300 dagar i Nederländerna

Idag är det 300 dagar sedan vi tog våra 8 resväskor och flyttade hit till Nederländerna. Det är även 300 dagar sedan jag sist tog mig en cigarett, där på Arlanda för att stilla nerverna. Och det är 300 dagar sedan jag sist bodde under samma tak som min älskade Elian.

Mycket har hänt sedan den dagen. En pandemi har dragit över världen medan vi försökt fixa oss ett liv i ett nytt land. Det har varit tufft och det är tufft. Många gånger känner jag att jag ångrar vår flytt, men så försöker jag tänka att det blir bättre. Livet kommer bli bättre för oss alla – efter pandemin. Det är inte så att jag går omkring och är olycklig hela tiden, men stundvis känns det som att det kommer dröja så sjukt länge innan jag träffar mina syskon och alla syskonbarn igen och då gör det ont.

Elian var här i somras, men nu har det gått tre månader sedan jag sist kramade honom. Saknar honom djupt och innerligt och längtar till jul då han kommer hit igen. Elian som tydligen drar in i lumpen om ett år ungefär, precis som han ville. Jag är övertygad om att han kommer klara det bra för han är målmedveten och en kämpe när det gäller att lyckas med något han brinner för. Jag är stolt över honom.

Här i Nederländerna går både Julian och Herman i samma skola, fast olika klasser naturligtvis. Julian började ju i februari och pratar nu rätt bra Nederländska. Häftigt ändå att han lärt sig så fort, om ett tag kan han antagligen börja i en vanlig skola. Herman började skolan i augusti och kan rabbla färger, veckodagar, räkna, sjunga nån visa och sedan kan han ganska många substantiv. Han pratar dock inte än, men det kommer nog snart. De är så duktiga båda två och jag är så stolt över hur bra de hanterat flytten och till råga på allt, en pandemi.

För ett tag sedan skärptes restriktionerna igen och för tillfället är vi inne i en ”partial lockdown”. Vet inte alls hur framtiden ser ut, men det visar sig. Allt kan hända. Det enda jag vill är att ett säkert vaccin ska tas fram så att denna virusmardröm kan vara över. Tills det sker kommer jag inte kunna träffa många av dem jag verkligen vill träffa, det gör ont, men är hanterbart. Jag vet ju att vi kommer ses igen tids nog.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: