Under de snart 8 år vi varit tillsammans har Christofers strumpor varit ett återkommande irritationsmoment för mig. Det är faktiskt först när vi flyttade till denna lägenhet som det började kännas lite bättre.
Kanske är det för att jag slipper se strumporna så ofta nu. De ligger mest här:
Jag har stört mig på att:
- De slängs överallt(under matbordet, soffan, sängen, datorbordet)
- De läggs sällan i tvätten
- De fastnar i dammsugaren
- Strumpor är äckliga
Nu ska vi också komma ihåg att jag har otroligt svårt för fötter. Och eftersom strumpor sitter på dessa äckliga fötter blir strumpor per automatik även de äckliga. Särskilt strumpor som en haft på sig hela dagen. De är smutsiga. Det är strumpor jag inte vill ha i min säng eller nära mig på något vis.
För ett tag sedan när jag stod och parade ihop Christofers nytvättade strumpor såg jag att hans nya gråa hade en färgrand inuti. Tänkte först ”nu måste jag se till att para ihop rätt”, men vid närmare eftertanke bestämde jag mig för att strunta i det. Att bara para ihop utan att behöva kolla gick snabbare och vem skulle ens se randen? Den sitter ju på insidan. Dessutom var jag övertygad om att C inte alls skulle bry sig. Han är inte en sådan person. Jag menar, bryr han sig inte om att stryka sin skjortor så kan väl ändå inte en sketen färgrand på strumpornas insida har nån betydelse.
Jag hade fel!
Det störde honom. Och innerst inne blev jag glad för det. Nu har han bevisat att det inte bara är jag som stör mig på liknande saker.
Jag hoppas att nästa steg är att han ser det problematiska i att ha tisdagsstrumporna på en fredag.
Trots denna avsky för både fötter och strumpor har jag någonstans under dessa år förändrats och nu för tiden kan jag t o m röra vid Christofers fötter.
Både med och utan strumpor.
Det måste vara kärlek.
Kommentera