Sakta men säkert integreras vi alla!

Det går ju inte lika fort som vi kanske hade hoppats på innan vi bestämde oss för att flytta hit till Nederländerna, men långsamt integreras vi i vårt nya land. Båda barnen förstår och pratar språket, Julian på en högre nivå än Herman vilket är fullt rimligt med tanke på åldersskillnaden. Herman kan ju inte läsa än, även då han är väldigt intresserad av bokstäver. Funderar mycket på hur vi ska göra då han ska lära sig läsa här i skolan, borde vi parallellt lära honom läsa på svenska eller kommer det bli förvirrande?

Christofer integreras, enligt min åsikt, i detta land genom att dricka öl från alla bryggerier han stöter på och genom att utforska Haarlem och dess omgivning från cykelsadeln. Landet är inte stort precis så det går att se mycket med cykel. Själv har jag inte tagit mig an cykling än men det kommer, som vanligt är det baby steps som gäller för mig. Jag känner mig dock nu trygg nog att promenera överallt och jag vet att jag alltid hittar hem vilket gör att jag kanske är redo att börja cykla. När det gäller språket förstår jag mer och mer, men är inte redo att våga prata än. Baby steps även här.

Julian klarar ju språket så bra att han efter sommaren ska börja i vanlig nederländsk skola. I fredags eftermiddag var han till den nya skolan och tillbringade ett par timmar där med att lära känna sin nya klass och lärare lite, samt se lite mer av skolan. Spännande. Jag var nervös innan han skulle dit medan han som vanligt var lugn som en filbunke. Jag är glad att han inte fått min nervösa sida som alltid berättar för mig hur saker potentiellt skulle kunna gå åt helvete. Julian är mer som sin pappa; de ser inte risker i allt utan förutsätter att allt oftast kommer gå bra.

När det gäller ny skola tycker jag att det ska bli väldigt roligt att Julian nu kan integreras än mer i det nederländska livet. Under sommarlovet, som börjar om 3 veckor, ska vi träna in vägen till skolan med honom så att han kan ta sig till och från skolan själv, detta inkluderar att cykla till skolan även då han är motvillig till just cykling. Håller tummar och tår att han ska trivas på skolan och att han där lär känna lite vänner. Det skulle han behöva, det är inte roligt att enbart hänga med sina föräldrar hela tiden. Även om vi naturligtvis är fantastiska och coola.

Hur det blir med skola för Herman i höst är än så länge lite oklart. Som det ser ut nu kommer han få gå kvar ett tag till på den skola han går nu och sedan kan han förhoppningsvis under hösten slussas ut i vanlig skola. Vi ska iaf börja kolla på skolorna i vårt närområde och se om vi hittar nåt vi gillar. Det ska nog inte vara så svårt.

Veckan som kommer ska båda Christofer och jag få våra första sprutor. Ser verkligen framemot det. Håller tummar och tår för en positiv utveckling av all vaccinering så att vi ser ett tydligt resultat i höst/vinter. Ett tydligt resultat kommer troligtvis innebära att människor vi gillar kommer våga komma hit och hälsa på. Det längtar vi efter!

Nu har jag skrivit tillräckligt för idag! På återseende!

300 dagar i Nederländerna

Idag är det 300 dagar sedan vi tog våra 8 resväskor och flyttade hit till Nederländerna. Det är även 300 dagar sedan jag sist tog mig en cigarett, där på Arlanda för att stilla nerverna. Och det är 300 dagar sedan jag sist bodde under samma tak som min älskade Elian.

Mycket har hänt sedan den dagen. En pandemi har dragit över världen medan vi försökt fixa oss ett liv i ett nytt land. Det har varit tufft och det är tufft. Många gånger känner jag att jag ångrar vår flytt, men så försöker jag tänka att det blir bättre. Livet kommer bli bättre för oss alla – efter pandemin. Det är inte så att jag går omkring och är olycklig hela tiden, men stundvis känns det som att det kommer dröja så sjukt länge innan jag träffar mina syskon och alla syskonbarn igen och då gör det ont.

Elian var här i somras, men nu har det gått tre månader sedan jag sist kramade honom. Saknar honom djupt och innerligt och längtar till jul då han kommer hit igen. Elian som tydligen drar in i lumpen om ett år ungefär, precis som han ville. Jag är övertygad om att han kommer klara det bra för han är målmedveten och en kämpe när det gäller att lyckas med något han brinner för. Jag är stolt över honom.

Här i Nederländerna går både Julian och Herman i samma skola, fast olika klasser naturligtvis. Julian började ju i februari och pratar nu rätt bra Nederländska. Häftigt ändå att han lärt sig så fort, om ett tag kan han antagligen börja i en vanlig skola. Herman började skolan i augusti och kan rabbla färger, veckodagar, räkna, sjunga nån visa och sedan kan han ganska många substantiv. Han pratar dock inte än, men det kommer nog snart. De är så duktiga båda två och jag är så stolt över hur bra de hanterat flytten och till råga på allt, en pandemi.

För ett tag sedan skärptes restriktionerna igen och för tillfället är vi inne i en ”partial lockdown”. Vet inte alls hur framtiden ser ut, men det visar sig. Allt kan hända. Det enda jag vill är att ett säkert vaccin ska tas fram så att denna virusmardröm kan vara över. Tills det sker kommer jag inte kunna träffa många av dem jag verkligen vill träffa, det gör ont, men är hanterbart. Jag vet ju att vi kommer ses igen tids nog.

Det är jobbigt nu

Det är jobbigt nu. Det är jobbigt att jag har så många oavslutade skolsaker att hinna med. Det är jobbigt att allt samlas på hög och jag ser inget slut på eländet. Det är jobbigt att jag inte är lika strukturerad som jag skulle vilja. Det är jobbigt att inte veta var jag ska börja eller hur nåt ska sluta. Det är jobbigt att känna sig misslyckad. Det är jobbigt att vi lämnade Sverige. Men framförallt är det jobbigt att vara utan Elian. Saknar honom så jag stundvis tror jag ska gå sönder.

Om allt går väl får vi träffa honom imorgon igen. Jag ser hundra scenarion framför mig där han inte kommer fram. Där min längtan efter honom inte kommer stillas utan snarare eskalera. Nu är allt nedräkning för mig:

  • 22 h tills han åker mot Arlanda
  • 26,5 h till avgång
  • 29 h till hans samtal där han säger att allt gått bra.
  • 30 h till han förhoppningsvis är här

I två veckor ska vi få rå om honom. I två veckor ska jag få krama honom varje dag. I två veckor ska Julian och Herman få vara med sin storebror, de saknar honom väldigt. Julian säger det inte så ofta, men det syns när vi pratar om Elian. Det syntes i hans ögon igår då jag sa att Elian snart är här. Mina fina söner, älskade brorsor. Det kommer kännas fantastiskt att ha dem samlade igen.

Jag önskar så att jag vore en rationell och konstruktiv person, speciellt då jag kommer in i dessa perioder då livet känns allt annat än roligt. Jag önskar att jag kunde planera och fullgöra saker, men istället blir allt kaotiskt inom mig och ångesten ökar. Ni som fattar ni fattar.

Nu ska jag försöka avsluta något av alla måsten för varje gång något blir klart lyfts en sten från mitt bröst.

På återseende då jag orkar med att blogga igen.

Livet som det är nu

Till och från överrumplas jag av sådana starka känslor av att vara instängd att jag för stunden får svårt att andas. Jag skulle inte kalla känslorna klaustrofobiska då det är ett alldeles för starkt begrepp, men de är tillräckligt starka för att mitt inre ska bli upprört. Även då jag trivs bäst att vara hemma i lugnet tycker jag inte om förändringen som sker i världen nu. Jag vill kanske inte resa mycket, men jag vill kunna åka till Sverige närhelst jag känner för det. Jag känner mig mer avskärmad från Elian som det är nu. Det är jobbigt, men när jag tänker på alla liv som detta virus tagit inser jag att jag, än så länge, inte har nåt att klaga på. Vi mår bra och vi har varandra.

I mångt och mycket är jag inte anmärkningsvärt påverkad av det som sker p g a Covid_19. Mitt liv fortsätter ungefär som vanligt. Den stora skillnaden är att Julian har sin undervisning hemma eftersom skolorna här i Nederländerna har stängt nu. Detta innebär att vi har lagt upp ett schema för vardagarna så att vi inte faller in i någon slags ”falsk lov-tillvaro” där vi är uppe alldeles för sent och sedan går omkring med semesterhjärna varje dag. Nej, nej, nej, här krävs rutiner och strategi om saker och ting ska fungera på ett bra sätt. Veckan som gått har varit den första med distansundervisning för Julian och det har fungerat bra. Han har fått schema med vad han ska göra varje dag och han har inplanerade möten med sin lärare. Positivt med att ha honom hemma är att jag häromdagen kunde tjuvlyssna lite då han hade högläsning. Det lät så bra(enligt mig), jag fattade inget, men men… Han verkar trivas väldigt bra med undervisning på detta vis och fick han bestämma själv skulle han troligtvis fortsätta med denna typ av undervisning för jämnan. Han vill mest vara hemma vår tioåring, lite som sin mamma.

Christofer har under den senaste veckan varit väldigt förkyld, han är mycket piggare nu, men han håller sig enbart på hemmaplan för säkerhets skull. Det har inte funnits några indikationer på att han skulle ha drabbats av Covid_19, men med tanke på att symptomen för detta virus kan te sig lite olika vill vi inte chansa. Tiden att lära känna grannar och umgås är inte nu precis. Inte heller är tiden att få besök nu. Tyvärr fick barnens farmor, som skulle ha varit här nu, ställa in sitt besök p g a rådande omständigheter. Så jäkla tråkigt, vi hade sett framemot hennes besök väldigt mycket. Det ser inte ljusare ut för Sara & co som enligt alla planer skulle komma i början på april. Vi vill så gärna ha besök, men det får vänta. Viktigast nu är att förhindra spridning av detta virus som dödat så många människor världen runt.

Nu är det dags att fixa i ordning söndagens mysfrukost för sedan väntar en dag med massor av plugg. Ska göra ett tappert försök att komma ikapp med alla uppgifter. Önskar mig själv lycka till med viss skepsis.

Livets funderingar

När är en vuxen egentligen? När blir en det? Jag fyller 41 i år och ännu har inte den där vuxna känslan infunnit sig hos mig? Den där känslan som jag inte sätta fingret på, men som gör att jag vet att nu, nu är jag vuxen på riktigt. Förstå mig rätt, jag vet att jag är vuxen, men jag känner mig inte mer vuxen nu än jag gjorde för 20 år sedan. Nånstans väntar jag på att de vuxna i rummet ska ta besluten tills blickarna vänds mot mig och jag inser att visst fan, det är ju jag. I detta nya land jag lever och bor i nu har känslan av att inte vara vuxen på riktigt blivit än mer påtaglig. Nu måste jag lära mig saker på nytt. Det är som att radera hur allt fungerar och börja om. Radera tryggheten. I skrivande stund funderar jag på vilken tandläkare jag ska lista mig hos och om vi alla ska lista oss hos samma. Vilken läkare vi ska lista oss hos är bestämt, vi måste bara dit med papper, legitimation och försäkringskort. Det är så mycket nytt, men om jag tar allt i babysteps så går det bra. Skaffade nyss mobilt bankid, DigId, så nu kan jag checka av ännu en sak min min att-göra-lista. Skönt det!

Att vänta på att ”bli vuxen på riktigt” är lite som den där känslan jag hade då jag gick och väntade på att bli snygg eller ja, snyggare. Blev alltid kallad vinteräpple under barndomen. ”Mina flickor mognar sent” sa mamma. Och jo, det hade hon ju rätt i, men jag trodde att jag var som den fula ankungen som blir till en vacker svan, skillnaden var bara att jag aldrig blev nån svan. Besvikelsen var påtaglig då jag som ung vuxen insåg att inget drastiskt skulle ske med mitt utseende. Återigen ber jag att ni ej ska missförstå mig, jag har alltid varit nöjd med mitt utseende och fiskar inte efter komplimanger. Det var bara en väldigt stark aha-upplevelse då jag insåg att detta är mitt utseende.

Nå väl, många tankar snurrar runt i mitt huvud nu vilket gör att koncentrationen inte är på topp, men jag ska trots det försöka få något gjort idag. Om Herman tillåter, inte alltid lätt med honom hemma hela tiden.

Förändringar

Jag är inte den som gillar förändringar, inte för att de skrämmer mig(kanske lite) utan mer för att jag är bekväm av mig. Att lära sig nya saker tar tid och jag tänker alltid ”varför ändra något som redan är bra?”. Ni behöver inte berätta varför, jag förstår och vet. Och visste jag inte kan jag ta reda på sådant själv. Jag har rätt svårt att förstå att jag verkligen, efter så många år i Gävle, brutit upp från den staden och flyttat. Och inte bara till en ny stad utan till ett helt nytt land. Stundvis känner jag mig rätt modig och äventyrlig. Vem är jag ens?

Hursomhelst, att flytta till ett nytt land innebär så många förändringar på så kort tid att det nu känns som att mitt huvud ska explodera(implodera?) av all ny information. Tänkte först skriva kunskap, men då jag inte kan påstå att jag tillgodogjort mig all information än kan den inte kallas kunskap. Det kommer stegvis skulle jag tro. Idag har jag fått mitt nya bankkort och en dosa för att logga in på internetbanken. Det är en sådan där stor klumpig dosa som nordeaanvändare får dras med. En sådan jag alltid vara glad över att få slippa. Nå väl, den tiden är förbi.

Att åka kollektivt i ett nytt land är inte alltid det lättast. Speciellt när en ska försöka lista ut hur det funkar och vad som blir bäst. Det jag lärt mig än så länge är:

  • Du måste checka in och ut överallt; på tunnelbana, spårvagn, tåg och buss.
  • På de flesta spårvagnar finns en informationsdisk i mitten/bak av tåget där du kan köpa biljett ombord
  • Spärrarna vid dörrarna på spårvagnarna är i perfekt ”slå-Herman-i-ansiktet-höjd” vilket han fick erfara då jag släppte spärren rakt i ansiktet på honom. Inte mitt stoltaste ögonblick som förälder.
  • Kollektivtrafiken är bra och du tar dig överallt rätt smidig, men det bästa i detta land är nog ändå att vänja sig vid att cykla överallt.

Toalettpappret i detta land ska vi inte ens tala om. Det är så mjukt och skört att det smulas sönder så fort en använder lite. Jag vill ha toalettpapper liknande Serla som vi använde hemma. Jag letar vidare.

Page Toiletpapier Kussenzacht Design Voordeelpak 18 Luxe Rollen Productfoto  180x180
Förklaringen kan ju även vara att detta toalettpapper är för hundar.

Nu ska jag försöka plugga lite och senare måste jag ut och rasta barnen.

Vi fyller en vecka i Nederländerna

Nu har vi varit en vecka här i Amsterdam. Känslan av att vara på semester har varit påtaglig hela denna vecka. Vi har promenerat mycket, sett en hel del, käkat en och annan burgare(godast är utan tvekan Five guys) och låtit några få öl slinka ner. Det har blivit sena morgnar och kvällar. Barnen och vi har vänt på dygnet. Precis som det ska vara under semestern.

Igår var vi och registrerade oss i landet så nu känns det än mer att vi bor här. Vi fick våra BSN-nummer som motsvarar personnr typ och vi har öppnat bankkonton. Känns bra detta. Nu ska jag lära mig alla dessa nummer utantill. Sådant är bra att kunna.

Nästa torsdag ska vi åka och kolla på hus/lägenheter både här i Amsterdam och i Haarlem. Det finns så mycket fint så jag anar att det kommer bli svårt att bestämma sig. Vi kommer låta känslan för området, huruvida det är barnvänligt eller inte samt avstånd till barnens skol-a/or styra. Det får inte vara för krångligt eller ta för lång tid att lämna barnen. Tanken är ju att Julian ska kunna åka till skolan själv när han känner sig trygg nog. Räknar med att det tar ett tag i detta nya land(det tar även ett tag för mig). Emellanåt vill jag bara åka hem till tryggheten igen. Och till Elian.

Saknaden efter Elian har varit mycket stor denna vecka. Stundvis har det gjort så ont att jag knappt kan andas. Jag älskar att vara här, men jag avskyr att vara utan honom. Önskar så att han vore här med oss. Ser framemot att fixa till hans rum som han skulle gilla det så att han känner sig hemma då han kommer hit. Så fort vi vet när vi kan flytta in i en egen bostad ska vi köpa flygbiljetter till honom. Älskade unge som jag längtar efter att krama dig.

Planen för morgondagen är att ta spårvagn för att kolla in ett bostadsområde där det finns ett radhus vi gillar. Herman har tjatat om att åka spårvagn så det kommer troligtvis att bli succé.

Nu ska jag försöka övertala lille Herman om att han borde lägga sig. Speciellt om han ska orka med allt spårvagnsåkande imorgon.

Nu är tiden på Vallongården officiellt över!

Igår var jag till Vallongården för att lämna in mitt uppsägningspapper. Det kändes riktigt bra att göra det. Inte för att jag inte har trivts där, men mitt liv har tagit en annan vändning och att återvända dit skulle kännas som ett nederlag. När jag tömde mitt skåp och knölade ner skor och diverse saker i väskan lyftes en sten från mitt bröst. Jag kände mig fri.

Minns hur glad jag var hösten 2010 då den dåvarande chefen frågade om jag ville börja på FH, hur skönt det var att ha ett fast ställe att gå till och inte ränna runt i stan. Minns tiden där med glädje och hade inte avdelningarna splittrats kanske jag hade varit kvar där än, men så blev det inte. Gruppen flög åt olika håll och av den samhörighet jag känt med kollegor fanns till slut inget kvar. Det känns lite ledsamhet då jag tänker på det för någonstans inom mig hade jag nog trott att en del av oss skulle fortsätta prata och ses ibland. Jag lägger varken skulden på dem eller på mig själv, allt bara rann ut i sanden.

Efter att samtalet med chefen var klart och jag, till min förvåning fått en julklapp, funderade jag ett kort ögonblick på att gå runt i huset och säga hejdå till alla. Sedan insåg jag att det bara skulle vara jobbigt. Dels för att det arbetar så många nya i huset, människor som inte ens vet vem jag är, dels för att jag på varje avdelning skulle känna mig obekväm om folk vill ge mig en kram. Kramar och kallprat är inte riktigt min grej. Och även då jag tror att det finns kollegor där som kanske hade uppskattat om jag kom förbi är antalet som faktiskt inte bryr sig fler. Nej, jag fiskar inte efter er medömkan, jag konstaterar bara som det är. Ändock, jag kommer sakna en del av er.

Tack för dessa år Vallongården! Nu drar jag vidare ut på nya äventyr i landet där tulpanerna är otaliga. Jag kan inte tänka mig att vi ses igen.

Jag är redo att lämna landet nu!

Med endast en månad kvar är det nedräkning på riktigt nu. Snart lämnar vi verkligen Sverige och flyttar till landet där jag naturligtvis kommer få tulpaner varje fredag. Äntligen ska det ske. Veckorna som kommer nu ska vi inventera hemmet, åka åtskilliga gånger till återvinningen, träffa familj och vänner och fira jul. Utöver det ska vi även hinna arbeta, studera, sova och ta hand om varandra. Det onda i min mage kommer förmodligen inte släppa förrän vi har hittat en lägenhet att hyra i Amsterdam, en plats där vi kan bygga upp ett hem i vårt nya land. Första månaden kommer vi för övrigt att bo här: https://www.thewittenberg.com/

Häromdagen bokade Christofer bord på https://cannibaleroyale.nl/ till nyårsafton. Eftersom det är vårt första nyår i ett annat land känns det mysigt att gå till ett ställe där vi vet att barnen blir riktigt nöjda. Och vad passar bättre då än en köttrestaurang till våra köttälskande ungar. Christofer och jag var faktiskt till en av Cannibal Royales restaurang då vi var i Amsterdam för några månader sedan. Vi åt så otroligt mycket och gick därifrån alltför mätta och väldigt glada.

Jag känner mig helt klart mer och mer redo att lämna landet nu!

Alla dessa tankar i mitt huvud

Sedan dagarna då vi var i Amsterdam och Christofer var på intervju där har jag haft otroligt svårt att koncentrera mig på mina studier. Mina dagar bestå till mesta del av en rastlöshet som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag hoppades att det skulle bli bättre så fort vi fick veta om han blivit erbjuden jobbet, men nej. Sedan trodde jag att det skulle lätta när vi tagit ett beslut, men nej. Nu när vi bestämt oss för att hoppa på detta äventyr och flytta utomlands oroar jag mig än mer. Jag har svårt för förändringar och att inte veta hur livet kommer att bli i Nederländerna stressar mig väldigt. Det som nu ständigt cirkulerar i mitt huvud är:

  • När flyttar vi egentligen? I slutet av december som det ser ut, men herregud ge mig ett datum!
  • När kommer flyttfirman och packar allt?
  • Var är den tillfälliga lägenheten vi ska bo i belägen?
  • Hur länge kommer vi egentligen bo där?
  • Var ska vi bo sedan? Hyra eller köpa?
  • Var ska barnen gå i skolan?
  • Kommer barnen hantera flytten bra?
  • Kommer vi någonsin lära oss språket?
  • Tänk om vi ångrar oss.
  • Kommer Elian ha det bra här i Sverige?
  • Kommer jag klara av att vara utan honom? Mitt hjärta går nästan sönder då jag tänker på att han stannar här.

Så många tankar och sådan oro inom mig, men..

Jag ser så mycket framemot detta. Att vi har möjligheten att ge oss ut på detta äventyr är fantastiskt. Jag längtar mycket tills vi har vårt egna hem med alla våra saker. Till en vardag med allt vad det innebär i ett helt nytt land. Vi kommer att lära oss så mycket. Och det bästa är att jag får göra detta tillsammans med dem jag älskar. Vilken grej!

Nu när jag skrivit av mig lite är det dags att fortsätta studerandet. Det är ju därför jag är på biblioteket idag.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: