Det är jobbigt nu

Det är jobbigt nu. Det är jobbigt att jag har så många oavslutade skolsaker att hinna med. Det är jobbigt att allt samlas på hög och jag ser inget slut på eländet. Det är jobbigt att jag inte är lika strukturerad som jag skulle vilja. Det är jobbigt att inte veta var jag ska börja eller hur nåt ska sluta. Det är jobbigt att känna sig misslyckad. Det är jobbigt att vi lämnade Sverige. Men framförallt är det jobbigt att vara utan Elian. Saknar honom så jag stundvis tror jag ska gå sönder.

Om allt går väl får vi träffa honom imorgon igen. Jag ser hundra scenarion framför mig där han inte kommer fram. Där min längtan efter honom inte kommer stillas utan snarare eskalera. Nu är allt nedräkning för mig:

  • 22 h tills han åker mot Arlanda
  • 26,5 h till avgång
  • 29 h till hans samtal där han säger att allt gått bra.
  • 30 h till han förhoppningsvis är här

I två veckor ska vi få rå om honom. I två veckor ska jag få krama honom varje dag. I två veckor ska Julian och Herman få vara med sin storebror, de saknar honom väldigt. Julian säger det inte så ofta, men det syns när vi pratar om Elian. Det syntes i hans ögon igår då jag sa att Elian snart är här. Mina fina söner, älskade brorsor. Det kommer kännas fantastiskt att ha dem samlade igen.

Jag önskar så att jag vore en rationell och konstruktiv person, speciellt då jag kommer in i dessa perioder då livet känns allt annat än roligt. Jag önskar att jag kunde planera och fullgöra saker, men istället blir allt kaotiskt inom mig och ångesten ökar. Ni som fattar ni fattar.

Nu ska jag försöka avsluta något av alla måsten för varje gång något blir klart lyfts en sten från mitt bröst.

På återseende då jag orkar med att blogga igen.

Att bo i olika länder

Det är svårt och stundvis outhärdligt jobbigt att inte bo i samma land som sitt barn. Hela mitt inre är ett virrvarr av känslor i denna stund. Jag är så otroligt lycklig för att jag under några dagar fått rå om min Elian. Jag har fått krama honom, se honom och prata med honom. Jag älskar det och som jag älskar att han fortfarande vill krama mig. Han är på alla sätt så fin, min älskade förstfödde.

Men… nu har han åkt. Igår hoppade han på planet tillbaka till Sverige där han bor och har sitt liv. Och här sitter jag och vill ha honom kvar hos oss. Jag vill att han ska bo här, vara en del av vårt liv här, en del av vår vardag. Jag förstår varför han valde att bo kvar i Sverige och jag accepterar det, men jag har svårt att förlika mig med att det innebär att vi måste vara utan varandra. Nästa steg i denna process är att jag måste inse att han faktiskt fyller 18 i år. Hur är det ens möjligt? I min värld var han nyss i denna ålder och inte alls nära vuxenlivet:

No photo description available.

Nu är han hemma hos sin pappa igen och jag har så smått börjat planera nästa resa hit för honom. Tur ändå att Nederländerna inte ligger så långt från Sverige.

Vi fyller en vecka i Nederländerna

Nu har vi varit en vecka här i Amsterdam. Känslan av att vara på semester har varit påtaglig hela denna vecka. Vi har promenerat mycket, sett en hel del, käkat en och annan burgare(godast är utan tvekan Five guys) och låtit några få öl slinka ner. Det har blivit sena morgnar och kvällar. Barnen och vi har vänt på dygnet. Precis som det ska vara under semestern.

Igår var vi och registrerade oss i landet så nu känns det än mer att vi bor här. Vi fick våra BSN-nummer som motsvarar personnr typ och vi har öppnat bankkonton. Känns bra detta. Nu ska jag lära mig alla dessa nummer utantill. Sådant är bra att kunna.

Nästa torsdag ska vi åka och kolla på hus/lägenheter både här i Amsterdam och i Haarlem. Det finns så mycket fint så jag anar att det kommer bli svårt att bestämma sig. Vi kommer låta känslan för området, huruvida det är barnvänligt eller inte samt avstånd till barnens skol-a/or styra. Det får inte vara för krångligt eller ta för lång tid att lämna barnen. Tanken är ju att Julian ska kunna åka till skolan själv när han känner sig trygg nog. Räknar med att det tar ett tag i detta nya land(det tar även ett tag för mig). Emellanåt vill jag bara åka hem till tryggheten igen. Och till Elian.

Saknaden efter Elian har varit mycket stor denna vecka. Stundvis har det gjort så ont att jag knappt kan andas. Jag älskar att vara här, men jag avskyr att vara utan honom. Önskar så att han vore här med oss. Ser framemot att fixa till hans rum som han skulle gilla det så att han känner sig hemma då han kommer hit. Så fort vi vet när vi kan flytta in i en egen bostad ska vi köpa flygbiljetter till honom. Älskade unge som jag längtar efter att krama dig.

Planen för morgondagen är att ta spårvagn för att kolla in ett bostadsområde där det finns ett radhus vi gillar. Herman har tjatat om att åka spårvagn så det kommer troligtvis att bli succé.

Nu ska jag försöka övertala lille Herman om att han borde lägga sig. Speciellt om han ska orka med allt spårvagnsåkande imorgon.

Jag är redo att lämna landet nu!

Med endast en månad kvar är det nedräkning på riktigt nu. Snart lämnar vi verkligen Sverige och flyttar till landet där jag naturligtvis kommer få tulpaner varje fredag. Äntligen ska det ske. Veckorna som kommer nu ska vi inventera hemmet, åka åtskilliga gånger till återvinningen, träffa familj och vänner och fira jul. Utöver det ska vi även hinna arbeta, studera, sova och ta hand om varandra. Det onda i min mage kommer förmodligen inte släppa förrän vi har hittat en lägenhet att hyra i Amsterdam, en plats där vi kan bygga upp ett hem i vårt nya land. Första månaden kommer vi för övrigt att bo här: https://www.thewittenberg.com/

Häromdagen bokade Christofer bord på https://cannibaleroyale.nl/ till nyårsafton. Eftersom det är vårt första nyår i ett annat land känns det mysigt att gå till ett ställe där vi vet att barnen blir riktigt nöjda. Och vad passar bättre då än en köttrestaurang till våra köttälskande ungar. Christofer och jag var faktiskt till en av Cannibal Royales restaurang då vi var i Amsterdam för några månader sedan. Vi åt så otroligt mycket och gick därifrån alltför mätta och väldigt glada.

Jag känner mig helt klart mer och mer redo att lämna landet nu!

Alla dessa tankar i mitt huvud

Sedan dagarna då vi var i Amsterdam och Christofer var på intervju där har jag haft otroligt svårt att koncentrera mig på mina studier. Mina dagar bestå till mesta del av en rastlöshet som jag inte vet hur jag ska hantera. Jag hoppades att det skulle bli bättre så fort vi fick veta om han blivit erbjuden jobbet, men nej. Sedan trodde jag att det skulle lätta när vi tagit ett beslut, men nej. Nu när vi bestämt oss för att hoppa på detta äventyr och flytta utomlands oroar jag mig än mer. Jag har svårt för förändringar och att inte veta hur livet kommer att bli i Nederländerna stressar mig väldigt. Det som nu ständigt cirkulerar i mitt huvud är:

  • När flyttar vi egentligen? I slutet av december som det ser ut, men herregud ge mig ett datum!
  • När kommer flyttfirman och packar allt?
  • Var är den tillfälliga lägenheten vi ska bo i belägen?
  • Hur länge kommer vi egentligen bo där?
  • Var ska vi bo sedan? Hyra eller köpa?
  • Var ska barnen gå i skolan?
  • Kommer barnen hantera flytten bra?
  • Kommer vi någonsin lära oss språket?
  • Tänk om vi ångrar oss.
  • Kommer Elian ha det bra här i Sverige?
  • Kommer jag klara av att vara utan honom? Mitt hjärta går nästan sönder då jag tänker på att han stannar här.

Så många tankar och sådan oro inom mig, men..

Jag ser så mycket framemot detta. Att vi har möjligheten att ge oss ut på detta äventyr är fantastiskt. Jag längtar mycket tills vi har vårt egna hem med alla våra saker. Till en vardag med allt vad det innebär i ett helt nytt land. Vi kommer att lära oss så mycket. Och det bästa är att jag får göra detta tillsammans med dem jag älskar. Vilken grej!

Nu när jag skrivit av mig lite är det dags att fortsätta studerandet. Det är ju därför jag är på biblioteket idag.

Livet, studierna och vår kommande flytt till Nederländerna!

Det är många tankar som cirkulerar i mitt huvud just nu. Tankar på året som gått. Restuppgifter som finns kvar sedan i våras. I våras då jag inte riktigt hann med allt eller orkade med allt när mamma dog. Nu försöker jag komma ikapp och det är inte alltid lätt. Dygnet har helt enkelt för få timmar. Och jag har inte alltid energi eller förmåga att koncentrera mig då jag verkligen skulle behöva. Jag vill vara effektiv 8 timmar om dagen, men hur? Min bästa studietid är sent om kvällarna och om nätterna, men då sover jag knappt och det gör mig så grinig. Nu är tankarna på morgondagen och min försenade 40-årsfest. Känner en viss oro över att jag ska glömma något. Bär på en inre stress och det kan ju fan inte vara bra. Lugn nu.

En annan sak som ständigt cirkulerar i mitt huvud nu är tankarna på att vi faktiskt ska flytta. Och inte enbart inom Gävle eller ens Sverige. I slutet av året packar vi ihop allt och drar till Nederländerna. Jo, ni hörde rätt vi lämnar Sverige och testar på livet i ett annat land. Det är häftigt, spännande och så nervöst. Julian och Herman ska naturligtvis med, men Elian vill avsluta sina gymnasiestudier här så han har valt att stanna kvar i Sverige hos sin pappa. Det gör ont i kroppen då jag tänker på hur mycket jag kommer sakna Elian, men det är inte långt till Amsterdam så vi kan ses rätt ofta ändå.

C ska jobba i Amsterdam, men vi hoppas på att hitta bostad i Haarlem som ligger lite utanför. Vi var nyligen där och det kändes helt rätt. Mysig stad, lagom stor och med bra ölutbud(!). Första tiden kommer vi bo i en tillfällig lägenhet vilket gör att vi inte kommer ha tillgång till våra saker på x antal veckor. Tänker redan nu på vad vi ska behöva packa ner i bagaget. Vad klarar en sig inte utan liksom? Tur ändå att vi kan fylla 8 resväskor och checka in om vi vill.

Nu sitter vi alla med duolingoappen och försöker lära oss lite nederländska, vilket har visat sig vara ett rätt märkligt språk. Ibland lätt att uttala och ibland stört omöjligt. Känns bra att en faktiskt klarar sig bra på engelska där med. Vi ser verkligen framemot detta äventyr, men först ska vi ta tag i allt som skall avslutas här. Det är en hel del fix när en ska flytta bortom landgränsen.

Först ut att klara av är som sagt min fest imorgon. Ska bli jäkla skoj att träffa familj och vänner. Bäst är att det bara är folk jag gillar där. Perfekt.

Idag gick luften ur mig

Efter flertalet dagar i rad med många jobbpass, kryssning och andra inplanerade saker gick luften idag ur mig. Jag har varit oerhört sömnig hela dagen och har nästan inte orkat med något(förutom ett par maskiner tvätt och lite fika för Elian). Det har varit rätt segt, men en välbehövlig dag av lugn. Jag konstaterade igår att det är tur att jag inte har så många vänner för det skulle ta kål på mig om jag behövde avsätta mer tid för socialt umgänge än vad jag gör nu. Närmsta veckan är planen att inte umgås med någon förutom de nödvändigaste(familjen). Jag behöver tanka energi i min ensamhet för att ens orka med mig själv nu.

Elian, älskade storungen fyllde igår 17. Jag har svårt att ta till mig att han om ett år blir myndig. Jag kommer inte skriva något klyschigt som att ”tiden går så fort”. Tiden går lika fort hela tiden och när jag tänker på allt vi upplevt tillsammans är det självklart att han inte kan vara 5 längre. Men, det känns märkligt att vara förälder till en nästintill vuxen människa. Och en sådan ödmjuk, klok och fin människa. Hur hände det liksom?

Imorgon startar min tentavecka och jag kommer tillbringa så många timmar jag kan med näsan i böcker och anteckningar. Jag måste klara de två tentor jag har anmält mig till för jag vill verkligen inte ha många restuppgifter. Det gnager inom mig och gör mig orolig. Livet är nog stressfyllt ändå, utan den oron.

Nu ska jag gör mig själv en tjänst och duscha, sedan blir det lite soffhäng med C.

Utökat städningsansvar

Påtalade för Elian igår att han ska få börja ta hand om städningen av lilla badrummet som ligger i anslutning till hans rum. Han såg inte direkt road ut av det, men jag deklarerade direkt att jag minsann inte uppfostrar en son som, då han i framtiden eventuellt flyttar ihop med någon, inte kan sådana banala saker som att städa ett badrum, eller en ugn eller ett kylskåp. Eller städa överhuvudtaget. 

Vidare sa jag direkt att det inte kommer duga med någon fjuttig torka-av-handfatet- och vispa-runt-med-toaborstenstädning. Nej nej nej! Här ska det städas ordentligt. Funderar nu på att skriva en lista på det som skall göras så att han kan läsa in sig ordentligt på hur jag vill ha det. Något sånt här möjligtvis:

  1. Dammsug golvet
  2. Ha i wc-rent i toalettstolen och låt det verka medan du gör annat.
  3. Torka av spegelskåpet. UTVÄNDIGT OCH INVÄNDIGT! Glöm inte spegeln!
  4. Torka av handfatet. HELA handfatet, även runtom på sidorna och ner mot golvet. Glöm inte kranen. 
  5. Torka av dörr och handtag. Båda sidor!
  6. Är väggarna dammiga? Smutsiga? Elementet? Torka och gör rent i så fall.
  7. Torka av duschen och kolla om golvbrunnen behövs rengöras.
  8. Släng tomma schampo- och tvålflaskor.
  9. Gör rent i toastolen med borsten. Ta sedan en trasa och gör ren HELA toalettstolen. Du kan med fördel skölja av den med duschen.
  10. Släng svampen du använt och lägg trasan i tvätten.
  11. VIKTIGT: Tvätta aldrig toastolen först eftersom du använder samma trasa till allt.
  12. Använd rengöringsmedel, wc-rent och ättika(för att ta bort kalk). Osäker på vad kalk är? Den lite vitgula beläggningen som brukar finnas i toastolen, runt kranen vid handfatet, i duschen o s v. Du lär dig.

Lycka till!

Förkylningstider, tomtar och tankar om fula julpyjamasar.

Förkyld som tusan och massor av studera rimmar illa då ens hjärna känns som den vore fylld av bomull. Även Herman snorar vilket innebär att han är hemma och röjer idag. Han har inte ens vett att ta det lugnt utan klättrar överallt, vilket gör mig tokig. Igår ramlade han från soffan, men inte lärde han sig nåt av det inte.

Igår julpyntade vi här hemma och nu samlar Herman ihop alla tomtar för de ska tydligen stå på vardagsrumsbordet. Jag hade placerat ut dem där de passade bäst, men naturligtvis dög inte det för treåringen. Tur att jag nästan släppt min kontroll över hur granen ska se ut. Visst styr jag och ställer, men nu får iaf barnen vara med och klä den. Annat var det förr i tiden då Elian var liten. Detta år har vi bestämt oss för att ha en riktigt gran. Julian påminde mig om att vi lovat honom det förra året. Kommer bli bra, d v s så fort jag vet var vi ska ställa den. Vårt vardagsrum erbjuder inte mycket plats. Dessutom ska vi fira jul här med en del nära och kära så det gäller att tänka till. Löser troligtvis inte detta idag med denna förkylningshjärna.

Lite glädje just nu är att Christofer typ gått med på att ha fula jultröjor på julafton. Han sa nåt om det i fredags på julfesten. Han hade förvisso intagit både öl och snaps, men även ett muntligt avtal är bindande. Alternativet till fula jultröjor skulle vara fula julpyjamasar. Att tillbringa hela julafton i en skön pyjamas måste vara det ultimata, oklart dock om familjen skulle vara lika entusiastiska inför detta. Jag är inte övertygad om att Elian skulle gå med på det, men detta vore nåt:

Nu ska jag försöka studera lite, ge barnet nåt att äta och kanske byta taklampa i Julians rum.

Den välbehövliga semestern inleds nu

Semestern är här. Ångesten kvar, men lättnaden över att inte behöva arbeta mer denna sommar gör det betydligt lättare i bröstet. Jag kan andas igen. Nu ska jag vila, umgås med Christofer och grabbarna, städa(om jag orkar), förbereda mig inför höstens studier, lyssna på feministiska poddar, fundera på hur vi bäst störtar patriarkatet, hur vi ser till att få en vänsterregering i höst, äta gott och försöka att inte göra slut på vinflaskorna Christofer vann i lotteriet på jobbet idag.

Eller, vem försöker jag lura förresten, vinet går förmodligen åt.

Semestern kan med andra ord bli rätt bra.

Inleder den första semesterkvällen med film, chips och bubbel så fort barnen lagt sig. Imorgon blir det en sväng ut till havet och kanske en bit mat på Huseliiharen. Vi tar helgen som den kommer och det känns rätt bra.

Nästa vecka väntar ett välbehövligt dygn på Högbo Brukshotell med två av mina systrar, varav den ena får vistelsen 40-års present. Ska bli mysigt att fira henne där. Den andra systern, beingpetra, kommer hit från Perth där hon för tillfället bor. Och nej, hon kommer inte enbart för att spendera ett dygn i Högbo, hon ska tydligen träffa andra med, vänner, fler familjemedlemmar, vara i sommarstugan, njuta av den svenska sommaren(tydligen är det kallt i Perth  nu) o s v. Hursomhelst känns det roligt att hon kommer hit.

Och det känns väldigt bra att få spendera ett dygn med två av mina systrar. Tyvärr kunde inte alla haka på och det känns tråkigt, men samtidigt lite som livet är.

Nu är ska vi ta tag i nattningen av minstingen för jag känner att chipssuget vuxit sig större och jag vill verkligen inte dela med mig av chipsen.

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: