Jag vill gärna vara själv, men inte ensam.

Då jag var liten och föreställde mig framtiden såg jag en framtid där jag hade familj med partne, barn och allt vad det innebär, men även att jag hade vänner att umgås med. Jag såg framemot det där typiska parlivet där man bjuder varandra på middag och jag trodde att jag skulle ha ett gäng tjejkompisar som följde mig genom livet. Eller gäng och gäng, iaf några stycken.

Mitt liv har inte alls blivit som jag trodde.

Och jag skyller inte på någon, inte på mig själv heller. Visst har jag vänner även om de är få. Vänner jag sällan träffar, men som betyder mycket för mig. Dessa vänner är sådana som det kan gå lång tid utan att vi hörs av, men så tar vi kontakt och allt är lika fint som det alltid varit. Ni vet vilka ni är ❤

Nu bor jag förvisso inte längre i Sverige där mina vänner finns, men jag var ju inte bättre på att träffa vänner, hålla kontakten med dem och visa att jag faktiskt vill umgås då jag bodde där. Jag sluter mig lätt i min ensamhet och även då jag vet att vänskap handlar om att ge och få har jag så har jag så svårt för det ibland. Inte för att jag inte vill utan för att jag så lätt hamnar i ett läge där det för stunden är lättast att vara ensam. Alla relationer kräver ju sitt och ibland har jag knappt ork eller lust att ta hand om mig själv och hur ska jag då orka med relationer?

Ibland saknar jag vänner att träffa i vardagen. Vänner jag kan dela mina vardagliga saker med. Glädje och bekymmer. Vänner som kan få mig att skratta, gråta och bara känna att jag lever utan att det behöver vara fest eller speciella tillfällen. Jag har ju inte ens kollegor så ibland känns livet jävligt ensamt. Och om jag nu vill vända på detta, hur gör jag då? Hur skaffar en vänner då en är 40+? De flesta ingår ju redan i olika konstellationer av umgängen och har kanske inte ens plats för fler. Och hur gör en detta i ett land där en inte kan språket än och inte känner någon förutom. Jag vill ju inte ha massor av folk omkring mig, men ibland önskar jag att jag inte kände mig så jävla ensam.

Kroppshår och tabun

Sommar, sol och bad. Få saker gör mig så ångestfylld och även då jag förespråkar kroppspositivitet och verkligen anser att en kropp enbart är en kropp, vilken du INTE BEHÖVER ÄLSKA, sitter självkritiken djupt och det är svårt att leva som en lär. Jag vill inte vara rädd för att människor ska döma ut mig, men till viss del är jag det. Eller rädd är jag kanske inte, mer obekväm och acceptanssökande. Jag försöker ta plats, men jag vågar inte riktigt än för jag är hämmad. Hämmad av tankar och ideer om ideal. Hämmad av inpräntade åsikter om hur en kvinnas kropp bör vara, vad som är snyggt och sexigt och tyvärr vad som inte är det.

En sak som inte anses kvinnligt är kroppsbehåring. Därav har jag i alla år rakat mig, trimmat mig här och var för att vara så len och fin som önskats. Jag har fått inflammerade hårsäckar, lidit helvetets kval då håret växt ut och det kliat utan dess like. För ett år sedan sa jag till mig själv att nu är det nog och slängde de rakhyvlar jag ägde. Detta var inte gjort utan kamp utan jag kämpar med oron att människor ska titta på mig med avsmak då håret i mina armhålor eller den inte längre ansade bikinilinjen skymtar nu när jag badar. Jag oroar mig för andras åsikter och det är egentligen så sjukt, för varför ska jag göra det? Varför ska jag bry mig om vad andra tycker och tänker om min kropp? Varför ska jag bryr mig om det ideal patriarkatet banat vägen för. Det ideal som i alla år sagt till mig, på flera än ett sätt, att kvinnor ska vara slätrakade. Könshåret t ex finns ju där av en anledning. Det skyddar urinröret, och håller bakterier och infektioner borta. Dessutom sägs håret bidra till större känslighet vilket kan göra det lättare för kvinnor att få orgasm. Så jävla bra liksom.

Då jag var liten på åttiotalet hade de kvinnor jag såg hår under armarna och allt annat än välansade buskar, sedan kom nittiotalet och trenden att kvinnor ska vara hårlösa. Herregud, jag hann ju knappt få hår innan jag började raka bort det. Varför föds vi med hår som växer om vi nu ska vara hårlösa, så jävla dumt i så fall. Håret vi har finns där naturligtvis av en anledningen och att ta bort det är en idiotisk skönhetsgrej som fått fäste. Många kvinnor hävdar att de gör det för sin egen skull, men jag tror inte en sekund på att de skulle vaxa och raka bort hår överallt om inte män fann en hårlös kvinna mer attraktiv. Nej, inte alla män och allt sånt, men de flesta för om inte de flesta män föredrog kvinnor utan hår skulle inte majoriteten av kvinnor vaxa och raka bort håret på kroppen.

Nu ska jag tona mitt hår på huvudet så att det matchar håret i armhålorna, nästa gång blir det kanske det motsatta.

Rotlösheten

Jag har, så länge jag kan minnas, känt en enorm rotlöshet inom mig. Jag har aldrig känt att jag hör hemma någonstans, utanförskapet har alltid varit påtagligt, om än på olika nivåer. I många år har jag försökt förstå varför, spekulerat och analyserat i hur jag är som person och hur det påverkar mitt sociala liv och/eller min förmåga att passa in. Nu har jag väl mer eller mindre insett att jag aldrig kommer att känna att jag hör till om jag hela tiden tänker att jag måste ändra på mig. Folk får helt enkelt ta mig som jag är så länge jag inte enbart är självupptagen, vrång och oempatisk. Sedan är det detta med den sociala biten vilken jag tycker är svår, grannarna här sitter ofta ute på framsidan med ett glas vin eller nåt och snackar på eftermiddagarna. Det har hänt att jag gått ut och satt mig med dem, men oftast blir det en jobbig situation för själva småpratandet är inte min grej. Ni som känner mig tänker nu ”Du som pratar så mycket” och ja det gör jag, med folk jag känner. Det är mycket svårare för mig att prata med nya människor. Många gånger då grannarna sitter ute och snackar vill jag gå ut, sitta på avstånd, observera och lyssna på dem då de pratar för att snappa upp mer av språket. Det gör jag inte för det känns inte ok att sitta ute på avstånd och hålla sig undan. Detta innebär blandade känslor hos mig för en del av mig vill vara med och en annan vill bara få vara själv. Det är jobbigt att vara jag.

Sedan vi flyttade från Sverige och pandemin slog till har jag tillbringat många timmar med att rannsaka mig själv, på både gott och ont. Jag har aldrig varit så hård mot mig själv som jag är nu och jag har heller aldrig avskytt mitt fysiska jag så mycket som jag nu gör. Allt går hand i hand, mitt psykiska mående tar sig i skrivande stund ut i hat mot mitt fysiska jag. Jag är destruktiv och kan inte tänka klart . Jag vet vad jag vill göra, men jag vet inte hur jag ska hitta energin att göra det jag vill utan att hamna i ett destruktivare läge. Det hela är en ond cirkel vilken jag vet hur jag ska ta mig ur samtidigt som jag inte har kraften att göra det.

Mitt mående beror absolut i väldigt stor del på att jag känner mig så ensam. Detta anser jag till allra största del vara pandemins fel. Det är så mycket som inte blev som jag/vi ville på grund av hur läget i världen så drastiskt förändrades kort efter vår flytt. Vi hade ju trott att fler av familj och vänner skulle ha besökt oss med tanke på det korta avståndet mellan Nederländerna och Sverige. Covid_19 ville tyvärr annorlunda och vi har som så många andra varit tvungna att acceptera ett liv med minimal fysisk kontakt med andra människor. Jag har dock hopp om att livet kommer bli bättre och att denna kontaktlösa verklighet inte är bestående. Att allt skulle bli som förr tror jag inte utan det finns ett före och ett efter Covid, det kan vi inte bortse ifrån.

Tillbaka till min rotlöshet och alla tankar jag har kring det så har jag insett att jag inte längtar tillbaka till Sverige. Jag saknar Elian, familj och vänner, men inte mitt hemland. Det finns ingen plats i Sverige där jag känner mig mer hemma än någon annan så skulle vi flytta tillbaka har jag inget behov av att bo någon speciell stans. Tänker på hur klockrent printet med texten ”Home is where the fuckers ain’t” som jag köpt av https://jessicaritar.se/ är. Det är exakt så. Jag kan nog känna mig hemma lite överallt i världen så länge jag inte bor med idioter.

Detta inlägg blev nog lite svamlande, men det är så jag är. Det är kaos i mitt huvud med tankar som far än hit, än dit och känslorna är många. Försöker sätta ord på allt och vara tydlig, men det är svårt. Och egentligen spelar det ingen roll för mitt främsta mål är inte att människor måste förstå det jag skriver eller hur jag tänker.

I am under no obligation to make sense to you!

Inspirationen tryter, men åsikter består!

Någonstans längs vägen har jag tappat det, min förmåga att uttrycka mig i ord menar jag. Jag har så mycket jag skulle vilja skriva om, men inspiratonen finns inte. Jag vill ha tillbaka den. Jag vill uttrycka min åsikter i arga inlägg som skapar diskussioner och gör kränkta män än mer kränkta. Jag vill säga vad jag tycker och tänker till allt och alla även om människor inte håller med mig. Ibland har jag fel och då lär jag om. Jag vet med mig att jag inte alltid har rätt, men när det gäller mina analyser av män och samhället har jag ofta det. Eller i alla fall hade jag det, för tillfället sker inte mycket analys i mitt huvud, men jag kommer tillbaka så småningom.

Då jag ser tillbaka på de omkring 18 månader som gått sedan vi flyttade från Sverige så förstår jag absolut varför inspirationen tryter. Nytt land, nytt språk, inga vänner och oerhört få besökare. Livet har stundvis känts så bottenlöst ensamt och hopplöst. För tillfället gör jag det jag gör bäst då jag känner mig ensam och låg; jag sluter mig ännu mer och har svårt att prata om det jag känner. Inte för att jag inte vågar visa mig ledsen, svag och sårbar utan för att jag inte orkar med ångesten som kommer av alla känslor. Jag vet naturligtvis att detta inte fungerar i längden och jag vet att jag framöver kommer behöva gå och prata med någon om allt som cirkulerar i mitt huvud. Alla dessa månader hemma har fått mig att fundera över saker jag inte tänkt på under lång tid. För herregud så mycket tid jag har haft att verkligen tänka på saker och analysera dem. Jag börjar komma underfund med saker angående mig själv, sådant jag medvetet valt att inte tänka på. Vi får se vart all denna medvetenhet leder till slut, jag har ingen aning just nu.

Även då jag inte aktivt skriver och delar arga feministiska inlägg för tillfället är mina åsikter fortfarande lika arga och feministiska. Det ändras ALDRIG!

Apatiska känslor

Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur denna svacka. Allt jag känner för just nu är INGENTING och det påverkar mina studier. Jag har en sådan apatisk känsla inom mig och helt ärligt vet jag inte hur jag ska få bort den. Vissa dagar sitter jag bara och stirrar på skärmen och får exakt noll gjort, även då jag har massor av saker som jag borde bli klar med. I många fall vet jag inte ens var jag ska börja och det är svårt. Jag vet hur jag får struktur på saker, det svåra är att komma igång och faktiskt göra det jag tänkt. Det är så många saker som påverkar mitt mående, många tankar och känslor som cirkulerar inom mig och ibland vet jag inte ens hur jag ska kunna andas. Det är svårt att förklara, jag är ju inte olycklig egentligen. Kanske genomgår jag någon slags existentiell kris nu på äldre dar. Jag är garanterat i en period då jag funderar mycket på vad jag vill och hur jag vill leva resten av mitt liv. Jag känner mig gammal och passé och det jävla virus som finns överallt ger mig dödsångest till och från. Har ju inte drabbats av det än, men tänker att jag är den första som ryker i vår familj om vi får det.

Och vad jag tycker om min kropp och mitt utseende ska vi inte ens tala om, jag är oerhört självkritisk för tillfället och det gör ont. Och jag fiskar inte efter bekräftelse eller komplimanger för det spelar ingen roll vad andra anser om mitt yttre så länge jag har svårt med mig själv. Jag behöver hitta tillbaka till den platsen där jag mådde bra, jag vet bara inte längre var den platsen är.

Nej, jag tänker alldeles för mycket. Nu ska jag försöka göra något av denna dag.

Goedemorgen schildpad!

Jag är otroligt off nuförtiden. Jag brottas med allehanda känslor och oknytt och livet är stundvis så jobbigt att jag trycker ner alla känslor och lägger locket på. Det kommer ju bli bättre till slut och förhoppningsvis exploderar(imploderar?) jag inte innan det sker. Livet i en pandemi är inte att leka med även om en inte personligen drabbats av viruset. Detta skulle ju vara tiden då vi njöt och gjorde oss hemma i vårt nya land.

Njuter gör vi ju på sätt och vis ändå. Jag njuter speciellt då jag gör framsteg i nederländskan. Börjar äntligen koppla ordens ordning i meningar, som för en annan inte alltid är logisk: ”Ik drink wijn, zodat ik vriendelijk blijven” – Verbet sist i bisatser vilket får mig att känna mig som Yoda. Misstag gör jag hela tiden, men så är det ju att lära sig ett nytt språk. Jag ser framemot att få höra nederländska mer då livet är lite som förr. Hursomhelst gör dessa små framsteg mig så himla glad för det har stundvis känts som att jag inte kan lära mig ännu ett språk. Jag använder mig av två olika plattformar, den med de roligaste meningarna är helt klart Duolingo. Där får jag lära mig meningar som:

  • Ik ben geen appel
  • De jongen loopt over de oude schildpad.
  • Meer vrouwen minder mannen! ♀️💪🏻♀️
  • Goedemorgen schildpad.
  • Vissen zijn vrienden geen eten.

Tveksamt om jag kommer ha användning för alla duolingomeningar i det verkliga livet, dock.

Nu är det dags att ta tag i denna dag och se till att vi kommer ut en stund med solen skiner. Herman ska få träna cykling lite och jag ska njuta av en promenad.

Happy Friday!

Nån gång blir jag nog klar med mina studier

Planen då jag började studera på universitetet var att jag skulle ta min kandidatexamen i informatik nu denna vår. Tyvärr blir ju inte saker alltid som vi tänkt. Livet kommer emellan och saker blir försenade. I mitt fall var det mammas plötsliga bortgång, flytten till Nederländerna och Covid som satte käppar i hjulet. Ser jag tillbaka på allt tid som gått sedan mamma försvann så hade jag logiskt sett hunnit med allt, men orken och kapaciteten att studera effektivt fanns inte.

Nu är läget bättre, men Covid ställer naturligtvis till det. Jag får ihop mina studier genom att sitta några timmar här och där vilket är frustrerande. jag saknar tiden i Sverige då jag hade 8 timmar i sträck då jag enbart kunde fokusera på mina studier. Som läget ser ut nu kommer jag förhoppningsvis vara klar i slutet av detta år. Möjligtvis har jag fortfarande någon restuppgift kvar efter det, men jag borde var redo att kolla mig runt efter ett jobb.

Och det är min första stora skräck just nu: att söka jobb. Jag vet inte hur man gör eller ens vad jag kan. Jag har nu studerat informatik; affärssystem och projektledning i 2,5 år och mest känner jag: Vad fan har jag lärt mig? Och vad för jobb kan jag söka? Alltså jag har ju lärt mig om olika slags system och vad de gör, men jag är fortfarande otroligt osäker på vad jag egentligen vill göra. Önskar att någon bara kunde bestämma det åt mig så att jag slapp fundera och ta beslut själv.

Min andra stora skräck för tillfället är att det kommer en dag, så småningom, då jag inte kan sitta bekvämt hemma i mysig pyjamas, rufsigt hår och plugga längre. En dag inom en överskådlig framtid måste jag ut bland folk och fä och bete mig civiliserat. Och med civiliserat menar jag lyssna på folk, prata med folk – vara social. Jag både längtar efter och avskyr tanken på det.

Vi får se hur det går.

Tillbaka till affärssystem, analysmodeller, html, css och javascript nu.

Vilsen inombords

Jag försöker hitta orden till den där känslan som alltid finns hos mig. Känslan av att inte passa in eller kanske mer en känsla av att jag inte vet vem jag är. Eller så vet jag, men lägger locket på för det är jobbigt att komma till insikt om saker. Det är ibland svårt att sätta ord på känslor, ord ord ord.

Jag är trött, vilsen och jag skulle vilja finna ett inre lugn.

Tids nog blir allt bra. Tids nog.

Like a flame

Jag tog mod till mig och skrev till en person jag en gång var vän med. Hen hörde av sig tillbaka och nu har vi ett finare avslut. Vad som skrevs kommer jag inte att berätta för det är privat. Det enda jag vill säga är att ibland händer saker i livet som gör att vi går åt olika håll, likväl som kärleksrelationer kan även vänskapsrelationer upphöra. Ibland finna ingen återvändo och det är helt ok. Avskedet var nu betydligt finare, utan ilska och hårda ord. Även då det smärtar att tänka tillbaka är jag lugnare nu och jag har aldrig någonsin ångrat vår vänskap, den gav mig mycket under flera år. Nu har vi båda gått vidare i våra liv och vår vänskap kommer för alltid tillhöra det förflutna. Det är fint och vemodigt, men precis som det ska vara.

   

 Like flame

Take away all demons in my head, leave me alone I feel mostly dead

look inside this heart of mine, this love I feel will it leave me blind

And you are watching her like a flame

and you take away her pain

and you look into her soul

she stares at the moon and she knows

Who will carry me when I fall? Who will give me strength when I need more?

Live has never gone my way, I always felt awkward and too afraid

And you are watching her like a flame

and you take away her pain

and you look into her soul

she stares at the moon and she knows

 

Tack!

 

 

Det är jobbigt nu

Det är jobbigt nu. Det är jobbigt att jag har så många oavslutade skolsaker att hinna med. Det är jobbigt att allt samlas på hög och jag ser inget slut på eländet. Det är jobbigt att jag inte är lika strukturerad som jag skulle vilja. Det är jobbigt att inte veta var jag ska börja eller hur nåt ska sluta. Det är jobbigt att känna sig misslyckad. Det är jobbigt att vi lämnade Sverige. Men framförallt är det jobbigt att vara utan Elian. Saknar honom så jag stundvis tror jag ska gå sönder.

Om allt går väl får vi träffa honom imorgon igen. Jag ser hundra scenarion framför mig där han inte kommer fram. Där min längtan efter honom inte kommer stillas utan snarare eskalera. Nu är allt nedräkning för mig:

  • 22 h tills han åker mot Arlanda
  • 26,5 h till avgång
  • 29 h till hans samtal där han säger att allt gått bra.
  • 30 h till han förhoppningsvis är här

I två veckor ska vi få rå om honom. I två veckor ska jag få krama honom varje dag. I två veckor ska Julian och Herman få vara med sin storebror, de saknar honom väldigt. Julian säger det inte så ofta, men det syns när vi pratar om Elian. Det syntes i hans ögon igår då jag sa att Elian snart är här. Mina fina söner, älskade brorsor. Det kommer kännas fantastiskt att ha dem samlade igen.

Jag önskar så att jag vore en rationell och konstruktiv person, speciellt då jag kommer in i dessa perioder då livet känns allt annat än roligt. Jag önskar att jag kunde planera och fullgöra saker, men istället blir allt kaotiskt inom mig och ångesten ökar. Ni som fattar ni fattar.

Nu ska jag försöka avsluta något av alla måsten för varje gång något blir klart lyfts en sten från mitt bröst.

På återseende då jag orkar med att blogga igen.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: