Cirkusen Lambertz

Fadersfiguren Lambertz hjälper utsatt kvinna.

Det är julafton med alkohol i glasen.

Alkoholen gör Lambertz svag i anden och i köttet.

Lambertz kladdar lite. Han tafsar inte, sån är inte Lambertz.

Han kladdar bara lite. Så som han gör när han druckit alkohol.

Sedan måste Lambertz ligga med kvinnan.

Även då kvinnan inte vill.

Lambertz vill ju.

Men det är inte våldtäkt. Sån är inte Lambertz.

Han kan ju inte styra över sina lustar. Minns att både anden och köttet är svaga.

Sådant går inte att kontrollera.

Lambertz blir häktad. Allt läggs ner.

Det är synd om Lambertz. Så synd att han måste stämma staten.

Det är jobbigt att vara en våldtäktsman.

Det måste vi alla förstå.

Så jobbigt att Lambertz i livesändning får ge sin version, smutskasta och förtala kvinnan.

Lambertz är en högt uppsatt jurist så han får göra som han vill.

Lagen gäller inte honom för han var svag i ande och kött.

Apatiska känslor

Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur denna svacka. Allt jag känner för just nu är INGENTING och det påverkar mina studier. Jag har en sådan apatisk känsla inom mig och helt ärligt vet jag inte hur jag ska få bort den. Vissa dagar sitter jag bara och stirrar på skärmen och får exakt noll gjort, även då jag har massor av saker som jag borde bli klar med. I många fall vet jag inte ens var jag ska börja och det är svårt. Jag vet hur jag får struktur på saker, det svåra är att komma igång och faktiskt göra det jag tänkt. Det är så många saker som påverkar mitt mående, många tankar och känslor som cirkulerar inom mig och ibland vet jag inte ens hur jag ska kunna andas. Det är svårt att förklara, jag är ju inte olycklig egentligen. Kanske genomgår jag någon slags existentiell kris nu på äldre dar. Jag är garanterat i en period då jag funderar mycket på vad jag vill och hur jag vill leva resten av mitt liv. Jag känner mig gammal och passé och det jävla virus som finns överallt ger mig dödsångest till och från. Har ju inte drabbats av det än, men tänker att jag är den första som ryker i vår familj om vi får det.

Och vad jag tycker om min kropp och mitt utseende ska vi inte ens tala om, jag är oerhört självkritisk för tillfället och det gör ont. Och jag fiskar inte efter bekräftelse eller komplimanger för det spelar ingen roll vad andra anser om mitt yttre så länge jag har svårt med mig själv. Jag behöver hitta tillbaka till den platsen där jag mådde bra, jag vet bara inte längre var den platsen är.

Nej, jag tänker alldeles för mycket. Nu ska jag försöka göra något av denna dag.

Ny skola

Igår fick vi bekräftat att Julian kommit in på den skolan vi önskat i första hand, Coornhert Lyceum. Det känns väldigt bra för intrycket de gav var väldigt positivt. Barn som inte bott här länge och p g a det inte har samma utveckling i språket för extra hjälp med språket. Dels genom extra lektioner i nederländska, dels genom att att få mer tid, använda ordlista eller fråga om hjälp vid prov. Fyra viktiga saker då allt sker på ett språk som för en ganska kort tid sedan var helt främmande.

När det gäller nervositet inför skolstart är jag garanterat den i familjen som har det jobbigast. Jag är så nervös, det känns lite som att det är jag som ska börja skolan. Julian däremot tar det med ro, han är aldrig brydd över saker. Han förstår liksom inte varför han skulle vara nervös. Det känns ju bra ändå. Och jag hoppas innerligt att han ska trivas på skolan för om han gör det är det den skolan han kommer gå på så länge vi bor här. De enda byten som kan ske är inom skolan och det är om han presterar bättre på proven och kan byta till en högre nivå, vilket jag tror att han kommer göra då han behärskar språket än mer. Han har ju, trots lockdown med flera månaders hemundervisning lyckats lära sig språket väldigt snabbt. Jag är stolt över honom.

Det går ju inte exakt lika fort för mig med det nya språket, men jag kämpar med duolingo och andra plattformar och lite i taget tar jag mig vidare. Jag förstår ganska mycket då jag läser nåt, en hel del då jag hör folk prata, men jag är inte i det stadiet då jag vågar prata själv än. Inte så konstigt egentligen för jag är ju alltid hemma som läget är nu, blir skillnad då jag kan vara ute i samhället igen och då hör språket mer. Dessutom vill jag gärna ta en kurs i Nederländska så att jag träffar andra i samma situation som jag kan prata med. Målet för mig är att kunna språket väldigt bra för jag vill inte vara den som bor flera år i ett land och aldrig lär mig språket. Att de allra flesta pratar Engelska här gör det svårare, men allt går om man vill. Det gäller bara att bestämma sig och att våga.

Goedemorgen schildpad!

Jag är otroligt off nuförtiden. Jag brottas med allehanda känslor och oknytt och livet är stundvis så jobbigt att jag trycker ner alla känslor och lägger locket på. Det kommer ju bli bättre till slut och förhoppningsvis exploderar(imploderar?) jag inte innan det sker. Livet i en pandemi är inte att leka med även om en inte personligen drabbats av viruset. Detta skulle ju vara tiden då vi njöt och gjorde oss hemma i vårt nya land.

Njuter gör vi ju på sätt och vis ändå. Jag njuter speciellt då jag gör framsteg i nederländskan. Börjar äntligen koppla ordens ordning i meningar, som för en annan inte alltid är logisk: ”Ik drink wijn, zodat ik vriendelijk blijven” – Verbet sist i bisatser vilket får mig att känna mig som Yoda. Misstag gör jag hela tiden, men så är det ju att lära sig ett nytt språk. Jag ser framemot att få höra nederländska mer då livet är lite som förr. Hursomhelst gör dessa små framsteg mig så himla glad för det har stundvis känts som att jag inte kan lära mig ännu ett språk. Jag använder mig av två olika plattformar, den med de roligaste meningarna är helt klart Duolingo. Där får jag lära mig meningar som:

  • Ik ben geen appel
  • De jongen loopt over de oude schildpad.
  • Meer vrouwen minder mannen! ♀️💪🏻♀️
  • Goedemorgen schildpad.
  • Vissen zijn vrienden geen eten.

Tveksamt om jag kommer ha användning för alla duolingomeningar i det verkliga livet, dock.

Nu är det dags att ta tag i denna dag och se till att vi kommer ut en stund med solen skiner. Herman ska få träna cykling lite och jag ska njuta av en promenad.

Happy Friday!

Nån gång blir jag nog klar med mina studier

Planen då jag började studera på universitetet var att jag skulle ta min kandidatexamen i informatik nu denna vår. Tyvärr blir ju inte saker alltid som vi tänkt. Livet kommer emellan och saker blir försenade. I mitt fall var det mammas plötsliga bortgång, flytten till Nederländerna och Covid som satte käppar i hjulet. Ser jag tillbaka på allt tid som gått sedan mamma försvann så hade jag logiskt sett hunnit med allt, men orken och kapaciteten att studera effektivt fanns inte.

Nu är läget bättre, men Covid ställer naturligtvis till det. Jag får ihop mina studier genom att sitta några timmar här och där vilket är frustrerande. jag saknar tiden i Sverige då jag hade 8 timmar i sträck då jag enbart kunde fokusera på mina studier. Som läget ser ut nu kommer jag förhoppningsvis vara klar i slutet av detta år. Möjligtvis har jag fortfarande någon restuppgift kvar efter det, men jag borde var redo att kolla mig runt efter ett jobb.

Och det är min första stora skräck just nu: att söka jobb. Jag vet inte hur man gör eller ens vad jag kan. Jag har nu studerat informatik; affärssystem och projektledning i 2,5 år och mest känner jag: Vad fan har jag lärt mig? Och vad för jobb kan jag söka? Alltså jag har ju lärt mig om olika slags system och vad de gör, men jag är fortfarande otroligt osäker på vad jag egentligen vill göra. Önskar att någon bara kunde bestämma det åt mig så att jag slapp fundera och ta beslut själv.

Min andra stora skräck för tillfället är att det kommer en dag, så småningom, då jag inte kan sitta bekvämt hemma i mysig pyjamas, rufsigt hår och plugga längre. En dag inom en överskådlig framtid måste jag ut bland folk och fä och bete mig civiliserat. Och med civiliserat menar jag lyssna på folk, prata med folk – vara social. Jag både längtar efter och avskyr tanken på det.

Vi får se hur det går.

Tillbaka till affärssystem, analysmodeller, html, css och javascript nu.

Vilsen inombords

Jag försöker hitta orden till den där känslan som alltid finns hos mig. Känslan av att inte passa in eller kanske mer en känsla av att jag inte vet vem jag är. Eller så vet jag, men lägger locket på för det är jobbigt att komma till insikt om saker. Det är ibland svårt att sätta ord på känslor, ord ord ord.

Jag är trött, vilsen och jag skulle vilja finna ett inre lugn.

Tids nog blir allt bra. Tids nog.

Ensamhet

Försöker hitta orden att beskriva detta år men det är svårt. I mitt huvud är det kaos på grund av allt som har hänt. Starten i ett nytt land har inte varit så rolig som jag hoppades och stundvis har jag känt mig så bottenlöst ensam. Det är en svår sak att aldrig vara själv och samtidigt känna sig ensam. Det är svårt att inte kunna träffa dem som står en nära, att inte kunna träffa sina systrar och vänner och snacka om livet över lite vin. Har nästan glömt hur det är att prata med någon annan än de som jag bor med, att anförtro sig åt någon annan. Diskutera livet och allt som hör till. Jag har så mycket jag skulle behöva prata om med någon som känner mig. Helst vill jag prata med dig, Linda, men inte över telefon så det får vänta tills du kan komma hit ❤ Då vi kan dra ut på stan och bli lite fulla tillsammans och sedan äta grillad kyckling med Lohmanders bea dagen efter. Eller ja, nåt lohmanderssubstitut kanske om du inte tar med en burk i bagaget😊

Efter att pandemin är över ska jag kolla upp om det finns nån meetup-grupp som verkar intressant. Tror att det kan vara ett bra sätt att träffa lite nya människor. Jag längtar så efter att ha vänner här, jag behöver inte många men nån stackare ska väl ändå kunna stå ut med mig. Sedan vill jag verkligen lära mig språket, jag försöker lära mig en del hemma, men det är svårt på egen hand. Behöver ha någon att prata med, försöker ibland få Julian att hjälpa mig, men tyvärr tycker han att hela min existens är pinsam.

Idag går barnen sin sista dag i skolan detta år, sedan väntar lockdown och jullov. Igår fick vi veta att det mesta stänger från och med idag. Det känns väntat och även bra. Det jobbiga är ju inte att det införs restriktioner. Det jobbiga är HELA DEN HÄR JÄVLA PANDEMIN.

2020 är framtidens bästa svordom!

Like a flame

Jag tog mod till mig och skrev till en person jag en gång var vän med. Hen hörde av sig tillbaka och nu har vi ett finare avslut. Vad som skrevs kommer jag inte att berätta för det är privat. Det enda jag vill säga är att ibland händer saker i livet som gör att vi går åt olika håll, likväl som kärleksrelationer kan även vänskapsrelationer upphöra. Ibland finna ingen återvändo och det är helt ok. Avskedet var nu betydligt finare, utan ilska och hårda ord. Även då det smärtar att tänka tillbaka är jag lugnare nu och jag har aldrig någonsin ångrat vår vänskap, den gav mig mycket under flera år. Nu har vi båda gått vidare i våra liv och vår vänskap kommer för alltid tillhöra det förflutna. Det är fint och vemodigt, men precis som det ska vara.

   

 Like flame

Take away all demons in my head, leave me alone I feel mostly dead

look inside this heart of mine, this love I feel will it leave me blind

And you are watching her like a flame

and you take away her pain

and you look into her soul

she stares at the moon and she knows

Who will carry me when I fall? Who will give me strength when I need more?

Live has never gone my way, I always felt awkward and too afraid

And you are watching her like a flame

and you take away her pain

and you look into her soul

she stares at the moon and she knows

 

Tack!

 

 

300 dagar i Nederländerna

Idag är det 300 dagar sedan vi tog våra 8 resväskor och flyttade hit till Nederländerna. Det är även 300 dagar sedan jag sist tog mig en cigarett, där på Arlanda för att stilla nerverna. Och det är 300 dagar sedan jag sist bodde under samma tak som min älskade Elian.

Mycket har hänt sedan den dagen. En pandemi har dragit över världen medan vi försökt fixa oss ett liv i ett nytt land. Det har varit tufft och det är tufft. Många gånger känner jag att jag ångrar vår flytt, men så försöker jag tänka att det blir bättre. Livet kommer bli bättre för oss alla – efter pandemin. Det är inte så att jag går omkring och är olycklig hela tiden, men stundvis känns det som att det kommer dröja så sjukt länge innan jag träffar mina syskon och alla syskonbarn igen och då gör det ont.

Elian var här i somras, men nu har det gått tre månader sedan jag sist kramade honom. Saknar honom djupt och innerligt och längtar till jul då han kommer hit igen. Elian som tydligen drar in i lumpen om ett år ungefär, precis som han ville. Jag är övertygad om att han kommer klara det bra för han är målmedveten och en kämpe när det gäller att lyckas med något han brinner för. Jag är stolt över honom.

Här i Nederländerna går både Julian och Herman i samma skola, fast olika klasser naturligtvis. Julian började ju i februari och pratar nu rätt bra Nederländska. Häftigt ändå att han lärt sig så fort, om ett tag kan han antagligen börja i en vanlig skola. Herman började skolan i augusti och kan rabbla färger, veckodagar, räkna, sjunga nån visa och sedan kan han ganska många substantiv. Han pratar dock inte än, men det kommer nog snart. De är så duktiga båda två och jag är så stolt över hur bra de hanterat flytten och till råga på allt, en pandemi.

För ett tag sedan skärptes restriktionerna igen och för tillfället är vi inne i en ”partial lockdown”. Vet inte alls hur framtiden ser ut, men det visar sig. Allt kan hända. Det enda jag vill är att ett säkert vaccin ska tas fram så att denna virusmardröm kan vara över. Tills det sker kommer jag inte kunna träffa många av dem jag verkligen vill träffa, det gör ont, men är hanterbart. Jag vet ju att vi kommer ses igen tids nog.

Det är jobbigt nu

Det är jobbigt nu. Det är jobbigt att jag har så många oavslutade skolsaker att hinna med. Det är jobbigt att allt samlas på hög och jag ser inget slut på eländet. Det är jobbigt att jag inte är lika strukturerad som jag skulle vilja. Det är jobbigt att inte veta var jag ska börja eller hur nåt ska sluta. Det är jobbigt att känna sig misslyckad. Det är jobbigt att vi lämnade Sverige. Men framförallt är det jobbigt att vara utan Elian. Saknar honom så jag stundvis tror jag ska gå sönder.

Om allt går väl får vi träffa honom imorgon igen. Jag ser hundra scenarion framför mig där han inte kommer fram. Där min längtan efter honom inte kommer stillas utan snarare eskalera. Nu är allt nedräkning för mig:

  • 22 h tills han åker mot Arlanda
  • 26,5 h till avgång
  • 29 h till hans samtal där han säger att allt gått bra.
  • 30 h till han förhoppningsvis är här

I två veckor ska vi få rå om honom. I två veckor ska jag få krama honom varje dag. I två veckor ska Julian och Herman få vara med sin storebror, de saknar honom väldigt. Julian säger det inte så ofta, men det syns när vi pratar om Elian. Det syntes i hans ögon igår då jag sa att Elian snart är här. Mina fina söner, älskade brorsor. Det kommer kännas fantastiskt att ha dem samlade igen.

Jag önskar så att jag vore en rationell och konstruktiv person, speciellt då jag kommer in i dessa perioder då livet känns allt annat än roligt. Jag önskar att jag kunde planera och fullgöra saker, men istället blir allt kaotiskt inom mig och ångesten ökar. Ni som fattar ni fattar.

Nu ska jag försöka avsluta något av alla måsten för varje gång något blir klart lyfts en sten från mitt bröst.

På återseende då jag orkar med att blogga igen.

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: