar gott och inte bara luktar gott, de ser så gott ut. Skulle helst vilja äta tvättmedel. Men, det ska jag naturligtvis inte göra. Lyckligtvis har jag en spärr.

Kommer ihåg att jag de sista veckorna, när jag väntade Julian, upplevde nåt liknande.

Så nu drar jag den enda rätta slutsatsen, det är Christofers fel.

Kombinationen mellan honom och mig får mig att vilja äta kemiska preparat.

wpid-wp-1442329923442.jpeg

En månad till.

Förhoppningsvis är det nu bara en månad kvar tills Mini kommer ut. I alla fall är det idag en månad kvar till beräknad födelse och jag hoppas ju innerligt att hen kommer i tid. Helst lite före faktiskt.

Men några saker måste vi klara av innan:

  • Få hem spjälsängen
  • Köpa madrass och sängkläder
  • Tvätta vagnen
  • Fixa babyskydd
  • Köpa lite mer kläder

Sedan, när allt det är klart, då kan hen få komma. Så i slutet av denna månad vore perfekt.

Längtar så mycket efter att få veta vem som gömmer sig därinne.

Älskade älskade Mini.

Glöm presenter till bebisen, ge mig vin istället.

Har tänkt mycket på detta med att få presenter till mini när hen kommit. Presenter är ju absolut roligt att få och jag uppskattar på alla vis nära och käras givmildhet.

Men..

Jag är inte säker på att mini kommer uppskatta presenterna lika mycket. För låt oss vara ärliga, mini kommer inte ens komma ihåg att hen fick just den där bodyn eller de där supersöta byxorna.

Men jag, jag kommer att minnas. Jag kommer att uppskatta den där flaskan bubbel eller vin. Det är ju faktiskt jag som lidit helvetets kval denna tid. Det är jag som spytt mig igenom graviditeten. Det är jag som legat med dropp otaliga gånger och käkat mediciner i massor. Det är jag som kämpat för att hålla mig på fötter och orka med detta. Det är jag som varje dag vaknar med ett djävulskt illamående och en trötthet utan dess like.

Således är det alltså jag som förtjänar presenter.

Dock vill jag varken ha en body eller byxor utan hellre presenter i flytande form.

Inskolningsdag 3, barnmorskebesök och ultraljud.

Tredje och sista inskolningsdagen för Julian idag. Idag ska de får äta lunch där för första gången. Spännande. Kollade lite med en av hans fröknar och hon försäkrade mig om att hon skulle visa var han hämtar sin vegetariska mat och dessutom har de bestämda platser.

Känns lugnare inom mig nu. Jag ska nog klara detta. Eh, jag menar Julian ska nog klara detta.

Och eftersom det var lugnt för honom så är han där själv idag. Utan sina föräldrar. Tror det är jobbigast för mig. Min lilla kille har blivit stor.

Barnmorskebesöket gick som vanligt bra.

  • Gått upp ett par kg
  • Lågt blodtryck(inte konstigt att jag ständigt är så yr)
  • Bebisens hjärtljud bra
  • Mitt blodvärde bättre än sist
  • Magen har vuxit som den ska(och nej den är inte stor)

Nu ska jag dessutom börja gå varannan vecka. Det går framåt ändå. 🙂

Om ett par timmar väntar ultraljud för att kolla att moderkakan flyttat på sig. Håller tummar och tår för att det är så. Känner mig faktiskt riktigt positiv och det är inte likt mig.

Det händer att jag tröttnar på folk och deras kommentarer…

Det kommer säkert inte som någon nyhet att jag varit trött på en hel del saker under denna graviditet. Och som jag mått/mår har jag anledning att klaga. Följande saker har jag dock mest stört mig på inombords. Men nu har det blivit för mycket.

  • Folk som kommenterar min gravidmage. Om jag vill veta din åsikt frågar jag. Bryr mig inte i ifall du tycker den är liten eller stor. Den är min.
  • Folk som ifrågasätter det faktum att jag sagt att aldrig mer skulle skaffa barn. Jag skulle aldrig mer skaffa ett till barn tills det kom en dag då jag ville skaffa ett till.
  • Folk som frågar vad jag tror att det blir. Ett barn brukar jag svara. Mest troligt.
  • Folk som tror att vi skaffar en till för att vi vill ha en flicka. Vi vill bara ha ett till barn. Kön spelar ingen roll.

Så. Nog med klagomål. Vad ni tycker om mina åsikter, kan ni liksom punkterna ovan, hålla för er själva.

Over and out.

Kan inte denna dag bara ta slut så jag får vakna till en bättre…

Vaknar till en dag som mest känns blä och fy. Till ett barn som varken lyssnar eller bryr sig om vad jag säger. Till höfter som värker hur jag än sitter, ligger eller står. Till en diskbänk fylld av disk. Till soppåsar och annan skit i hallen som måste slängas. Till för få flyttkartonger för att känna mig effektiv. Till ett djävulskt illamående och ingen aptit. Till en kropp som inte orkar något. Till en inre stress som ständigt påminner mig om allt som borde göras innan flytten.

Känner mig totalt uppgiven idag.

Och jag har inte tid med sådana här dagar.

Vecka 30+

Allt känns så bra nu. De sista 10 veckorna av denna jobbiga graviditet har inletts och stunden då vi blir 5 i familjen närmar sig.

Sånt jag kommer sakna som ogravid:

  • Känslan när mini rör sig
  • Det fantastiska att ett barn växer inom mig
  • Min otroligt fina runda mage
  • Att lyssna på hjärtljuden hos barnmorskan
  • Längtan efter att få lära känna och veta vem som gömmer sig därinne

Sånt jag inte kommer sakna som ogravid:

  • Illamåendet
  • Kräkningar
  • Sjukhusbesök & mediciner
  • Värken
  • Andfåddheten
  • Känslan av att väga ett par ton
  • Oförmågan att promenera utan besvär
  • Att vara lättretlig

Sånt jag ser framemot:

  • Minis första andetag
  • Få välkomna ännu ett barn till världen tillsammans med Christofer
  • Bestämma namn
  • Se storebrorsorna lära känna sitt nya syskon
  • Köpa/tvätta/sortera bebiskläder
  • Förbereda vagn och sovplats
  • Mysa med bebis

Outhärdliga trötthet och flytt på gång.

Den senaste veckan har jag blivit tröttare och tröttare i kroppen. Känner mig skapligt pigg i huvudet och orkar vara social, men min kropp hänger inte med alls. Vill helst bara vila. Orken är slut. Helt slut.

Egentligen är det väl inte konstigt. Jag går nu in i vecka 30 och denna graviditet har varit allt annat än lätt.

Mitt i all denna oerhörda trötthet ska jag(vi) nu dessutom orka med att packa och flytta. Jag blir mentalt trött av tanken, men givetvis kommer det gå. Vi är ju flera som hjälps åt. Och lyckan över att vi fick den lägenhet vi ville ha gör allt betydligt lättare. Jag är så lycklig.

Länge letade vi och kollade på radhus, men så dök denna hyresfyra på Drottninggatan upp och vi föll för den direkt. Sedan hade vi tur nog att få den. Så underbart. Längtar efter att inreda och fixa allt inför minis ankomst. C längtar troligtvis mest efter att köpa en grill och utemöbler till terrassen.

Ska nu ta lyckan jag känner över nya boendet och omvandla den till energi.

25+0

Märkligt nog går tiden ganska snabbt, trots mitt eländiga mående. Sjukskrivningen har blivit förlängd ytterligare. Vid varje läkarbesök för sjukskrivning har de påpekat att jag givetvis får börja jobba tidigare om jag börjar må bättre. Denna läkare uttryckte sig dock ”Om du mirakulöst mår bättre kan du börja jobba igen, men det är ju inte troligt.”

Denna graviditet har verkligen varit kämpig hitintills. Jag tampas med det djävulska illamåendet, kräkningar, dåliga värden och andra krämpor. Medicinlistan är lång. Christofer har blivit lite av en stammis på maxis apotek.

Dessutom fick jag, nån gång kring vecka 16, veta att en av tabletterna jag äter mot illamående ökar risken lite för att bebisen ska födas med en slags missbildning på hjärtat. Inget farligt och lätt åtgärdat, men ändå. Detta är något de nyligen kommit fram till.

På läkarens inrådan slutade jag direkt med tabletterna och ett par dagar sedan låg jag med dropp och kräktes oavbrutet. Inget kunde jag behålla. Efter flera samtal  med läkare och några riktigt dåliga veckor kom de/vi fram till att jag inte klarar mig utan dessa tabletter. Trots den minimalt ökade risken för skada. Slutar jag med dem kommer jag bli sjukhusliggande resten av graviditeten p g a att kroppen går ner mot svältnivå av alla kräkningar.

Jag lider alltså av något som heter Hyperemesis gravidarum och inget ”vanligt” graviditetsillamående. Därav sjukskrivning.

Många har frågat hur jag orkar med att gå igenom detta en gång till och svaret är att jag vet inte. Många har även påpekat att jag tidigare sagt att jag ”aldrig mer” ska skaffa ett till barn p g a mina svåra graviditeter. Och så kände jag under flera år, tills jag en dag för ca ett år sedan ändrade mig. Vi pratade mycket om hur det skulle kunna bli innan vi bestämde oss. Vi valde att skaffa ett till för att vi visste att vi skulle klara det.

Denna graviditet är inte bara en påfrestning på mig utan på hela familjen, Christofer får ta det tyngsta ansvaret för det mesta hemma och tid/orka för barnen har jag inte. Båda grabbarna har varit förstående och urgulliga hela tiden. Men nu börjar det märkas att Julian saknar sin mamma. Häromdagen sa han t o m att han nog ångrar att han ville bli ett mellansyskon. Det är jobbigt för en sexåring att ha en mamma som knappt kan kramas utan att vilja kräkas. Det gör ont i mitt hjärta.

Måtte resten av tiden gå snabbt nu.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: