Ben och kroppsnoja

Jag har i många år känt ett enormt förakt för mina ben. Jag har kollat på dem, memorerat varje skavank och avskytt dem på alla sätt och vis. Somrarna har varit jobbiga p g a detta och tanken på att gå i korta klänningar har inte funnits på många år.

Jag har så länge låtit en annan människas åsikt trycka ner mig och inte vågat tro eller hoppats på att jag är bra som jag är. Att jag är fin. Inte att jag duger, att jag är perfekt precis som jag är.

Nu ikväll kände jag att det räcker. Jag har fått nog. Jag tänker inte låta ord från det förflutna styra över mig längre. Hans ord betyder ingenting längre. Jag är starkare.

Så jag gick ut i detta:

Jag har nu vunnit ännu en seger och det är ännu ett steg i rätt riktning. Kanske dröjer det länge innan jag är bekväm nog att visa benen igen, men just ikväll vann jag och det känns grymt.

Hormonerna får mig ur balans…

Jag måste ha drömt att Christofer gjorde något dumt mot mig för jag vaknade i morse och kände mig arg, ledsen och besviken på honom. Vände huvudet åt sidan för att se om han vaknat, men han var inte där.

Mindes plötsligt att han åkt till Göteborg. Allt blev jobbigare och så ensamt. Och ju mer jag tänkte på hur kul han har där ju ensammare kände jag mig. Och sedan blev jag irriterad, varför ska han ha så jäkla kul en hel helg? Och varför drömmer jag idiotiska drömmar som sedan gör dagen till en plåga.

Jag är helt övertygad om att dessa idiotiska drömmar kom av att han skämtade lite lätt om att delta på speed dating nästa år. Speed dating på mensas årsträff…

…ja vill han träffa nån smartare är det rätta stället.

Hursomhelst, drömmen inatt ledde till otaliga tankar hos mig och tillslut var jag övertygad om att han faktiskt redan gått på den där Speedskiten. Nästa steg var givetvis att blocka honom överallt. Ta bort honom som vän. Radera hans mobilnummer. Kasta ut kläderna och byta lås.

Sedan började jag fundera på om hormonerna, som just nu härjar i min kropp, kan ha nåt att göra med min lite lätt överdrivna reaktion. Mycket troligt. Med pms from hell kan jag konstatera just det.

Så, ja han är fortfarande välkommen hem imorgon och jag tänker varken blocka honom, göra slut eller skälla på honom för nåt han gjorde i min dröm(Även om han nästan förtjänar det).

Däremot önskar jag att han kunde få gå en hel dag med alla dessa jävla känslor. Att han skulle få känna på denna bergochdalbana som så ofta är mitt liv.

 

 

 

Dessa svackor

De senaste veckorna har jag varit inne i en väldigt låg period. Allt känns jobbigt och ingenting känns roligt. Utåt är det relativt lätt att ta på sig den glada masken och låtsas att allt är bra för det är ju lite så vi människor fungerar. Frågar någon hur det är svarar vi bra, även om allt är skit.

Vi har kärleksfulla förhållanden utan bråk och vardagstjafs, ungar som sköter sig, stylade hem och dessutom har vi tid att vara snygga. Alltid.

Men egentligen är det ju inte så. Livet är inte en dans på rosor.

Hemma, ensam och med familjen orkar jag inte låtsas.

Just nu känner jag mig bara fel. Fel fel fel. Allt jag säger och gör blir fel och jag känner mig ledsen mest hela tiden. Givetvis vet jag att det inte är så. Jag förstår att jag inte är ett enda stort fel, men att förstå och sluta känna sig fel är två skilda saker. Det är så förbannat svårt.

Jag kämpar varje dag för att orka stiga upp, fixa i ordning mig och göra saker. Helst av allt skulle jag ligga kvar i sängen under täcket och stänga ute världen, som med all sin stress, känns för jobbig.

Jag kämpar med att försöka tycka om mig själv. Tycka om. Att älska mig själv känns alldeles för långt borta. Jag är nojig över diverse skavanker och jag känner mig tjock. Jag stirrar blint på vikten och grämer mig över hur många kilon jag ökat i vikt de senaste åren. Jag vill inte banta, jag vill inte påbörja någon diet. Jag vill bara må bra och trivas som jag är.

Sedan går tankarna till träningen och ångesten över att inte komma igång. Jag vill ju. Men mitt i denna svacka orkar jag inte.

Allt är rörigt. Känslorna kaotiska och jag påminner mig själv dagligen om att inte stöta bort Christofer. Att låta honom finnas där som en trygg punkt när livet känns pissigt. Allt låta mig själv älskas av honom även då hela mitt inre skriker att jag verkligen inte förtjänar det.

Som alla andra låga perioder vet jag att även denna har ett slut och att jag kommer att må bättre igen.

Men just nu känns det väldigt långt borta.

Minnen som gör ont

En dag som denna, för x antal år sedan, åkte jag drygt 180 mil med buss för att gå på en konsultation angående en bröstförstoring. Det ansågs nämligen att jag hade för små bröst.

Minns hur en kvinna i släkten pratade om sitt tonåriga barnbarn och sa att ”har hon inte fått mer bröst när hon är vuxen kommer jag se till att hon opererar sig”. Så vidrigt och avskyvärt att definieras utifrån sin kropp. Som att stora bröst skulle göra någon till mer kvinna än en med små.

Jag var en väldigt nedtryckt, låg och ouppskattad ung kvinna på den tiden och när så många sa att jag behövde fixa brösten för att rädda förhållandet lät det bra. Det lät riktigt, som den enda lösningen. Någonstans där trodde jag innerligt på att han skulle älska mig och vilja vara med mig om jag genomgick en del förändringar. Min enda uppgift, min kropps enda uppgift var att tillfredsställa honom och fann han mig inte attraktiv nog, var det givet att jag skulle lägga mig under kniven.

Då, under den tiden i mitt liv, var jag så hjärntvättad av honom och av hans släkt att jag lät deras åsikt om min kropp, MIN KROPP, ha betydelse. Det var en självklarhet att de hade rätt.

Jag gick på den där konsultationen och jag minns hur jäkla obekväm jag kände mig. Hur ledsen jag var inombords och hur magen värkte av ångest. Jag ville bara känna mig uppskattad och älskad.

Det blev ingen förstoring av mina bröst. Jag åkte hem till Sverige igen fick perspektiv på saker och ting och insåg att jag inte ville. Att jag aldrig velat.

Idag har jag så svårt att förstå att hon jag var då och kvinnan jag är idag faktiskt är samma person.

Vi är samma, men ändå inte.

Vikt och ångest

Vikten. Ständigt denna ångest. Jag avskyr att väga mig. Jag avskyr det faktum att vikten, sedan jag var i tonåren, har haft sådan stor betydelse för mig.

I början av detta år hade jag kommit så långt. Jag hade kastat vågen och jag mådde så bra. Jag har aldrig känt mig så fin och så sexig som jag gjorde då.

Sedan blev jag gravid och vid inskrivningen på mödravården var det bara att kliva upp på vågen. Där och då, så fort jag såg siffrorna, slog ångesten över mig med full kraft.

Jag har alltid känt en enorm press att jag måste väga lite, för det gjorde jag under så många år. Jag var den smala, den beniga, hon som vägde lite. Och att väga lite kändes bra. Jag vill inte längre veta hur mycket jag väger. Jag vill inte gråta av ångest för att jag inte når upp till mina egna krav. Jag vill inte förtäras av känslan att jag inte duger. Och jag vill inte behöva bekräftelse från den som står mig närmast för att må bra.

Jag inser att det finns flera olika faktorer till att jag väger mer nu än förr. Jag är äldre, jag har nyligen fått barn igen och jag mår bättre nu än när jag var yngre.

Och, jag är helt medveten om att jag inte är överviktig, att jag trots extrakilon efter graviditet fortfarande väger ”normalt”. Detta har dock föga betydelse när ångesten sätter in. Det gör det inte lättare.

Jag vet att jag tar mig igenom detta, jag har gjort det förr. Jag vet att jag kommer att må bra igen och att självkänslan kommer tillbaka.

Det verkar bara ta sån tid.

 

Det där rummet, i den där lägenheten, i det där huset.

Gick förbi det där huset idag.

Förbi den där lägenheten och den där balkongen där jag rökte så många cigaretter i desperation.

Förbi det där rummet vars dörr du slog sönder med handen.

Förbi den där lägenheten där du ständigt tryckte ner mig och jag själv ansåg mig vara värdelös.

 Där du stängde persiennerna så att ingen skulle kunna se hur du slog och sparkade på mig.

Förbi den där lägenheten där jag så många nätter grät mig till sömns.

Där mitt liv slogs i spillror och hon som var jag försvann.

Där du krävde respekt och gjorde som du ville med mig. Där jag inte betydde något.

Förbi det där huset och jag mindes livet som var.

Då.

Inte nu.

Jag är inte rädd längre.

Nu är det slut!

Tänk att du, under så många år, haft sådan makt över mitt mående, över mitt liv.  Fastän du inte är en del av mitt liv längre har saker du gjort och sagt satt djupa spår hos mig. Även då många år har passerat har jag inte glömt.

På grund av dig har jag under många år

  • Levt i rädsla för att alla män ska vara som du
  • Avskytt min nakna kropp för du berättade alltid vad som var fel på den
  • Haft en självkänsla körd i botten
  • Känt att min kropp inte är min utan någon annans ägodel
  • Hatat mina fötter för du påpekade alltid hur fula de var.
  • Känt mig dum när jag gått ute för du sa att jag alltid såg löjlig ut när jag promenerade.
  • Alltid känt mig stor och tjock, för även när jag vägde knappa 47 kilo tyckte du att jag skulle ut och springa lite
  • Ogillat mitt utseende då du så ofta påpekade att jag minsann inte var snyggast i världen.
  • Fått panik av  diskussioner, då våra alltid ledde till fysiskt våld från din sida.
  • Känt mig korkad och dum för du var alltid noga med att tala om hur ointelligent jag var.
  • Tappat tilltron till män då du alltid ljög för mig. Då du ständigt var otrogen.

Jag är färdig nu. Färdig med dig. Du skrämmer mig inte längre. Alla plågsamma minnen finns kvar, men jag är redo att rensa upp och gå vidare. Du skall inte längre finnas som en skugga över mitt mående och påverka mig i mitt liv.

Nu är det slut!

Märkliga drömmar

De senaste veckorna har jag drömt märkliga drömmar. Konstiga drömmar, en del kan jag inte ens berätta om för de känns lite opassande. Oftast kommer dessa drömmar efter dagar då jag mått sjukt illa och spytt mycket(vilket iofs är var och varannan dag nu).

Händer alltför ofta att jag vaknar småirriterad eller smått svartsjuk över nåt som hänt i drömmen. Ja, jag vet att det är helt orimligt av mig att klandra någon eller vara arg på någon för nåt de gjort i MIN dröm och inte på riktigt.

Ni som känner mig vet dock att jag kan ha svårt att släppa saker som hänt även om de hände i en dröm. Drömmer jag att C gör något dumt mot mig tar det i regel halva dan innan jag släppt det. Helt obegripligt jag vet.

Han suckar djupt åt detta och förstår inte alls hur jag fungerar. Och ska jag vara helt ärlig förstår jag inte själv heller.

Den enda som jag vet förstår mig är storasyster, för hon är likadan. Eller har jag fel?

Jädra drömmar att sätta mig ur spel halva dagar.

 

Äntligen

Igår fick jag så äntligen hem en tid för vidare terapi och utredning. Så jäkla skönt. Fick fylla i några papper med 90 frågor om mitt mående. Satt med dem en lång stund och grubblade. En del av mig tänkte ”Nej så kan jag ju inte svara. Vill ju inte att det ska verka som att jag mår dåligt”.

Det här med att vara sann mot sig själv är inte alltid så lätt. Har ju bara tagit mig 10 år att ta tag i mitt mående och nu när jag väl börjat med denna resa förstår jag inte hur någon orkat med mig tidigare. Har ju knappt orkat med mig själv.

Men snart ändras allt.

Och, alla ni syskon, som skrattar åt mina idéer kommer snart inte ha nåt att skratta åt.

Jag är snart botad!

 

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: