Hur allt började…

Ibland händer det att C & jag får frågan: Hur träffades ni?

Ehhh, menar du denna gång eller första?

Vi sågs första gången i slutet på -99 då jag och 2 vänner klev på en buss för att ta oss ner till Gävles(på den tiden) metropol la salsa. Där satt han med några av brorsans kompisar. Kanske var även brorsan med. Vem kommer ihåg sådana petitesser.Våra blickar möttes och det pirrade till ordentligt i magen. Kommer inte riktigt ihåg vad som hände mer, bara att nån sa att jag var Simons syster.

I Maj 2000 hade jag fest i min lägenhet och passade då på att bjuda hem brorsan med den förhoppningen att han skulle ta C med sig. Det gjorde han. Glädjen var stor. Jag fick visa vilken oerhört bra musik jag lyssnar på och även bjuda på en god whisky. Vi stack ut på krogen och hånglade på dansgolvet. Sedan tog jag med honom hem.

Men det fungerade inte då. Jag tyckte att han var för ung och själv ville jag inte ha ett förhållande. Allt rann ut i sanden och det enda jag hörde om honom åren som kom var att han träffat en tjej och att de skulle flytta ihop och att han spelade poker. Det där med tjejen stack i ögonen på mig. Själv hade jag träffat nån, gift mig, fått barn och skilt mig. Men ändock, jag ville inte att HAN skulle träffa någon annan.

Åren gick…

Sedan kom då den där lördagen i april år 2008.

En lördag då brorsan bestämt sig för att ha lite fest hemma med tacos och musikintrotävling. Och som på beställning blev C av med sitt boende i Stockholm(tack för det, du oberäkneliga kvinna) i samma veva och befann sig i Gävletrakten. När jag klev innanför dörren i Simons lilla etta satt han där oerhört skäggig och finare än någonsin. Sedan pratade vi och flirtade hela kvällen. Vi var båda singlar. Han åt tacos på sitt obegripliga sätt och jag sprätte sönder en bläckpenna i ansiktet på honom. Kärlek från första stund typ.

Och nu sitter vi här, 6 år senare och är en familj med två barn och ett vardagsliv likt de flestas.

Kämpigt har det varit. Jäkligt jobbigt i perioder.

Men nu är det vi.

Älskar dig så Christofer!

 

Edit: Måste tillägga att detta är min version. Hur Christofers ser ut, vet jag ej.

 

Kärleksprat med femåringen

Den senaste veckan har Julian pratat otroligt mycket om kärlek, att älska någon och drömmar. Underbart med alla hans funderingar.

  • Känner du kärleken när du tittar på tavlor av min pappa?
  • Känner du kärleken för pappa och mig när du ser på den där tavlan(kort på Julian själv)?
  • När du känner kärleken för min pappa när du äter frukost, vill då sitta nära honom?
  • Känner du också kärlek för Elian?
  • Tänker du alltid på mig?
  • Drömmer du alltid om mig?
  • Drömmer du om min pappa för att du känner kärlek för honom?

Dessutom sjunger han små påhittade kärleksvisor:

”Kärleken är för oss och

kärleken är för att du är så lycklig”

Och

”Du är så vacker och du är så kär i min pappa

Ni ska gifta er tycker jag”

 

Vill minnas att även storebror hade en sådan här period, då kärleken flödade och han var euforiskt lycklig. Sedan gick det över och tonårsbeteendet började visa sig.

Allt ordnar sig med tiden.

Medan jag, av uppenbara anledningar, drömmer om en större, bättre, skönare(hårdare) säng för min rygg. Drömmer Christofer om ett PS4.

Det handlar givetvis inte om vem som vinner. Vi ska köpa båda och troligtvis, till mitt förtret, spelmojängen först.

Jag drömmer vidare om

Ett bättre boende

En tvättmaskin och diskmaskin

En altan

En gräsmatta för sportsliga aktiviteter

och allehanda andra saker jag inte vill nämna här.

Hursomhelst, allt ordnar sig med tiden.

 

 

 

Tankar på julfirandet

Imorgon är det ju 1:a September. Hög tid att planera julfirandet med andra ord.

Nej men, tydligen satt vi i varsitt rum och funderade på detta med ledighet, semester och, det största och viktigaste, var den ska firas. Var var var?

I början av vårt förhållande, kände jag att det var viktigt att ha varannan jul med min familj och varann med hans. Nu känner jag mest för att göra som jag känner för varje år. Just detta år står valet mellan att fira hemma med syskonen som bor häromkring Gävle eller att åka till Stockholm(tar för givet att stockholmarna firar hemma och att vi är välkomna). Vi firade jul i Stockholm förra året och det var mycket mycket trevligt.

Bästa minnet är nog när farmor nästan knuffar bort barnen från fönstret för att se tomten. Där har vi en dam med barnasinnet kvar. Underbart.

 

Inredningshetsen!

Under så många år har jag haft ångest över min oförmåga att hänga med i den så kallade inredningshetsen. Jag har aldrig riktigt greppat detta med att ständigt ändra hemma eller, för den delen, detta med att ha så mycket vita möbler. Vitt vitt vitt. Var ska en leva någonstans? Hur fixar alla dessa barnfamiljer det? Får barnen ens leka någonstans? Varför är det så viktigt för en att ha ett fint hem snarare än praktiskt? Varför är det så vanligt att en ursäktar sig om en får folk på besök och det är stökigt hemma. Varför städar en i panik, slänger in saker här och där så de inte syns bara för att någon ska hälsa på. Skäms vi för att visa att vi bor och lever i vårt hem? Varför är det så viktigt att visa utåt hur fint vi har hemma? Vi lägger upp stylade bilder på ljusstakar på sociala medier för att få bekräftelse. Varför är det så viktigt för oss att få bekräftat att vårt hem är fint, snyggt och välordnat. Varför ska andra behöva säga till mig att mitt hem duger?

Det vet jag bäst själv om det gör.

Jag är en ganska så ordningsam person, men denna press att ha ett välordnat stylat hem för jämnan avskyr jag. Därför skiter jag i det nu. Jag ser till att hemmet är rent och relativt stökfritt, men där slutar det. Jag tycker om att inreda med saker, men jag skiter fullständigt i om andra tycker att allt passar ihop. Jag blandar träslag och färger som jag vill och det viktigaste i slutändan är att hemmet känns välkomnande och hemtrevligt. Inte stilrent och kallt. Så nu säger jag upp mig från denna inredningshets och jag ska göra mitt allra bästa för att inte städa i panik om någon plötsligt vill komma på besök.

Röriga veckor

Inspirationen till att blogga har flutit bort i denna extrema värme. 

Här kommer dock en rörig sammanfattning av de senaste veckorna:

  • Mamma är vaken(om än förvirrad). Fortfarande på sjukhuset för vidare utredning. Mer om det i ett annat blogginlägg senare. 
  • Jobbar på i värmen med fläktar uppsatta överallt på avdelningen.
  • Brukar resorb som aldrig förr.
  • Är för första gången på år och dar solbränd.
  • Har gått klädd i klänning dagligen i flera veckor(till Christofers stora lycka).
  • Haft 2 veckor semester. Jobbat 5 i denna hetta. 
  • Julian har klarat simskolan och tagit några märken. Fortsättning till höst eller nästa sommar.
  • Elian har tillbringat tiden med en fotboll. Samt varit på sommarhockeyskola en vecka.
  • Snart väntar även en utlandsresa för Elian.
  • Stadsfest i Gävle. En kväll med C. En kväll med barnen. 
  • Många sena kvällar på balkongen.
  • Drömt om framtiden och radhus.
  • Många öl. Mycket bubbel.
  • Mycket kärlek.

Kort och gott kan jag konstatera att, även då jag är inne på femte veckan jobb i denna värme, har jag hela tiden haft semesterkänsla i kroppen.

Underbart!

 

Vi gillar olika

Här hemma gillar vi olika. Olika i mycket. Åsikter skiljer sig och det kan bli en hel del diskussioner. En del av oss har svårt att erkänna då vi har fel. En del av oss tror att vi alltid har rätt.

Mat är en av de saker vi ibland gillar olika.

Som igår,  då middagen bestod av 5 olika rätter.

  • Kryddkorv & potatissallad
  • Makaroner & köttbullar
  • Sill, potatis & ägg
  • Äggrör & bacon
  • Fiskpinnar & potatis

Och nej, ingen åt 2 rätter . Elian hade helt enkelt en kompis på besök. 

 

Gissa vem som åt vad!

 

Lördag och 35

Firade min 35:e födelsedag i lördags. Månaderna innan har jag haft ångest över att fylla 35. Många frågor har jag ställt mig:

  • Hur kan åren gå så snabbt?
  • Har jag verkligen varit vid medvetande alla år?
  • Är jag mamma till en blivande 12-åring?
  • Varför har jag inte gjort något vettigt av mitt liv?
  • När kommer jag känna mig vuxen på riktigt?
  • Går åren snabbare efter 35?
  • Är det försent att börja studera igen?
  • Och är jag smartare än en femteklassare?

Nu har jag fyllt och känner mig plötsligt…yngre! Det var inte så hemskt att bli 35. Skönt, för nu kan jag fokusera på annat. Som engelska t ex. Och på att bli fri från astman som kom som ett brev på posten.

Och.. lördagens fest var hellyckad. Jag är så nöjd. Många timmar blev det med syskon, respektive, en hel drös med kusiner och andra nära & kära.

 

wpid-wp-1401217323258.jpeg

Tack alla ni för fina presenter och för en underbar dag och kväll.

Ser framemot att shoppa loss så fort astman är under kontroll.

 

 

 

 

 

Mot julfirandet…

Imorgon, mitt på dan, bär det av mot Stockholm för julfirande hos syster & co.

Förväntar mig ett par dagar av:

Längtan & lycka

Stoj & stim

Bus & lek

Skratt & gråt

Mat & dryck

och en hel del snack…

Intressantast blir att se vem som är modig nog att spela ”hundspelet”.

Supermamma!

Jag kan göra vad som helst.

Jag kan bära Julian när han är trött.

Jag har så stooora muskler.

Snart kan jag bära C.

Jag kan boxas på alla monster.

Jag kan sjunga roliga sånger.

Jag kan vicka på min stora rumpa.

Jag kan dansa på mattan och ramla ihop på golvet.

Och jag är väldigt fin i mina ”tatureringar”.

För jag är en supermamma!

Enligt Julian.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: