Ofrivillig terapipaus

P g a att jag förhoppningsvis ska vidare till nästa steg i terapin har jag nu en väldigt ofrivillig paus. Det är sjukt jobbigt. Allt är rörigt. Så mycket känslor.

Jag måste vänta. Vänta på att papper ska skickas hit och dit. Vänta på besked om hälsovården anser att jag behöver vidare terapi/samtal/behandling. Jag vet att jag behöver det. Jag vet. Jobbigt nu att någon annan ska ta ställning och bestämma vad jag behöver. Tänk om hen bestämmer fel. Denna oro.

Denna väntan är jobbig. Jag har inget tålamod. Och det är så svårt att börja om. Börja prata med ännu en person. Öppna mig igen. Prata om sådant jag avskyr, sådant som gör ont. Sådant jag helst vill trycka undan och aldrig släppa fram till ytan. Sådant jag lärt mig att glömma.

Jag borde skriva en sång. Jag vill skriva, men jag kan inte. För mycket känslor och jag orkar inte med det. Undviker gitarren just nu. Men jag längtar efter att skapa.

Jag behöver kramar. Kramar i massor.

Mitt i all denna ångest och oro är jag så förbenat lycklig.

Livet är märkligt.

 

Tankar, ångest och kärlek

Att gå och prata om saker som hände förr påverkar mig väldigt mycket mer än jag trodde att det skulle göra. Efter senaste besöket känner jag mig helt tömd på energi och så ledsen. Tänker på hur svårt det är att bearbeta allt och gå vidare. Tänker på hur mycket det jag utsatts för påverkar mig och mitt förhållande idag. Tänker på den oro som ständigt finns inom mig. Tänker på mitt irrationella beteende.

Tanken på att förlåta finns där, men jag är inte redo än. 

Tryck över bröstet och det känns tungt att andas. Ångest. Allt är rörigt och jobbigt. Vill stänga ute alla när jag känner så här. Trycka undan alla känslor och fortsätta i en bubbla, men jag tvingar mig själv att känna för jag vill ta itu med allt nu. Jag vill verkligen det.

Igår kväll ramlade jag ihop på soffan efter att barnen lagt sig, Låg sedan där och stirrade i väggen i nästan en timme innan jag orkade stiga upp och fixa de vanliga kvällsbestyren.

Hade utan problem kunnat fastna på soffan hela natten om inte C övertygat mig om att det bästa var att kramas med honom. Helt klart hade han rätt. Känner mig aldrig så älskad, lugn eller trygg som när jag är nära honom.

Tänk så långt vi kommit ändå. Så långt jag kommit. Ensam är inte starkast.

Jag behöver honom.

Men… måste det vara så här jobbigt att må bra igen?

Jobb, medarbetarsamtal och terapi

Jobb fredag-måndag. Medarbetarsamtal. Terapisamtal. 

Nu är det nästan slut på energi i denna kropp.

Hade hursomhelst ett bra samtal med min chef. Fick sagt det jag ville och nu till våren ser det ut att bli en hel del förändringar för mig. På vilket sätt vet jag inte än, men det kommer att bli bra.

Terapin var som vanligt välbehövlig och jobbig. Känns tungt att rota i gamla saker och samtidigt skönt att ventilera allt med en person som inte känner mig alls.

Igår kom vi in på detta med PTSD och enligt terapeuten visar jag alla symptom på det. Slog det genast ifrån mig och sa att det kändes fånigt. Jag menar, då måste en ha varit med om hemska saker. Så farligt var det ju inte. Men… ja. Har nu fått mig en tankeställare. Nästa besök ska vi prata ännu mer om detta, tur att jag har semester då, anar att jag kommer bli knäckt.

Nu ska jag dock samla lite energi och hämta julgranen. Den ska kläs ikväll när familjen är samlad.

Mysigt!

Terapi 2

Var iväg på terapibesök nummer två idag. Väldigt givande. Har tio besök inplanerade sedan kommer jag att vara… frisk.

Ehm, skoja bara. Det krävs betydligt mer än så. Men efter tio besök får jag gå vidare till nästa steg och vilket det är tar vi då.

Under dagens besök  rörde vi om lite i det dåliga förhållandet. Jämförde det med det jag lever i nu o s v. Jobbigt, men ack så behövligt. Det är verkligen väldigt skönt att prata med en utomstående.

Och som hen sa: ”Du har ett sådant logiskt tänk Anna. Du vet precis varför du reagerar och agerar som du gör och vad du kan göra åt saken. Nu måste du bara lära dig det.”

Jo, det är ju det. Jag måste lära mig. Lära mig att inte reagera som jag gör i vissa situationer. Att inte få panik, ångest och känna mig instängd. Att inte känna ”hellre fly än illa fäkta”.

Men hur vet jag inte. Ibland känns de totalt jäkla omöjligt.

Men jag ska klara det. Jag vill må bra och jag vill bearbeta och komma över det som hände då för många år sedan.

 

 

Jag är en pessimistisk person

Jag är en rätt så pessimistisk och negativ person.

Jodå, ni hörde rätt.

Jag vill vara optimistisk och positiv, men det går emot min natur. Jag är inte en sådan människa som går omkring och är glad och sprider positiv energi omkring mig. Snarare tvärtom. Som jag ser det själv i alla fall.

Jag tar hellre ut olyckan i förskott. För att vara beredd så att säga. Vilket är idiotiskt, jag vet. Att leva på detta vis innebär ju att jag alltid oroar mig för något och att jag aldrig är lycklig eller glad fullt ut. Oerhört dumt och frustrerande.

Men just nu mår jag bra, har massor av energi och är lycklig. Och nu mer än någonsin vill jag lära mig att se saker ur en positiv synvinkel och inte alltid vänta mig det värsta.

Jag måste förändra mig och mitt sätt att se på saker. Det kommer bli sjukt svårt, men jag ska klara det.

Terapi

Häromdagen var jag iväg på mitt första terapibesök. Första av många troligtvis. Att reda upp det förflutna kommer bli tufft och kräva sin tid, men jag har allt stöd jag kan önska i Christofer och med honom vid min sida vet jag att jag kommer klara mig igenom alla svåra stunder.

Livet känns så jäkla bra just nu. Allt har blivit till det bättre under detta år.

 

Framtiden ser ljus ut.

 

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: