Sakta men säkert integreras vi alla!

Det går ju inte lika fort som vi kanske hade hoppats på innan vi bestämde oss för att flytta hit till Nederländerna, men långsamt integreras vi i vårt nya land. Båda barnen förstår och pratar språket, Julian på en högre nivå än Herman vilket är fullt rimligt med tanke på åldersskillnaden. Herman kan ju inte läsa än, även då han är väldigt intresserad av bokstäver. Funderar mycket på hur vi ska göra då han ska lära sig läsa här i skolan, borde vi parallellt lära honom läsa på svenska eller kommer det bli förvirrande?

Christofer integreras, enligt min åsikt, i detta land genom att dricka öl från alla bryggerier han stöter på och genom att utforska Haarlem och dess omgivning från cykelsadeln. Landet är inte stort precis så det går att se mycket med cykel. Själv har jag inte tagit mig an cykling än men det kommer, som vanligt är det baby steps som gäller för mig. Jag känner mig dock nu trygg nog att promenera överallt och jag vet att jag alltid hittar hem vilket gör att jag kanske är redo att börja cykla. När det gäller språket förstår jag mer och mer, men är inte redo att våga prata än. Baby steps även här.

Julian klarar ju språket så bra att han efter sommaren ska börja i vanlig nederländsk skola. I fredags eftermiddag var han till den nya skolan och tillbringade ett par timmar där med att lära känna sin nya klass och lärare lite, samt se lite mer av skolan. Spännande. Jag var nervös innan han skulle dit medan han som vanligt var lugn som en filbunke. Jag är glad att han inte fått min nervösa sida som alltid berättar för mig hur saker potentiellt skulle kunna gå åt helvete. Julian är mer som sin pappa; de ser inte risker i allt utan förutsätter att allt oftast kommer gå bra.

När det gäller ny skola tycker jag att det ska bli väldigt roligt att Julian nu kan integreras än mer i det nederländska livet. Under sommarlovet, som börjar om 3 veckor, ska vi träna in vägen till skolan med honom så att han kan ta sig till och från skolan själv, detta inkluderar att cykla till skolan även då han är motvillig till just cykling. Håller tummar och tår att han ska trivas på skolan och att han där lär känna lite vänner. Det skulle han behöva, det är inte roligt att enbart hänga med sina föräldrar hela tiden. Även om vi naturligtvis är fantastiska och coola.

Hur det blir med skola för Herman i höst är än så länge lite oklart. Som det ser ut nu kommer han få gå kvar ett tag till på den skola han går nu och sedan kan han förhoppningsvis under hösten slussas ut i vanlig skola. Vi ska iaf börja kolla på skolorna i vårt närområde och se om vi hittar nåt vi gillar. Det ska nog inte vara så svårt.

Veckan som kommer ska båda Christofer och jag få våra första sprutor. Ser verkligen framemot det. Håller tummar och tår för en positiv utveckling av all vaccinering så att vi ser ett tydligt resultat i höst/vinter. Ett tydligt resultat kommer troligtvis innebära att människor vi gillar kommer våga komma hit och hälsa på. Det längtar vi efter!

Nu har jag skrivit tillräckligt för idag! På återseende!

Inspirationen tryter, men åsikter består!

Någonstans längs vägen har jag tappat det, min förmåga att uttrycka mig i ord menar jag. Jag har så mycket jag skulle vilja skriva om, men inspiratonen finns inte. Jag vill ha tillbaka den. Jag vill uttrycka min åsikter i arga inlägg som skapar diskussioner och gör kränkta män än mer kränkta. Jag vill säga vad jag tycker och tänker till allt och alla även om människor inte håller med mig. Ibland har jag fel och då lär jag om. Jag vet med mig att jag inte alltid har rätt, men när det gäller mina analyser av män och samhället har jag ofta det. Eller i alla fall hade jag det, för tillfället sker inte mycket analys i mitt huvud, men jag kommer tillbaka så småningom.

Då jag ser tillbaka på de omkring 18 månader som gått sedan vi flyttade från Sverige så förstår jag absolut varför inspirationen tryter. Nytt land, nytt språk, inga vänner och oerhört få besökare. Livet har stundvis känts så bottenlöst ensamt och hopplöst. För tillfället gör jag det jag gör bäst då jag känner mig ensam och låg; jag sluter mig ännu mer och har svårt att prata om det jag känner. Inte för att jag inte vågar visa mig ledsen, svag och sårbar utan för att jag inte orkar med ångesten som kommer av alla känslor. Jag vet naturligtvis att detta inte fungerar i längden och jag vet att jag framöver kommer behöva gå och prata med någon om allt som cirkulerar i mitt huvud. Alla dessa månader hemma har fått mig att fundera över saker jag inte tänkt på under lång tid. För herregud så mycket tid jag har haft att verkligen tänka på saker och analysera dem. Jag börjar komma underfund med saker angående mig själv, sådant jag medvetet valt att inte tänka på. Vi får se vart all denna medvetenhet leder till slut, jag har ingen aning just nu.

Även då jag inte aktivt skriver och delar arga feministiska inlägg för tillfället är mina åsikter fortfarande lika arga och feministiska. Det ändras ALDRIG!

Cirkusen Lambertz

Fadersfiguren Lambertz hjälper utsatt kvinna.

Det är julafton med alkohol i glasen.

Alkoholen gör Lambertz svag i anden och i köttet.

Lambertz kladdar lite. Han tafsar inte, sån är inte Lambertz.

Han kladdar bara lite. Så som han gör när han druckit alkohol.

Sedan måste Lambertz ligga med kvinnan.

Även då kvinnan inte vill.

Lambertz vill ju.

Men det är inte våldtäkt. Sån är inte Lambertz.

Han kan ju inte styra över sina lustar. Minns att både anden och köttet är svaga.

Sådant går inte att kontrollera.

Lambertz blir häktad. Allt läggs ner.

Det är synd om Lambertz. Så synd att han måste stämma staten.

Det är jobbigt att vara en våldtäktsman.

Det måste vi alla förstå.

Så jobbigt att Lambertz i livesändning får ge sin version, smutskasta och förtala kvinnan.

Lambertz är en högt uppsatt jurist så han får göra som han vill.

Lagen gäller inte honom för han var svag i ande och kött.

Apatiska känslor

Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur denna svacka. Allt jag känner för just nu är INGENTING och det påverkar mina studier. Jag har en sådan apatisk känsla inom mig och helt ärligt vet jag inte hur jag ska få bort den. Vissa dagar sitter jag bara och stirrar på skärmen och får exakt noll gjort, även då jag har massor av saker som jag borde bli klar med. I många fall vet jag inte ens var jag ska börja och det är svårt. Jag vet hur jag får struktur på saker, det svåra är att komma igång och faktiskt göra det jag tänkt. Det är så många saker som påverkar mitt mående, många tankar och känslor som cirkulerar inom mig och ibland vet jag inte ens hur jag ska kunna andas. Det är svårt att förklara, jag är ju inte olycklig egentligen. Kanske genomgår jag någon slags existentiell kris nu på äldre dar. Jag är garanterat i en period då jag funderar mycket på vad jag vill och hur jag vill leva resten av mitt liv. Jag känner mig gammal och passé och det jävla virus som finns överallt ger mig dödsångest till och från. Har ju inte drabbats av det än, men tänker att jag är den första som ryker i vår familj om vi får det.

Och vad jag tycker om min kropp och mitt utseende ska vi inte ens tala om, jag är oerhört självkritisk för tillfället och det gör ont. Och jag fiskar inte efter bekräftelse eller komplimanger för det spelar ingen roll vad andra anser om mitt yttre så länge jag har svårt med mig själv. Jag behöver hitta tillbaka till den platsen där jag mådde bra, jag vet bara inte längre var den platsen är.

Nej, jag tänker alldeles för mycket. Nu ska jag försöka göra något av denna dag.

Ny skola

Igår fick vi bekräftat att Julian kommit in på den skolan vi önskat i första hand, Coornhert Lyceum. Det känns väldigt bra för intrycket de gav var väldigt positivt. Barn som inte bott här länge och p g a det inte har samma utveckling i språket för extra hjälp med språket. Dels genom extra lektioner i nederländska, dels genom att att få mer tid, använda ordlista eller fråga om hjälp vid prov. Fyra viktiga saker då allt sker på ett språk som för en ganska kort tid sedan var helt främmande.

När det gäller nervositet inför skolstart är jag garanterat den i familjen som har det jobbigast. Jag är så nervös, det känns lite som att det är jag som ska börja skolan. Julian däremot tar det med ro, han är aldrig brydd över saker. Han förstår liksom inte varför han skulle vara nervös. Det känns ju bra ändå. Och jag hoppas innerligt att han ska trivas på skolan för om han gör det är det den skolan han kommer gå på så länge vi bor här. De enda byten som kan ske är inom skolan och det är om han presterar bättre på proven och kan byta till en högre nivå, vilket jag tror att han kommer göra då han behärskar språket än mer. Han har ju, trots lockdown med flera månaders hemundervisning lyckats lära sig språket väldigt snabbt. Jag är stolt över honom.

Det går ju inte exakt lika fort för mig med det nya språket, men jag kämpar med duolingo och andra plattformar och lite i taget tar jag mig vidare. Jag förstår ganska mycket då jag läser nåt, en hel del då jag hör folk prata, men jag är inte i det stadiet då jag vågar prata själv än. Inte så konstigt egentligen för jag är ju alltid hemma som läget är nu, blir skillnad då jag kan vara ute i samhället igen och då hör språket mer. Dessutom vill jag gärna ta en kurs i Nederländska så att jag träffar andra i samma situation som jag kan prata med. Målet för mig är att kunna språket väldigt bra för jag vill inte vara den som bor flera år i ett land och aldrig lär mig språket. Att de allra flesta pratar Engelska här gör det svårare, men allt går om man vill. Det gäller bara att bestämma sig och att våga.

Goedemorgen schildpad!

Jag är otroligt off nuförtiden. Jag brottas med allehanda känslor och oknytt och livet är stundvis så jobbigt att jag trycker ner alla känslor och lägger locket på. Det kommer ju bli bättre till slut och förhoppningsvis exploderar(imploderar?) jag inte innan det sker. Livet i en pandemi är inte att leka med även om en inte personligen drabbats av viruset. Detta skulle ju vara tiden då vi njöt och gjorde oss hemma i vårt nya land.

Njuter gör vi ju på sätt och vis ändå. Jag njuter speciellt då jag gör framsteg i nederländskan. Börjar äntligen koppla ordens ordning i meningar, som för en annan inte alltid är logisk: ”Ik drink wijn, zodat ik vriendelijk blijven” – Verbet sist i bisatser vilket får mig att känna mig som Yoda. Misstag gör jag hela tiden, men så är det ju att lära sig ett nytt språk. Jag ser framemot att få höra nederländska mer då livet är lite som förr. Hursomhelst gör dessa små framsteg mig så himla glad för det har stundvis känts som att jag inte kan lära mig ännu ett språk. Jag använder mig av två olika plattformar, den med de roligaste meningarna är helt klart Duolingo. Där får jag lära mig meningar som:

  • Ik ben geen appel
  • De jongen loopt over de oude schildpad.
  • Meer vrouwen minder mannen! ♀️💪🏻♀️
  • Goedemorgen schildpad.
  • Vissen zijn vrienden geen eten.

Tveksamt om jag kommer ha användning för alla duolingomeningar i det verkliga livet, dock.

Nu är det dags att ta tag i denna dag och se till att vi kommer ut en stund med solen skiner. Herman ska få träna cykling lite och jag ska njuta av en promenad.

Happy Friday!

Nån gång blir jag nog klar med mina studier

Planen då jag började studera på universitetet var att jag skulle ta min kandidatexamen i informatik nu denna vår. Tyvärr blir ju inte saker alltid som vi tänkt. Livet kommer emellan och saker blir försenade. I mitt fall var det mammas plötsliga bortgång, flytten till Nederländerna och Covid som satte käppar i hjulet. Ser jag tillbaka på allt tid som gått sedan mamma försvann så hade jag logiskt sett hunnit med allt, men orken och kapaciteten att studera effektivt fanns inte.

Nu är läget bättre, men Covid ställer naturligtvis till det. Jag får ihop mina studier genom att sitta några timmar här och där vilket är frustrerande. jag saknar tiden i Sverige då jag hade 8 timmar i sträck då jag enbart kunde fokusera på mina studier. Som läget ser ut nu kommer jag förhoppningsvis vara klar i slutet av detta år. Möjligtvis har jag fortfarande någon restuppgift kvar efter det, men jag borde var redo att kolla mig runt efter ett jobb.

Och det är min första stora skräck just nu: att söka jobb. Jag vet inte hur man gör eller ens vad jag kan. Jag har nu studerat informatik; affärssystem och projektledning i 2,5 år och mest känner jag: Vad fan har jag lärt mig? Och vad för jobb kan jag söka? Alltså jag har ju lärt mig om olika slags system och vad de gör, men jag är fortfarande otroligt osäker på vad jag egentligen vill göra. Önskar att någon bara kunde bestämma det åt mig så att jag slapp fundera och ta beslut själv.

Min andra stora skräck för tillfället är att det kommer en dag, så småningom, då jag inte kan sitta bekvämt hemma i mysig pyjamas, rufsigt hår och plugga längre. En dag inom en överskådlig framtid måste jag ut bland folk och fä och bete mig civiliserat. Och med civiliserat menar jag lyssna på folk, prata med folk – vara social. Jag både längtar efter och avskyr tanken på det.

Vi får se hur det går.

Tillbaka till affärssystem, analysmodeller, html, css och javascript nu.

Vilsen inombords

Jag försöker hitta orden till den där känslan som alltid finns hos mig. Känslan av att inte passa in eller kanske mer en känsla av att jag inte vet vem jag är. Eller så vet jag, men lägger locket på för det är jobbigt att komma till insikt om saker. Det är ibland svårt att sätta ord på känslor, ord ord ord.

Jag är trött, vilsen och jag skulle vilja finna ett inre lugn.

Tids nog blir allt bra. Tids nog.

Ensamhet

Försöker hitta orden att beskriva detta år men det är svårt. I mitt huvud är det kaos på grund av allt som har hänt. Starten i ett nytt land har inte varit så rolig som jag hoppades och stundvis har jag känt mig så bottenlöst ensam. Det är en svår sak att aldrig vara själv och samtidigt känna sig ensam. Det är svårt att inte kunna träffa dem som står en nära, att inte kunna träffa sina systrar och vänner och snacka om livet över lite vin. Har nästan glömt hur det är att prata med någon annan än de som jag bor med, att anförtro sig åt någon annan. Diskutera livet och allt som hör till. Jag har så mycket jag skulle behöva prata om med någon som känner mig. Helst vill jag prata med dig, Linda, men inte över telefon så det får vänta tills du kan komma hit ❤ Då vi kan dra ut på stan och bli lite fulla tillsammans och sedan äta grillad kyckling med Lohmanders bea dagen efter. Eller ja, nåt lohmanderssubstitut kanske om du inte tar med en burk i bagaget😊

Efter att pandemin är över ska jag kolla upp om det finns nån meetup-grupp som verkar intressant. Tror att det kan vara ett bra sätt att träffa lite nya människor. Jag längtar så efter att ha vänner här, jag behöver inte många men nån stackare ska väl ändå kunna stå ut med mig. Sedan vill jag verkligen lära mig språket, jag försöker lära mig en del hemma, men det är svårt på egen hand. Behöver ha någon att prata med, försöker ibland få Julian att hjälpa mig, men tyvärr tycker han att hela min existens är pinsam.

Idag går barnen sin sista dag i skolan detta år, sedan väntar lockdown och jullov. Igår fick vi veta att det mesta stänger från och med idag. Det känns väntat och även bra. Det jobbiga är ju inte att det införs restriktioner. Det jobbiga är HELA DEN HÄR JÄVLA PANDEMIN.

2020 är framtidens bästa svordom!

Like a flame

Jag tog mod till mig och skrev till en person jag en gång var vän med. Hen hörde av sig tillbaka och nu har vi ett finare avslut. Vad som skrevs kommer jag inte att berätta för det är privat. Det enda jag vill säga är att ibland händer saker i livet som gör att vi går åt olika håll, likväl som kärleksrelationer kan även vänskapsrelationer upphöra. Ibland finna ingen återvändo och det är helt ok. Avskedet var nu betydligt finare, utan ilska och hårda ord. Även då det smärtar att tänka tillbaka är jag lugnare nu och jag har aldrig någonsin ångrat vår vänskap, den gav mig mycket under flera år. Nu har vi båda gått vidare i våra liv och vår vänskap kommer för alltid tillhöra det förflutna. Det är fint och vemodigt, men precis som det ska vara.

   

 Like flame

Take away all demons in my head, leave me alone I feel mostly dead

look inside this heart of mine, this love I feel will it leave me blind

And you are watching her like a flame

and you take away her pain

and you look into her soul

she stares at the moon and she knows

Who will carry me when I fall? Who will give me strength when I need more?

Live has never gone my way, I always felt awkward and too afraid

And you are watching her like a flame

and you take away her pain

and you look into her soul

she stares at the moon and she knows

 

Tack!

 

 

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: