Jag vill gärna vara själv, men inte ensam.

Då jag var liten och föreställde mig framtiden såg jag en framtid där jag hade familj med partne, barn och allt vad det innebär, men även att jag hade vänner att umgås med. Jag såg framemot det där typiska parlivet där man bjuder varandra på middag och jag trodde att jag skulle ha ett gäng tjejkompisar som följde mig genom livet. Eller gäng och gäng, iaf några stycken.

Mitt liv har inte alls blivit som jag trodde.

Och jag skyller inte på någon, inte på mig själv heller. Visst har jag vänner även om de är få. Vänner jag sällan träffar, men som betyder mycket för mig. Dessa vänner är sådana som det kan gå lång tid utan att vi hörs av, men så tar vi kontakt och allt är lika fint som det alltid varit. Ni vet vilka ni är ❤

Nu bor jag förvisso inte längre i Sverige där mina vänner finns, men jag var ju inte bättre på att träffa vänner, hålla kontakten med dem och visa att jag faktiskt vill umgås då jag bodde där. Jag sluter mig lätt i min ensamhet och även då jag vet att vänskap handlar om att ge och få har jag så har jag så svårt för det ibland. Inte för att jag inte vill utan för att jag så lätt hamnar i ett läge där det för stunden är lättast att vara ensam. Alla relationer kräver ju sitt och ibland har jag knappt ork eller lust att ta hand om mig själv och hur ska jag då orka med relationer?

Ibland saknar jag vänner att träffa i vardagen. Vänner jag kan dela mina vardagliga saker med. Glädje och bekymmer. Vänner som kan få mig att skratta, gråta och bara känna att jag lever utan att det behöver vara fest eller speciella tillfällen. Jag har ju inte ens kollegor så ibland känns livet jävligt ensamt. Och om jag nu vill vända på detta, hur gör jag då? Hur skaffar en vänner då en är 40+? De flesta ingår ju redan i olika konstellationer av umgängen och har kanske inte ens plats för fler. Och hur gör en detta i ett land där en inte kan språket än och inte känner någon förutom. Jag vill ju inte ha massor av folk omkring mig, men ibland önskar jag att jag inte kände mig så jävla ensam.

Ibland stör jag mig på folk…

Just nu har jag svårt för andra människor. Jag stör mig mer på folk runtomkring mig och helst av allt skulle jag vilja spendera mina dagar i ensamhet. I min ensamhet behöver jag inte vara social, jag behöver inte lyssna eller prata med nån. I min ensamhet kan jag tanka energi och vila ut.

Nu är inte situation som så att jag kan vara hemma. Skolan kräver sitt varje dag och då jag är här måste jag vara något social för att vara delaktig i det som händer. Och jag är social, så gott det går. I alla fall utåt.

Inombords svär jag över många olika saker.

Det bästa under denna period är att stanna kvar då skoldagen är slut. När alla går drar jag en suck av lättnad och njuter av ensamheten i klassrummet.

Förresten så är jag nog alltid inne i en sådan här period för har jag någonsin gillat folk egentligen?

 

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: