Internaliserat kvinnohat

Internalisering innebär att en person införlivar andras värderingar, tankar och samhällsnormer i sin egen identitet. Internaliserat kvinnohat är när en kvinna införlivar samhällets sexistiska och kvinnofientliga inställning i sin egen person och andra kvinnor runt sig. Detta kan leda till att kvinnor, ofta omedvetet, agerar enligt dessa föreställningar vilket i sin tur leder till att hon motvilligt blir delaktig i upprätthållandet av patriarkatets könsnormer.

Sexism mot kvinnor innebär att vi nedvärderas, förminskas och sexualiseras. Förväntningar på hur en kvinna bör vara och inte bör vara är många. Vi kvinnor skammas ständigt. Vi skammas för hur vi går klädda, för vår kroppsform, för vårt beteende. Vi skammas för att vi fiser, rapar och knullar. En fin flicka fiser inte, en bra kvinna vill knulla, men ska inte bete sig eller se ut som en ”hora”. Vi ska vara naturliga, men snygga och knullbara… enligt männens definition. Dock inte för knullbar, inte för lättklädd, inte för billig… Vi kvinnor måste kunna gå klädda hur vi vill utan att någon, vare sig kvinna eller man, utvärderar eller dömer oss. Vi ska inte värderas utifrån vårt klädval. Vi ska kunna exponera våra kroppar på det sätt vi vill utan att någon ska kalla oss billiga.

Patriarkatets syn på kvinnor är något vi vuxit upp med, men nu är det dags att göra slut. Vi tror att vi gör saker för vår egen skull, men vi gör det för att patriarkatet lärt oss vad som är bra eller dåligt, vad som är fint och fult. Vi rakar oss, sminkar oss, fixar naglar och hår o s v. Jag skammar inte kvinnor som gör det, för även jag gör det, men vi måste vara ärliga mot oss själva och inse att utan mäns inflytande på vår existens hade normen att vara tillfixad, rakad och ”fin” inte funnits.

Det är på tiden att vi kvinnor slutar se ner på andra kvinnor, vi måste sluta gå patriarkatets ärende, sluta skamma våra medsystrar. Det är vi kvinnor tillsammans som måste kämpa för ett bättre och tryggare samhälle där vi inte blir dömda utifrån männens normer. Nu är tiden då vi bör skapa våra egna normer som gynnar kvinnor av alla olika slag, tillsammans är vi starka.

Låt en kvinna leva!

Image result for venus symbol

Att bo i olika länder

Det är svårt och stundvis outhärdligt jobbigt att inte bo i samma land som sitt barn. Hela mitt inre är ett virrvarr av känslor i denna stund. Jag är så otroligt lycklig för att jag under några dagar fått rå om min Elian. Jag har fått krama honom, se honom och prata med honom. Jag älskar det och som jag älskar att han fortfarande vill krama mig. Han är på alla sätt så fin, min älskade förstfödde.

Men… nu har han åkt. Igår hoppade han på planet tillbaka till Sverige där han bor och har sitt liv. Och här sitter jag och vill ha honom kvar hos oss. Jag vill att han ska bo här, vara en del av vårt liv här, en del av vår vardag. Jag förstår varför han valde att bo kvar i Sverige och jag accepterar det, men jag har svårt att förlika mig med att det innebär att vi måste vara utan varandra. Nästa steg i denna process är att jag måste inse att han faktiskt fyller 18 i år. Hur är det ens möjligt? I min värld var han nyss i denna ålder och inte alls nära vuxenlivet:

No photo description available.

Nu är han hemma hos sin pappa igen och jag har så smått börjat planera nästa resa hit för honom. Tur ändå att Nederländerna inte ligger så långt från Sverige.

Livets funderingar

När är en vuxen egentligen? När blir en det? Jag fyller 41 i år och ännu har inte den där vuxna känslan infunnit sig hos mig? Den där känslan som jag inte sätta fingret på, men som gör att jag vet att nu, nu är jag vuxen på riktigt. Förstå mig rätt, jag vet att jag är vuxen, men jag känner mig inte mer vuxen nu än jag gjorde för 20 år sedan. Nånstans väntar jag på att de vuxna i rummet ska ta besluten tills blickarna vänds mot mig och jag inser att visst fan, det är ju jag. I detta nya land jag lever och bor i nu har känslan av att inte vara vuxen på riktigt blivit än mer påtaglig. Nu måste jag lära mig saker på nytt. Det är som att radera hur allt fungerar och börja om. Radera tryggheten. I skrivande stund funderar jag på vilken tandläkare jag ska lista mig hos och om vi alla ska lista oss hos samma. Vilken läkare vi ska lista oss hos är bestämt, vi måste bara dit med papper, legitimation och försäkringskort. Det är så mycket nytt, men om jag tar allt i babysteps så går det bra. Skaffade nyss mobilt bankid, DigId, så nu kan jag checka av ännu en sak min min att-göra-lista. Skönt det!

Att vänta på att ”bli vuxen på riktigt” är lite som den där känslan jag hade då jag gick och väntade på att bli snygg eller ja, snyggare. Blev alltid kallad vinteräpple under barndomen. ”Mina flickor mognar sent” sa mamma. Och jo, det hade hon ju rätt i, men jag trodde att jag var som den fula ankungen som blir till en vacker svan, skillnaden var bara att jag aldrig blev nån svan. Besvikelsen var påtaglig då jag som ung vuxen insåg att inget drastiskt skulle ske med mitt utseende. Återigen ber jag att ni ej ska missförstå mig, jag har alltid varit nöjd med mitt utseende och fiskar inte efter komplimanger. Det var bara en väldigt stark aha-upplevelse då jag insåg att detta är mitt utseende.

Nå väl, många tankar snurrar runt i mitt huvud nu vilket gör att koncentrationen inte är på topp, men jag ska trots det försöka få något gjort idag. Om Herman tillåter, inte alltid lätt med honom hemma hela tiden.

Vardag i Haarlem

Nu har vi lämnat lägenhetshotellet i Amsterdam och flyttat in i ett radhus vi hyr i Haarlem. Hemmet är för närvarande rätt rörigt, men jag har tömt över 100 kartonger sedan i lördags vilket känns toppen. Alla tomma kartonger står staplade i vardagsrummet så den öppna planlösningen är för närvarande ett minne blott.

Som sagt, inte mycket till öppen planlösning här.

Kartongerna blir hämtade nästa vecka, efter det kan vi äntligen städa lite. Det behövs för herregud så skitigt det blir då en stökar runt med saker så här. De flesta av möblerna står där de ska stå, Elians blivande rum fungerar just nu som förråd, men jag försöker tömma ett gäng kartonger varje dag därifrån. Idag släpade jag ett Ikea ps skåp nedför trappan varpå Herman utbrast ”Du är stor och stark, inte som pappa..”

Veckans bästa är att Julian har börjat skolan. Han har varit där två dagar nu och det verkar gå bra. Jag har en bra känsla i alla fall. Önskar ibland att Julian ville berätta mer om sina dagar, men det vill han inte. Han förstår inte varför vi är intresserade av vad han gjort då han, enligt honom själv, inte gjort något speciellt. Detta att vi är hans föräldrar och ALLTID är intresserade verkar han inte förstå.

Älskade Julian i sitt nya land.

Dagens bästa är att vi äntligen har wifi hemma nu. Det har varit några jobbiga dagar utan, men nu kan vi äntligen sluta umgås och koncentrera oss på våra skärmar igen. Och just ja, jag kan dessutom plugga.

Imorgon ska jag försöka ta reda på var soprummet är för det håller inte i längden att förvara sopor i köket. Det är inte vidare trevligt.

Förändringar

Jag är inte den som gillar förändringar, inte för att de skrämmer mig(kanske lite) utan mer för att jag är bekväm av mig. Att lära sig nya saker tar tid och jag tänker alltid ”varför ändra något som redan är bra?”. Ni behöver inte berätta varför, jag förstår och vet. Och visste jag inte kan jag ta reda på sådant själv. Jag har rätt svårt att förstå att jag verkligen, efter så många år i Gävle, brutit upp från den staden och flyttat. Och inte bara till en ny stad utan till ett helt nytt land. Stundvis känner jag mig rätt modig och äventyrlig. Vem är jag ens?

Hursomhelst, att flytta till ett nytt land innebär så många förändringar på så kort tid att det nu känns som att mitt huvud ska explodera(implodera?) av all ny information. Tänkte först skriva kunskap, men då jag inte kan påstå att jag tillgodogjort mig all information än kan den inte kallas kunskap. Det kommer stegvis skulle jag tro. Idag har jag fått mitt nya bankkort och en dosa för att logga in på internetbanken. Det är en sådan där stor klumpig dosa som nordeaanvändare får dras med. En sådan jag alltid vara glad över att få slippa. Nå väl, den tiden är förbi.

Att åka kollektivt i ett nytt land är inte alltid det lättast. Speciellt när en ska försöka lista ut hur det funkar och vad som blir bäst. Det jag lärt mig än så länge är:

  • Du måste checka in och ut överallt; på tunnelbana, spårvagn, tåg och buss.
  • På de flesta spårvagnar finns en informationsdisk i mitten/bak av tåget där du kan köpa biljett ombord
  • Spärrarna vid dörrarna på spårvagnarna är i perfekt ”slå-Herman-i-ansiktet-höjd” vilket han fick erfara då jag släppte spärren rakt i ansiktet på honom. Inte mitt stoltaste ögonblick som förälder.
  • Kollektivtrafiken är bra och du tar dig överallt rätt smidig, men det bästa i detta land är nog ändå att vänja sig vid att cykla överallt.

Toalettpappret i detta land ska vi inte ens tala om. Det är så mjukt och skört att det smulas sönder så fort en använder lite. Jag vill ha toalettpapper liknande Serla som vi använde hemma. Jag letar vidare.

Page Toiletpapier Kussenzacht Design Voordeelpak 18 Luxe Rollen Productfoto  180x180
Förklaringen kan ju även vara att detta toalettpapper är för hundar.

Nu ska jag försöka plugga lite och senare måste jag ut och rasta barnen.

Livet, släkten och all skit!

Så länge jag kan minnas har intriger skapats i min familj och släkt. Så länge jag kan minnas har skitsnacket flödat. Människor har blivit kränkta än hit än dit. Ingen nämnd så välj själv om du vill ta åt dig. Folk har sagt upp kontakten med varandra för att senare bli sams igen. Jag har under alla år försökt hålla mig något så när neutral och jag har haft kontakt med de flesta hela tiden. Nu har jag hamnat mitt i nåt jävla drama som jag verkligen inte orkar med. Vad allt handlar om kommer jag inte skriva här. Jag vill bara säga att jag är sjukligt less på allt. Och jag är både förbannad och ledsen. Jag har fått skit kastat på mig som jag inte förtjänat och nu vill jag inte delta i detta jävla spektakel mer. Detta medför tyvärr att jag inte längre kommer ha kontakt med en del människor och det känns både tråkigt och ledsamt, men de har själva valt detta så ja…

Allt jag vill är att må bra tillsammans med dem som tycker om mig och vill ha mig i sitt liv. Hädanefter kommer jag enbart ha kontakt med de människor i släkten som inte ältar, snackar skit och säger upp kontakten istället för att reda ut oegentligheter.

Livet blir vad jag gör det till!

Vi fyller en vecka i Nederländerna

Nu har vi varit en vecka här i Amsterdam. Känslan av att vara på semester har varit påtaglig hela denna vecka. Vi har promenerat mycket, sett en hel del, käkat en och annan burgare(godast är utan tvekan Five guys) och låtit några få öl slinka ner. Det har blivit sena morgnar och kvällar. Barnen och vi har vänt på dygnet. Precis som det ska vara under semestern.

Igår var vi och registrerade oss i landet så nu känns det än mer att vi bor här. Vi fick våra BSN-nummer som motsvarar personnr typ och vi har öppnat bankkonton. Känns bra detta. Nu ska jag lära mig alla dessa nummer utantill. Sådant är bra att kunna.

Nästa torsdag ska vi åka och kolla på hus/lägenheter både här i Amsterdam och i Haarlem. Det finns så mycket fint så jag anar att det kommer bli svårt att bestämma sig. Vi kommer låta känslan för området, huruvida det är barnvänligt eller inte samt avstånd till barnens skol-a/or styra. Det får inte vara för krångligt eller ta för lång tid att lämna barnen. Tanken är ju att Julian ska kunna åka till skolan själv när han känner sig trygg nog. Räknar med att det tar ett tag i detta nya land(det tar även ett tag för mig). Emellanåt vill jag bara åka hem till tryggheten igen. Och till Elian.

Saknaden efter Elian har varit mycket stor denna vecka. Stundvis har det gjort så ont att jag knappt kan andas. Jag älskar att vara här, men jag avskyr att vara utan honom. Önskar så att han vore här med oss. Ser framemot att fixa till hans rum som han skulle gilla det så att han känner sig hemma då han kommer hit. Så fort vi vet när vi kan flytta in i en egen bostad ska vi köpa flygbiljetter till honom. Älskade unge som jag längtar efter att krama dig.

Planen för morgondagen är att ta spårvagn för att kolla in ett bostadsområde där det finns ett radhus vi gillar. Herman har tjatat om att åka spårvagn så det kommer troligtvis att bli succé.

Nu ska jag försöka övertala lille Herman om att han borde lägga sig. Speciellt om han ska orka med allt spårvagnsåkande imorgon.

Hejdå 2019 – Hej 2020!

Hejdå 2019. Hejdå året då jag ensam reste till Australien för att hälsa på syrran & co. Det var en fantastisk resa som jag för alltid bär med mig i mitt hjärta och minne. Tack alla ni som förgyllde den! Älskar er!

Hejdå 2019! Hejdå året då jag förlorade min mamma. Hejdå året då livet för alltid förändrades och minnen från barndomen överväldigade mig. Saknaden, ångesten och skuldkänslorna överrumplade mig och för en stund glömde jag att andas.

Hejdå 2019! Hejdå året då jag fyllde 40 och för ett ögonblick kände mig närmare döden än någonsin.

Hejdå 2019! Hejdå året då jag reste på min första charterresa, som inte var särskild imponerande, även då Teneriffa i sig var en härlig ö att semestra på.

Hejdå 2019! Hejdå året då jag för första gången fixade en fest för mina syskon och vänner. Allt blev lyckat och jag hade en fantastisk kväll, men nästa gång jag fixar en sådan stor fest kommer jag anlita en festfixare. Var för fasiken stressad och orolig i månader innan.

Hejdå 2019! Hejdå året då vi packade ihop våra pinaler och flyttade till Amsterdam.

Hejdå 2019! Hejdå året då mitt hjärta brast, vid säkerhetskontrollen på Arlanda, då jag lämnade min älskade Elian i Sverige för att själv flytta till ett annat land.

Hej 2020! Hej året då vi ska hitta en lägenhet och fixa oss ett liv här i Nederländerna med vardag, skola, jobb och allt vad det innebär. Jag är redo för detta år.

Nu är tiden på Vallongården officiellt över!

Igår var jag till Vallongården för att lämna in mitt uppsägningspapper. Det kändes riktigt bra att göra det. Inte för att jag inte har trivts där, men mitt liv har tagit en annan vändning och att återvända dit skulle kännas som ett nederlag. När jag tömde mitt skåp och knölade ner skor och diverse saker i väskan lyftes en sten från mitt bröst. Jag kände mig fri.

Minns hur glad jag var hösten 2010 då den dåvarande chefen frågade om jag ville börja på FH, hur skönt det var att ha ett fast ställe att gå till och inte ränna runt i stan. Minns tiden där med glädje och hade inte avdelningarna splittrats kanske jag hade varit kvar där än, men så blev det inte. Gruppen flög åt olika håll och av den samhörighet jag känt med kollegor fanns till slut inget kvar. Det känns lite ledsamhet då jag tänker på det för någonstans inom mig hade jag nog trott att en del av oss skulle fortsätta prata och ses ibland. Jag lägger varken skulden på dem eller på mig själv, allt bara rann ut i sanden.

Efter att samtalet med chefen var klart och jag, till min förvåning fått en julklapp, funderade jag ett kort ögonblick på att gå runt i huset och säga hejdå till alla. Sedan insåg jag att det bara skulle vara jobbigt. Dels för att det arbetar så många nya i huset, människor som inte ens vet vem jag är, dels för att jag på varje avdelning skulle känna mig obekväm om folk vill ge mig en kram. Kramar och kallprat är inte riktigt min grej. Och även då jag tror att det finns kollegor där som kanske hade uppskattat om jag kom förbi är antalet som faktiskt inte bryr sig fler. Nej, jag fiskar inte efter er medömkan, jag konstaterar bara som det är. Ändock, jag kommer sakna en del av er.

Tack för dessa år Vallongården! Nu drar jag vidare ut på nya äventyr i landet där tulpanerna är otaliga. Jag kan inte tänka mig att vi ses igen.

Tids nog blir allt bra igen

Jag vet inte vad som gick snett, om jag har gjort något eller om jag kunde gjort något annorlunda. Det enda jag vet är att en person som betytt oerhört mycket för mig genom alla år inte längre vill ha med mig att göra. Egentligen är det ok om människor inte vill ha med mig att göra längre. Det jag däremot inte klarar av är att inte veta varför. Jag vill veta vad jag har gjort, om jag gjort något. Jag vill få en chans att förklara mig eller be om ursäkt om jag betett mig illa på något vis. Det fick jag inte nu. Det blev bara tack och hej ungefär.

Varför är det så lätt att bara dra sig undan eller säga upp kontakten med folk i denna släkt? Och med denna släkt menar jag släkten på mammas sida. Istället för att reda ut saker och ting slutar en helt enkelt att höra av sig, gilla eller kommentera på inlägg på sociala medier. Från att ha varit aktiv till ingenting. Jag förstår inte det. Jag är av den åsikten att vi reder ut det som känns jobbigt och fel. Vi kommunicerar för vi vill väl inte slänga bort alla år vi haft tillsammans? Alla fina stunder förintas och kvar är ett skal av smärta.

Av alla personer i mitt liv trodde jag aldrig att du skulle dra dig undan mig. Jag har alltid sett oss som två människor som reder ut oenigheter tillsammans, som finns för varandra oavsett om vi träffas mycket eller lite. Herregud, i perioder har det gått mycket lång tid utan ens ett sms, men när vi träffats har allt varit som vanligt. Lika fint och bra.

Nu är det fina över, kontakten bruten och det gör så förbaskat ont. Jag sörjer det jag förlorat nu, det mina barn förlorar. Ännu en släkting borta ur deras liv, en som jag tyckt så otroligt mycket om.

Men det är lugnt, jag är stark och jag kommer må bra igen. Tids nog!

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: