Ansökan

Jag har skickat in ansökan till högskola/universitet.

Detta är större än någon kan förstå. Jag har alltid känt mig för dum för att plugga på högskola. Under så många år har jag ständigt jämfört mig med andra och alltför ofta kommit fram till slutsatsen att jag inte är bra nog för att klara av studier på akademisk nivå. Nu har jag snart lyckats ta mig igenom 3 terminer folkhögskola för att fixa behörigheten och jag är så stolt över mig själv. Jag tampas fortfarande med dålig självkänsla, men jag har kommit en bit på vägen och vem vet, en dag kanske t o m jag tror på mig själv.

Screenshot_20180413-141412.png

Nu är ansökan inskickad. Ännu finns tid att ändra sig, men det kommer troligtvis inte att ske. Sedan väntar en olidlig tid innan jag ens vet om jag kommer in. Att inte veta hur livet ser ut i höst stressar mig mer än jag orkar tänka på.

Dags för lite matematik.

Annonser

Två och ett halvt år

Så har han då blivit två och ett halvt år, vår lilla busunge. När hände det? När försvann tiden? Jag var ju alldeles nyss grön av illamående med honom härjandes i magen och nu är han en stor liten kille. En busig härlig grabb med stark vilja. Ena stunden arg som ett bi för att i nästa överösa oss med kärlek. Bästa älskade Herman du fyller vårt liv med så mycket glädje, kärlek och frustration då du är överallt med all din energi.

Igår var det dags för besiktning på BVC och den klarade Herman galant. Han följer kurva exemplariskt, det är en lång kille vi har.

  • 94,5 cm
  • 14, 7 kg

Herman snackade och snackade under besöket och imponerade på sköterskan med sina språkkunskaper. Bäst var då han fick titta på bilder och säga vad sakerna är till för. T ex åker i bilen, har på sig mössan, mamma dricker öl ur koppen. Sådant barn säger.

IMG_20180410_084150.jpg

Promenaden hem efter BVC-besöket igår tog på krafterna och till slut gav lilleman upp och somnade i mina armar.

Bästa Herman, om du kunde bli snäppet mindre mammig och kanske rentutav lite pappig vore jag innerligt tacksam.

Klart jag vill arbeta inom ett mansdominerat yrke…

Har äntligen bestämt vilken utbildning som kommer bli mitt förstahandsval till hösten, nämligen denna Informatik med inriktning systemutveckling

Brottas fortfarande med allehanda känslor. Pendlar mellan ”varför ens försöka jag är ändå oduglig och kan ingenting” och ”klart jag fixar detta”. En del av min oro är att läsa en utbildning och hamna på en arbetsplats där övervägande delen av kollegorna är av manligt kön. Jag känner mig oftast obekväm och osäker när det är för många män i min närhet, men jag vill bidra till en förändring av samhället och få in fler kvinnor inom mansdominerade områden så jag ska klara av detta. Bästa sättet att förändra de patriarkala strukturerna inom ett yrke torde vara att göra det inifrån så pepp pepp till mig själv!

Mitt inre är således ett känslomässigt kaos. Tanken på att snart förhoppningsvis läsa på högskolenivå skrämmer mig mycket. Aldrig trodde jag att jag skulle lyckas ta mig igenom gymnasiestudier i vuxen ålder, att jag dessutom klarat av det riktigt bra har stärkt min självkänsla enormt. Ibland anar jag att jag är smartare än jag tror. Sedan kommer jag tillbaka till verkligheten igen där jag anser mig vara rätt korkad. Det är en jävla balansgång att existera och att må bra. Försöker hela tiden, jag sjäv, är min värsta fiende. Ett steg framåt, två bakåt.

Målet är en examen.

 

Lite tankar angående gårdagens inlägg…

Jag avslutade gårdagens inlägg Har jag bett om din åsikt eller ditt ”godkännande”? med orden ”Jag behöver inte någons godkännande, speciellt inte en mans:”

Igår hade jag en kort stund dåligt samvete över att jag skrev just de orden, men idag, då jag varken är trött eller bakis, tänker och känner jag annorlunda och jag står för vad jag skrev. Jag vill inte höra mäns åsikter angående mitt yttre. Jag är inte intresserad av att höra om de tycker att jag kan bära upp en kort frisyr, huruvida jag borde ha ljust eller mörkt hår. Sminka mig eller inte. Jag vill inte höra mäns åsikter eftersom det är just män som alltför ofta tar sig friheten att kommentera och tycka till om kvinnors utseende. Jag skriver detta ur mitt perspektiv som kvinna och innan du som MAN nu drar på dig offerkoftan och känner dig kränkt av mina ord vore det bra om du istället lade undan dina egna känslor. Detta handlar inte om DIG som person utan om dig som en del av alla män. ALLA MÄN som i alla män oberoende av socioekonomisk status eller etnisk tillhörighet. Alla män oavsett yrke, ålder eller utseende. Alla män som anser sig ha rätten att spy ut sitt tyckande utan att tänka på konsekvenserna. Alla män som genom sitt agerande upprätthåller det patriarkala samhälle vi lever i.

 

 

 

Har jag bett om din åsikt eller ditt ”godkännande”?

Igår på krogen kände sig en man tvungen att berätta för mig hur vågad jag är som har den frisyren jag har. Vidare berättade han hur han träffat på många kvinnor som inte alls kan bära upp en kortklippt frisyr, men jag såg minsann självsäker ut och osade sexighet. Jag ifrågasatte varför han ens tog upp min frisyr och fick då frågan om jag är en sådan där råfeminist. Om du undrar om jag är en sådan där feminist som vill ha en jämställd värld så är jag det svarade jag. Om du undrar om jag bryr mig om mäns åsikter om mitt korta hår så gör jag det inte. Genast började han prata om hur han inte menade något illa o s v.

Visst, han kanske inte menade något illa, men hela den här grejen stör mig. Jag har inget emot att få en komplimang för min frisyr, men sättet han tog upp det på och blickarna han gav mig gjorde mig oerhört obekväm. Jag ogillar skarpt att en för mig okänd man känner att han måste berätta för mig att jag osar sexighet i mitt korta hår. Kanske osar jag sexighet, parfym eller rentutav svett. Kanske osar jag ingenting. Jag träffar helt klart på människor som anser mig vara snygg, ful, sexig, osexig and so on, men jag förstår inte varför människor känner att de måste berätta det för mig. Jag är inte ett dugg intresserad av att veta vad en okänd person har för åsikter om mitt yttre. Jag behöver inte någons godkännande, speciellt inte en mans.

 

 

I think I’ll be a unicorn when I grow up

Jag är så stressad, så där så det värker i magen och jag känner mig smått illamående. Om tre veckor ska ansökan till högskolan vara inne och allt jag känner inför det är valkaos. Jag skulle vilja lära mig många olika saker, men just den lilla grejen att veta vad jag vill jobba med är svår. Jag har en liten aning, men att inte vara helt säker sliter i mig. En teknisk utbildning lockar för att jobbmöjligheterna är goda och så även lönen. Visst måste jag tänka på vad jag gillar också, men let’s get real; jag är ingen ungdom längre. Jag har varken tid eller råd att välja en utbildning som inte genererar jobb. Jag kan inte välja fel. Så enkelt är det. Det finns två distansutbildningar som jag tror skulle passa mig, men jag är långtifrån säker.

  • Informatik med inriktning systemutveckling
  • Webbredaktör

Den första utbildningen lockar eftersom jag vet att det finns jobb och att det behövs fler kvinnor inom just den yrkeskategorin. En sak som dock oroar mig är att jag inte ska ha tillräckliga matematikkunskaper för att klara av det. Jag menar, jag är inte Christofer. Webbredaktör känns som en bra utbildning inom ett område som intresserar mig. Hur arbetsmarknaden ser ut vet jag dock inte. Hursomhelst kan det inte stanna vid att jag bara söker till två utbildningar, jag behöver fler val. Och det är just det som är problemet; vad ska jag välja? Rent praktiskt vore det bäst att läsa på distans. Det skulle underlätta för eventuella vabdagar kommande år. Frånvaron i skolan dessa tre terminer har varit ett återkommande stressmoment och sådant skulle jag slippa om studietiden var flexibel. Mycket lättare att planera och det skulle inte vara lika nödvändigt för C att vara hemma. Bäst är helt klart att han jobbar och drar in lön. Vi gillar att kunna betala räkningar, äta och sådana där triviala saker.

Ena annan sak jag kommit underfund med de senaste veckorna är att jag skulle vilja engagera mig politiskt. Inser att nu är en för stressig tid med studier och allt, men i framtiden så. Engagerade människor inom politiken behövs alltid. Och ja, röd politik är det som gäller.

Nu hoppas jag att allt klarnar det kommande veckorna och att jag snart vet exakt vad jag vill plugga kommande år på högskola.

 

DSC_6524.JPG

Sportlov och influensa

Detta sportlovet var nästintill en nära-döden-upplevelse för mig. Visst jag kanske överdriver lite, men helt klart känns livet inte alltför självklart då en ligger med 40 grader Celsius i feber. Kroppen värkte, huvudet sprängde och tröttheten lamslog mig. Jag har inte känt mig så ynklig på år och dar. Insikten slog dessutom till med full kraft: jag är en oerhört empatisk person. Jag kände sådan empati med mig själv. Det måste vara så här det känns att drabbas av en ”mansförkylning”….  Nog om mig, det är faktiskt inte bara jag som drabbats av detta elände. Influensan som cirkulerar nu har slagit till mot fyra av fem familjemedlemmar. Elian är den ende som klarat sig… än så länge. Julian har varit sjuk hela sportlovet vilket han varit ledsen över. Själv anser jag att det var ett ypperligt tillfälle att bli sjuk, vill helst inte missa dagar i skolan. Julian däremot hade sett framemot ett roligare lov med kompislek.

Nu när min hjärna så smått börjat återhämta sig från det tunga mosiga stadiet den befunnit sig i hoppas jag på att orka studera lite. Har en del inlämningsuppgifter som jag vill påbörja och en del matematik att räkna. Terminen går fort och jag bör snart veta vad jag vill läsa till hösten. Ansökan till högskolan ska ju vara inne i april. Herregud! Vad vill jag ens bli? Så många frågetecken.

Och just ja, Herman tittade på mig nyss och sa: Mamma fin håret. Jag såg ut så här:

DSC_6364.JPG

Kan inte hålla med om att det är fint, men kanske startar jag någon ny hårtrend nu.