Trött

Idag har jag verkligen betraktat mitt ansikte och jag kan bara konstatera att jag ser trött ut. Alla dessa månader med alldeles för lite sömn har satt sina spår. Påsarna under ögonen syns verkligen, men de jobbigaste är spåren i mitt inre. Jag känner mig lättretlig, gråtmild och tålamodet ligger på minus. Givetvis förstår jag att det är så här att ha en bebis. Och jag förväntade mig detta men det gör inte sömnbristen lättare. Att veta ger mig inte mer tålamod och håller inte tillbaka tårarna när allt känns motigt.

Underbart är att jag varje dag kan samla kraft och energi endast genom att vara nära Herman. Hur jävligt det än känns utan sömn känns livet alltid så mycket lättare, om än för en kort stund, när han är nära.

 

Att jag sedan, trots påsar under ögonen och stor sömnbrist är så här snygg, gör livet mycket lättare.

Nu måste jag, förutom sova mer, bara bli lika nöjd med min kropp som jag är med mitt utseende.