Ett år av saknad, mamma❤️

Det fanns så mycket jag vill säga, men det blev aldrig tid för det. Det fanns så mycket jag ville fråga och nu går det inte. Det är overkligt att ledas in i det liv som blir efter en mammas död. Alla känslor som samlats under många år exploderar ut i kroppen och stundvis är det svårt att skilja dem åt. Allt som borde sagt och gjorts sköljer över en och det är svårt att andas. Nu har det gått ett år sedan du försvann och fortfarande finns det dagar då jag tänker ”det ska jag berätta för mamma”.

Saknar dig ❤️

Mamma till vänster och hennes syster Ritva till höger. De följdes åt, som ler och långhalm, genom livet.

Mamma som jag minns henne innan 2014

Uteplats utan tak i ett regnigt land

För första gången sedan barnsben bor jag i ett hus(radhus) med ”trädgård” eller ja, en liten baksida med en gräsplätt och stenplattor. Det är inte stort, men det finns plats för cyklar, utemöbler, grill och leksaker till Herman. Allt vi behöver. Häromdagen var en trädgårdsmästare här och fixade så nu ser det inte lika vildvuxet ut. Ska idag, om vädret inte innebär spöregn, sitta ute och plugga en stund. På tal om regn och uteplatser här så verkar Holländarna inte vidare brydda av regn då jag än så länge inte sett en enda uteplats med tak(!?). Vi däremot vill inte alls sitta i regn och käka nygrillat i sommar så vi ska försöka hitta nåt tak att sätta över utemöblerna. Det måste vara något som går att förankra väl för satans så det blåser här. Ibland då Herman och jag är ute och går måste jag hålla honom hårt i handen så han inte tappar balansen och blåser omkull. Inte som i Gävle precis, även då det kan blåsa rejält även där.

Funderar just nu på vilka leksaker vi ska köpa till Herman, om han ska få en liten sandlåda och kanske en minipool. Det fanns en studsmatta här, men den fraktade de bort innan vi flyttade in. Vi vill inte ha några brutna ben.

Herman pratar om att gräva hål i gräset vilket får mig att minnas alla ”skatter” vi grävde ner i gräsmattan under barndomens år i Robban. Undrar om någon någonsin hittade dem. Om det inte vore väldigt suspekt skulle jag gärna åka dit och kolla.

Nu är det dags att göra lite nytta denna söndag, som att tvätta och plugga.

Internaliserat kvinnohat

Internalisering innebär att en person införlivar andras värderingar, tankar och samhällsnormer i sin egen identitet. Internaliserat kvinnohat är när en kvinna införlivar samhällets sexistiska och kvinnofientliga inställning i sin egen person och andra kvinnor runt sig. Detta kan leda till att kvinnor, ofta omedvetet, agerar enligt dessa föreställningar vilket i sin tur leder till att hon motvilligt blir delaktig i upprätthållandet av patriarkatets könsnormer.

Sexism mot kvinnor innebär att vi nedvärderas, förminskas och sexualiseras. Förväntningar på hur en kvinna bör vara och inte bör vara är många. Vi kvinnor skammas ständigt. Vi skammas för hur vi går klädda, för vår kroppsform, för vårt beteende. Vi skammas för att vi fiser, rapar och knullar. En fin flicka fiser inte, en bra kvinna vill knulla, men ska inte bete sig eller se ut som en ”hora”. Vi ska vara naturliga, men snygga och knullbara… enligt männens definition. Dock inte för knullbar, inte för lättklädd, inte för billig… Vi kvinnor måste kunna gå klädda hur vi vill utan att någon, vare sig kvinna eller man, utvärderar eller dömer oss. Vi ska inte värderas utifrån vårt klädval. Vi ska kunna exponera våra kroppar på det sätt vi vill utan att någon ska kalla oss billiga.

Patriarkatets syn på kvinnor är något vi vuxit upp med, men nu är det dags att göra slut. Vi tror att vi gör saker för vår egen skull, men vi gör det för att patriarkatet lärt oss vad som är bra eller dåligt, vad som är fint och fult. Vi rakar oss, sminkar oss, fixar naglar och hår o s v. Jag skammar inte kvinnor som gör det, för även jag gör det, men vi måste vara ärliga mot oss själva och inse att utan mäns inflytande på vår existens hade normen att vara tillfixad, rakad och ”fin” inte funnits.

Det är på tiden att vi kvinnor slutar se ner på andra kvinnor, vi måste sluta gå patriarkatets ärende, sluta skamma våra medsystrar. Det är vi kvinnor tillsammans som måste kämpa för ett bättre och tryggare samhälle där vi inte blir dömda utifrån männens normer. Nu är tiden då vi bör skapa våra egna normer som gynnar kvinnor av alla olika slag, tillsammans är vi starka.

Låt en kvinna leva!

Image result for venus symbol

Vardag i Haarlem

Nu har vi lämnat lägenhetshotellet i Amsterdam och flyttat in i ett radhus vi hyr i Haarlem. Hemmet är för närvarande rätt rörigt, men jag har tömt över 100 kartonger sedan i lördags vilket känns toppen. Alla tomma kartonger står staplade i vardagsrummet så den öppna planlösningen är för närvarande ett minne blott.

Som sagt, inte mycket till öppen planlösning här.

Kartongerna blir hämtade nästa vecka, efter det kan vi äntligen städa lite. Det behövs för herregud så skitigt det blir då en stökar runt med saker så här. De flesta av möblerna står där de ska stå, Elians blivande rum fungerar just nu som förråd, men jag försöker tömma ett gäng kartonger varje dag därifrån. Idag släpade jag ett Ikea ps skåp nedför trappan varpå Herman utbrast ”Du är stor och stark, inte som pappa..”

Veckans bästa är att Julian har börjat skolan. Han har varit där två dagar nu och det verkar gå bra. Jag har en bra känsla i alla fall. Önskar ibland att Julian ville berätta mer om sina dagar, men det vill han inte. Han förstår inte varför vi är intresserade av vad han gjort då han, enligt honom själv, inte gjort något speciellt. Detta att vi är hans föräldrar och ALLTID är intresserade verkar han inte förstå.

Älskade Julian i sitt nya land.

Dagens bästa är att vi äntligen har wifi hemma nu. Det har varit några jobbiga dagar utan, men nu kan vi äntligen sluta umgås och koncentrera oss på våra skärmar igen. Och just ja, jag kan dessutom plugga.

Imorgon ska jag försöka ta reda på var soprummet är för det håller inte i längden att förvara sopor i köket. Det är inte vidare trevligt.

Hejdå 2019 – Hej 2020!

Hejdå 2019. Hejdå året då jag ensam reste till Australien för att hälsa på syrran & co. Det var en fantastisk resa som jag för alltid bär med mig i mitt hjärta och minne. Tack alla ni som förgyllde den! Älskar er!

Hejdå 2019! Hejdå året då jag förlorade min mamma. Hejdå året då livet för alltid förändrades och minnen från barndomen överväldigade mig. Saknaden, ångesten och skuldkänslorna överrumplade mig och för en stund glömde jag att andas.

Hejdå 2019! Hejdå året då jag fyllde 40 och för ett ögonblick kände mig närmare döden än någonsin.

Hejdå 2019! Hejdå året då jag reste på min första charterresa, som inte var särskild imponerande, även då Teneriffa i sig var en härlig ö att semestra på.

Hejdå 2019! Hejdå året då jag för första gången fixade en fest för mina syskon och vänner. Allt blev lyckat och jag hade en fantastisk kväll, men nästa gång jag fixar en sådan stor fest kommer jag anlita en festfixare. Var för fasiken stressad och orolig i månader innan.

Hejdå 2019! Hejdå året då vi packade ihop våra pinaler och flyttade till Amsterdam.

Hejdå 2019! Hejdå året då mitt hjärta brast, vid säkerhetskontrollen på Arlanda, då jag lämnade min älskade Elian i Sverige för att själv flytta till ett annat land.

Hej 2020! Hej året då vi ska hitta en lägenhet och fixa oss ett liv här i Nederländerna med vardag, skola, jobb och allt vad det innebär. Jag är redo för detta år.

Ibland stör jag mig på saker jag inte vill störa mig på och det är helt ok…

Det är ju inte något allvarligt precis. Enbart en släkting som utan anledning tog bort mig som vän på Facebook. Det är ju något en får räkna med ibland, men i detta fall stör det mig, hoppas att lite beror på att jag har ägglossning och således är extra känslig. Och nej, jag blev inte enbart borttagen som vän utan hen måste ha blockat mig med. Jag förstår att en ibland rensar vänlistan och så vidare, men i detta fall är det knappast frågan om någon rensning. Större sannolikhet är att hen blockat mig för att jag har obekväma åsikter och att jag, då jag orkar, ifrågasätter saker och ting. Jag är ju ändå en kroppspositiv, bisexuell feminist som avskyr patriarkala strukturer samt röstar rött. Hur obekväm och fel ute är en inte då liksom?

Hursomhelst, det som gör mig arg är jag knappt interagerat med denna människa de senaste månaderna. Jag har någon gång kommenterat på inlägg hen delat, men knappt att jag orkat det eftersom jag vet att det inte leder någonstans. Ibland finns det liksom inget hopp.

Så om vi har någon slags relation, typ är släkt, och du helt plötsligt vill blocka mig skulle jag uppskatta oerhört om jag fick någon slags förvarning för JAG GILLAR VARE SIG OBERÄKNELIGA MÄNNISKOR ELLER FÖRÄNDRINGAR!

Nåt sådant här:

”Hej! På grund av dina högsta obekväma åsikter och ditt sätt att ifrågasätta det jag delar kommer jag nu att blocka dig.”

Vidare anser jag att en ska kunna kommentera inlägg personer delar. I synnerhet då en inte håller med om minsta lilla ord i inlägget. Du står upp för din åsikt genom att dela, jag genom att kommentera och argumentera för min. Om du inte gillar diskussion är det enkelt att inte dela saker på sociala medier. Jag kommer aldrig förstå varför en blockar personer p g a detta. Snacka om att vilja leva i sin egen lilla bubbla.

Nu läser jag naturligtvis in det självklara i detta fall: hen vet att jag har rätt i det mesta, men det skulle hen aldrig erkänna.

Så, nu har jag skrivit av mig och kan gå vidare med livet.

Idag gick luften ur mig

Efter flertalet dagar i rad med många jobbpass, kryssning och andra inplanerade saker gick luften idag ur mig. Jag har varit oerhört sömnig hela dagen och har nästan inte orkat med något(förutom ett par maskiner tvätt och lite fika för Elian). Det har varit rätt segt, men en välbehövlig dag av lugn. Jag konstaterade igår att det är tur att jag inte har så många vänner för det skulle ta kål på mig om jag behövde avsätta mer tid för socialt umgänge än vad jag gör nu. Närmsta veckan är planen att inte umgås med någon förutom de nödvändigaste(familjen). Jag behöver tanka energi i min ensamhet för att ens orka med mig själv nu.

Elian, älskade storungen fyllde igår 17. Jag har svårt att ta till mig att han om ett år blir myndig. Jag kommer inte skriva något klyschigt som att ”tiden går så fort”. Tiden går lika fort hela tiden och när jag tänker på allt vi upplevt tillsammans är det självklart att han inte kan vara 5 längre. Men, det känns märkligt att vara förälder till en nästintill vuxen människa. Och en sådan ödmjuk, klok och fin människa. Hur hände det liksom?

Imorgon startar min tentavecka och jag kommer tillbringa så många timmar jag kan med näsan i böcker och anteckningar. Jag måste klara de två tentor jag har anmält mig till för jag vill verkligen inte ha många restuppgifter. Det gnager inom mig och gör mig orolig. Livet är nog stressfyllt ändå, utan den oron.

Nu ska jag gör mig själv en tjänst och duscha, sedan blir det lite soffhäng med C.

Det är nu livet återvänder till det vanliga

Kaffe i handen, grus i ögonen, trött som sjutton, men ack så nöjd och glad jag är att jobbsommaren är över. Nu är det dags för vardag och plugg igen, som jag har längtat. Första kurserna för mig denna termin är ”Business by web och webbanalys” och ”Databasdesign”. Dags att köpa kurslitteratur nu, men som vanligt är det inte det lättaste att varken hitta rätt böcker eller att ens hitta någonstans där de finns i lager. E-böcker finns allt som oftast, men jag är den typen som föredrar en fysisk bok att bläddra och markera i. Nå väl, jag behöver nu ta tag i denna tag, duscha, packa en väska för att dra på skärgårdskryssning med vännen Linda. Det kommer bli riktigt mysigt. Lämnar således över bekymret med kurslitteraturen till C som mer än gärna bistår med sin hjälp.

Det här med att packa väska förresten, jag har ingen aning om vad jag bör ha med mig. Känner mest för att valsa omkring i myskläder hela dagen, men något säger mig att jag kanske ångrar mig senare. Ett smart drag kan vara att packa ner en klänning ifall jag känner för att klä upp senare ikväll. Känner även att jag borde ha bokat tid hos frissan och snaggat mig lite. Frisyren just nu är rufsig, men men jag får duga helt enkelt.

Livet just nu

Jag försöker hitta tillbaka till mig själv, men det har varit så svårt med alla känslor sedan mamma dog. Livet pausades och nu är det svårt att hitta tillbaka till allt. Jag vill återigen finna lusten att skriva om feminism, kroppspositivitet, studier och hur trött jag är på jobbet och män. Jag vill gnälla på allehanda oknytt och prisa chips, dipp och en jävligt god IPA. Jag vill plita ner rader om framtiden och hur jag ser på den.

Jag vill komma ikapp med studierna igen. En liten gnista av studielust har nu tänts och det känns härligt. I augusti väntar 3 omtentor och som jag känner nu kommer jag förmodligen klara 2 av dem. Ska göra mitt bästa för att klara av alla, men rimligt är att jag sätter dem i ”anskaffning av IT-system” och ”Ledarskap i projekt”, men huruvida jag klarar den i ”grundläggande programmering” återstår att se. Jag har hursomhelst positiva känslor inför hösten och mitt andra år på utbildningen.

När det gäller jobbet så arbetar jag t o m den 14/8, sedan väntar en tentavecka innan terminen startar. Allt som allt har jag 20 arbetspass kvar och det ska jag nog fixa. Om inte det faktum att vi har brist på delegerad personal får mig att bryta ihop. Så jävla jobbigt. Kan inte minnas att vi någonsin har haft sådan brist på personal som kan, får och vill dela medicin som nu. Då jag började arbeta inom vården var det viktigt att bli delegerad eftersom det ökade ens chanser att få jobba. Nu kan vikarierna säga nej till delegering p g a att de inte har lust vilket innebär att vi ordinarie får dra det tyngsta lasset. Det kan tyckas enkelt att dela ut lite medicin, men det gör en trött i huvudet. Jag är ständigt nojig över att jag ska ge fel eller glömma. Denna vecka jobbar jag enbart tisdag, onsdag och torsdag och det känns så jäkla skönt. Ser framemot en ledig helg efter det.

Idag är jag ledig och vi(Christofer, Herman och jag) ska hämta Julian som varit hos Sara & Co ett par dagar. Blir skönt att komma hemifrån en sväng så att jag kan ignora denna lägenhets behov av storstädning.

Men först kaffe. Morgonens viktigaste dryck.

Livet och all denna trötthet

Jag är så förbenat trött. Så där trött att jag inte orkar ta mig för saker. Jag är både psykiskt och fysiskt trött och det sabbar mitt liv. Jag hinner inte med studierna som jag ska och jag känner mig oerhört lat. Och med känslan av att vara lat kommer även alla negativa känslor om min kropp. En jävla nedåtgående spiral är precis vad det är. Jag har så många måsten, men ingenting bli gjort. Helst av allt vill jag bara ligga hemma och glo och inte vara förälder för ett tag framöver. Jag behöver en pausknapp. Tyvärr fungerar inte livet så. Antar att all denna trötthet kommer av allt jag har fixat med efter att mamma dog. Att planera begravning med allt som hör till tar sjukt mycket på krafterna.

För några dagar sedan hade jag min första tid för mammografi och den missade jag. Den var helt puts väck ur minnet. Nu måste jag boka en ny tid och även då jag vet att det är viktigt känns det så jobbigt att göra det. Dessutom borde jag fixa en tid och ta cellprover med. Viktiga grejer som lätt glöms bort. Ännu en sak jag måste ordna med är en tid för att dra ut en visdomstand. Måsten måsten måsten. Fy fan!

Snart är denna termin över och jag vet redan nu att omtentor väntar i augusti. Det känns rätt bra att göra tentorna då och inte nu, mitt i all sorg. Just nu vill jag enbart att dagen för begravningen ska komma så att jag sen kan släppa denna del av sorgeprocessen.

Livet är rätt tungt nu.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: