Rotlösheten

Jag har, så länge jag kan minnas, känt en enorm rotlöshet inom mig. Jag har aldrig känt att jag hör hemma någonstans, utanförskapet har alltid varit påtagligt, om än på olika nivåer. I många år har jag försökt förstå varför, spekulerat och analyserat i hur jag är som person och hur det påverkar mitt sociala liv och/eller min förmåga att passa in. Nu har jag väl mer eller mindre insett att jag aldrig kommer att känna att jag hör till om jag hela tiden tänker att jag måste ändra på mig. Folk får helt enkelt ta mig som jag är så länge jag inte enbart är självupptagen, vrång och oempatisk. Sedan är det detta med den sociala biten vilken jag tycker är svår, grannarna här sitter ofta ute på framsidan med ett glas vin eller nåt och snackar på eftermiddagarna. Det har hänt att jag gått ut och satt mig med dem, men oftast blir det en jobbig situation för själva småpratandet är inte min grej. Ni som känner mig tänker nu ”Du som pratar så mycket” och ja det gör jag, med folk jag känner. Det är mycket svårare för mig att prata med nya människor. Många gånger då grannarna sitter ute och snackar vill jag gå ut, sitta på avstånd, observera och lyssna på dem då de pratar för att snappa upp mer av språket. Det gör jag inte för det känns inte ok att sitta ute på avstånd och hålla sig undan. Detta innebär blandade känslor hos mig för en del av mig vill vara med och en annan vill bara få vara själv. Det är jobbigt att vara jag.

Sedan vi flyttade från Sverige och pandemin slog till har jag tillbringat många timmar med att rannsaka mig själv, på både gott och ont. Jag har aldrig varit så hård mot mig själv som jag är nu och jag har heller aldrig avskytt mitt fysiska jag så mycket som jag nu gör. Allt går hand i hand, mitt psykiska mående tar sig i skrivande stund ut i hat mot mitt fysiska jag. Jag är destruktiv och kan inte tänka klart . Jag vet vad jag vill göra, men jag vet inte hur jag ska hitta energin att göra det jag vill utan att hamna i ett destruktivare läge. Det hela är en ond cirkel vilken jag vet hur jag ska ta mig ur samtidigt som jag inte har kraften att göra det.

Mitt mående beror absolut i väldigt stor del på att jag känner mig så ensam. Detta anser jag till allra största del vara pandemins fel. Det är så mycket som inte blev som jag/vi ville på grund av hur läget i världen så drastiskt förändrades kort efter vår flytt. Vi hade ju trott att fler av familj och vänner skulle ha besökt oss med tanke på det korta avståndet mellan Nederländerna och Sverige. Covid_19 ville tyvärr annorlunda och vi har som så många andra varit tvungna att acceptera ett liv med minimal fysisk kontakt med andra människor. Jag har dock hopp om att livet kommer bli bättre och att denna kontaktlösa verklighet inte är bestående. Att allt skulle bli som förr tror jag inte utan det finns ett före och ett efter Covid, det kan vi inte bortse ifrån.

Tillbaka till min rotlöshet och alla tankar jag har kring det så har jag insett att jag inte längtar tillbaka till Sverige. Jag saknar Elian, familj och vänner, men inte mitt hemland. Det finns ingen plats i Sverige där jag känner mig mer hemma än någon annan så skulle vi flytta tillbaka har jag inget behov av att bo någon speciell stans. Tänker på hur klockrent printet med texten ”Home is where the fuckers ain’t” som jag köpt av https://jessicaritar.se/ är. Det är exakt så. Jag kan nog känna mig hemma lite överallt i världen så länge jag inte bor med idioter.

Detta inlägg blev nog lite svamlande, men det är så jag är. Det är kaos i mitt huvud med tankar som far än hit, än dit och känslorna är många. Försöker sätta ord på allt och vara tydlig, men det är svårt. Och egentligen spelar det ingen roll för mitt främsta mål är inte att människor måste förstå det jag skriver eller hur jag tänker.

I am under no obligation to make sense to you!

Cykla dag 2

Jag gjorde det!

Jag cyklade till stan och hem igen igår. Inte så lång sträcka, omkring 6km sammanlagt, men jag gjorde det! Så jäkla skönt att känna friheten och vinden i ansiktet då jag trampade mot Haarlems centrum. Min uppmärksamhet på allt omkring mig var hundraprocentig och jag gjorde inte ett enda misstag… denna gång. Misstagen kommer helt klart att komma så småningom och då troligtvis genom att jag av misstag cyklar mot enkelriktat för det är omöjligt att hålla reda på hur cykelvägarna går överallt. Valde att ha hjälmen på mig och det var rätt beslut, brukade alltid använda hjälm då jag cyklade i Sverige så kändes bara dumt att strunta i den nu. då jag bor i en stad där antalet cyklister är så mycket större. En kombination av att vara lugn och uppmärksam, följa regler och lagar samt bära hjälm känns som det bästa sättet för att undvika olyckor.

Idag cyklade jag till Hermans skola vilket innebar ny väg och nya saker att oroa sig för, men det gick bra även idag. En sak jag igår insåg är att min ringklocka på cykeln saknas. Detta är ett bekymmer eftersom behovet av ringklocka är stort och enligt lag måste jag ha en. Nå väl, får köpa en då jag ska till cykelbutiken för att betala/montera cykelsitsen vi beställde till Herman. Nog för att Herman håller på att lära sig att cykla själv, men han är varken redo för längre sträckor eller att cykla där trafiken är hög än. Kommer bli perfekt för honom att sitta bak på min cykel och fint för mig med lite extra motstånd. Har ju insett att jag genom att cykla återuppväckt muskler som slöat alltför länge, det känns.

Qibbel 6+ Junior Fietsstoeltje Achter - Zwart
Det är en sits av denna typ som vi beställt till Herman.

Ska även köpa denna och montera fast fram på cykeln eftersom jag inte har någon cykelkorg:

Fiets Transportrek Voordrager 28 inch + Fietskrat Kunststof 40 liter Zwart

Den jag hade förr blev stulen tyvärr. Egentligen känns det rätt bra nu för denna typ av korg kommer vara så mycket bättre då jag ska cykla och handla eller ha med saker till nåt badställe eller nåt annat roligt framöver.

Fler uppdateringar angående mitt cyklande kommer framöver!

Jag tror att jag är redo att cykla nu!

Idag ska jag för första gången cykla i detta land. Nu tänker ni ”Hur är det möjligt att bo 1,5 år i ett cykelland som nederländerna utan att cykla?”. Att det inte skett än beror dels på att jag inte kommit mig för att fixa cykeln, dels för att jag inte varit redo. Allra mest för att jag inte varit redo, helt klart. När det gäller cykling här är jag en väldigt nervös människa vilket begränsar mig. Jag vill vara mer orädd.

Dessutom är jag, hör och häpna, en sådan person som vill ha koll på precis allt. Detta innebär att jag vill kunna alla lagar och regler samt veta hur det är kutym att bära sig åt som cyklist i detta land innan jag sätter mig på cykeln själv. Vill inte att det tydligt ska framstå att jag inte är härifrån då jag beger mig ut på cykel i trafiken.

Alla dessa månader jag bott här har jag således, vid varje promenad, observerat cyklister. Det har varit allt från småbarn till äldre människor; på vanliga cyklar, elcyklar och lådcyklar. Jag har noterat hur majoriteten cyklar på ett lugnt och säkert sätt, hur de inte bär hjälm, hur de sträcker ut armen innan de ska svänga, hur de är flitiga användare av ringklockan samt att respekten cyklister sinsemellan är stor. De fina och välordnade cykelvägarna sträcker sig likt ett spindelnät över hela stan och det går att tar sig fram nästan överallt på cykel. Att landet är anpassat efter cyklister och att nederländare föds med cyklandet i blodet är det ingen som helst tvekan om.

Vi, svenskar, cyklar ju en hel del vi med, men inget som går att jämföra med detta land. Här cyklar alla året om oavsett ålder och väder. Det finns lösningar för allt. Jag vill bli en del av cykelkulturen här så därför ska jag idag ta första steget mot det och cykla ner på stan. Jag har gått vägen jag ska cykla många gånger. Jag vet var varje rödljus är, vilka vägar som är enkelriktade och var jag kan ställa cykeln. Jag kan detta, men ändå är jag sjukt nervös för att göra fel och för att invånarna här ska se mig som en dum turist som inte har nåt cykelvett.

300 dagar i Nederländerna

Idag är det 300 dagar sedan vi tog våra 8 resväskor och flyttade hit till Nederländerna. Det är även 300 dagar sedan jag sist tog mig en cigarett, där på Arlanda för att stilla nerverna. Och det är 300 dagar sedan jag sist bodde under samma tak som min älskade Elian.

Mycket har hänt sedan den dagen. En pandemi har dragit över världen medan vi försökt fixa oss ett liv i ett nytt land. Det har varit tufft och det är tufft. Många gånger känner jag att jag ångrar vår flytt, men så försöker jag tänka att det blir bättre. Livet kommer bli bättre för oss alla – efter pandemin. Det är inte så att jag går omkring och är olycklig hela tiden, men stundvis känns det som att det kommer dröja så sjukt länge innan jag träffar mina syskon och alla syskonbarn igen och då gör det ont.

Elian var här i somras, men nu har det gått tre månader sedan jag sist kramade honom. Saknar honom djupt och innerligt och längtar till jul då han kommer hit igen. Elian som tydligen drar in i lumpen om ett år ungefär, precis som han ville. Jag är övertygad om att han kommer klara det bra för han är målmedveten och en kämpe när det gäller att lyckas med något han brinner för. Jag är stolt över honom.

Här i Nederländerna går både Julian och Herman i samma skola, fast olika klasser naturligtvis. Julian började ju i februari och pratar nu rätt bra Nederländska. Häftigt ändå att han lärt sig så fort, om ett tag kan han antagligen börja i en vanlig skola. Herman började skolan i augusti och kan rabbla färger, veckodagar, räkna, sjunga nån visa och sedan kan han ganska många substantiv. Han pratar dock inte än, men det kommer nog snart. De är så duktiga båda två och jag är så stolt över hur bra de hanterat flytten och till råga på allt, en pandemi.

För ett tag sedan skärptes restriktionerna igen och för tillfället är vi inne i en ”partial lockdown”. Vet inte alls hur framtiden ser ut, men det visar sig. Allt kan hända. Det enda jag vill är att ett säkert vaccin ska tas fram så att denna virusmardröm kan vara över. Tills det sker kommer jag inte kunna träffa många av dem jag verkligen vill träffa, det gör ont, men är hanterbart. Jag vet ju att vi kommer ses igen tids nog.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: