Blod är inte tjockare än vatten

Det är svårt att sluta tänka på saker och få ett avslut då vetskapen om varför allt blev som det blev inte finns. Idag är en sådan dag då jag tänker mycket, lite för mycket faktiskt. Tankarna far än hit än dit och de gör ont, mest för att jag inte förstår. Jag har inga problem om människor inte vill ha med mig att göra, men jag vill veta varför. Jag anser att det är oerhört fel att kasta bort en relation som funnits i så många år, allra särskilt om relationen sägs ha varit fin.

Vår släkt fungerar som så att blir vi oense om något så säger vi upp kontakten, vi reder inte ut något, vi kommunicerar inte utan vi lägger locket på och låtsas som att vi inte känner varandra längre. Vi förtränger att vi någonsin var en del av varandras liv, vi glömmer det förflutna och blickar framåt. Över alla gamla minnen som en gång var fina och minnesvärda kastas en skugga. En gång var vi en del av varandras liv, men så ville du plötsligt inte mer. Jag hade det på känns flera månader innan jag väl frågade dig om det. Sommaren efter mammas bortgång var det tydligt att du drog dig undan. Kanske hade jag gjort eller sagt något, det kommer jag aldrig få veta. Kanske var det p g a din dotter, även hon sa upp kontakten lite subtilt genom att blocka mig på facebook. Att de hände gjorde mig inte särskilt förvånad, hon kunde inte ta mina åsikter eller diskutera saker på ett konstruktivt sätt. Sådana människor är svåra att förstå sig på. Och sedan var de ju inte heller första gången hon sa upp kontakten med mig. I många år hade hon ju inte kontakt med någon i vår släkt, inte ens med dig. Äpplet faller inte långt från trädet, eller hur det nu heter.

Idag tänker jag att det så tydligt var din konflikträdsla som gjorde att du inte ville reda ut något eller säga som det var, i många år sa du till mig att du alltid var neutral då människor inom vår släkt var osams. Du var aldrig det, du var konflikträdd. Jag såg det inte då, men jag ser det nu.

Jag är inte arg på dig. Jag har aldrig varit arg på dig, men att förlora dig har varit en sorgeprocess. Då vår kontakt upphörde försvann för mig den sista i vår släkt som var kvar av mammas generation. Det är en märklig känsla.

Egentligen vet jag inte varför jag skriver detta, kanske är det mest för att själv försöka förstå. Jag bearbetar sådant som hänt genom att skriva. Inlägget är skrivet till dig, men för mig och du behöver aldrig någonsin läsa det. Vad du tycker och tänker om det är inte viktigt för mig längre.

Kroppshår och tabun

Sommar, sol och bad. Få saker gör mig så ångestfylld och även då jag förespråkar kroppspositivitet och verkligen anser att en kropp enbart är en kropp, vilken du INTE BEHÖVER ÄLSKA, sitter självkritiken djupt och det är svårt att leva som en lär. Jag vill inte vara rädd för att människor ska döma ut mig, men till viss del är jag det. Eller rädd är jag kanske inte, mer obekväm och acceptanssökande. Jag försöker ta plats, men jag vågar inte riktigt än för jag är hämmad. Hämmad av tankar och ideer om ideal. Hämmad av inpräntade åsikter om hur en kvinnas kropp bör vara, vad som är snyggt och sexigt och tyvärr vad som inte är det.

En sak som inte anses kvinnligt är kroppsbehåring. Därav har jag i alla år rakat mig, trimmat mig här och var för att vara så len och fin som önskats. Jag har fått inflammerade hårsäckar, lidit helvetets kval då håret växt ut och det kliat utan dess like. För ett år sedan sa jag till mig själv att nu är det nog och slängde de rakhyvlar jag ägde. Detta var inte gjort utan kamp utan jag kämpar med oron att människor ska titta på mig med avsmak då håret i mina armhålor eller den inte längre ansade bikinilinjen skymtar nu när jag badar. Jag oroar mig för andras åsikter och det är egentligen så sjukt, för varför ska jag göra det? Varför ska jag bry mig om vad andra tycker och tänker om min kropp? Varför ska jag bryr mig om det ideal patriarkatet banat vägen för. Det ideal som i alla år sagt till mig, på flera än ett sätt, att kvinnor ska vara slätrakade. Könshåret t ex finns ju där av en anledning. Det skyddar urinröret, och håller bakterier och infektioner borta. Dessutom sägs håret bidra till större känslighet vilket kan göra det lättare för kvinnor att få orgasm. Så jävla bra liksom.

Då jag var liten på åttiotalet hade de kvinnor jag såg hår under armarna och allt annat än välansade buskar, sedan kom nittiotalet och trenden att kvinnor ska vara hårlösa. Herregud, jag hann ju knappt få hår innan jag började raka bort det. Varför föds vi med hår som växer om vi nu ska vara hårlösa, så jävla dumt i så fall. Håret vi har finns där naturligtvis av en anledningen och att ta bort det är en idiotisk skönhetsgrej som fått fäste. Många kvinnor hävdar att de gör det för sin egen skull, men jag tror inte en sekund på att de skulle vaxa och raka bort hår överallt om inte män fann en hårlös kvinna mer attraktiv. Nej, inte alla män och allt sånt, men de flesta för om inte de flesta män föredrog kvinnor utan hår skulle inte majoriteten av kvinnor vaxa och raka bort håret på kroppen.

Nu ska jag tona mitt hår på huvudet så att det matchar håret i armhålorna, nästa gång blir det kanske det motsatta.

Rotlösheten

Jag har, så länge jag kan minnas, känt en enorm rotlöshet inom mig. Jag har aldrig känt att jag hör hemma någonstans, utanförskapet har alltid varit påtagligt, om än på olika nivåer. I många år har jag försökt förstå varför, spekulerat och analyserat i hur jag är som person och hur det påverkar mitt sociala liv och/eller min förmåga att passa in. Nu har jag väl mer eller mindre insett att jag aldrig kommer att känna att jag hör till om jag hela tiden tänker att jag måste ändra på mig. Folk får helt enkelt ta mig som jag är så länge jag inte enbart är självupptagen, vrång och oempatisk. Sedan är det detta med den sociala biten vilken jag tycker är svår, grannarna här sitter ofta ute på framsidan med ett glas vin eller nåt och snackar på eftermiddagarna. Det har hänt att jag gått ut och satt mig med dem, men oftast blir det en jobbig situation för själva småpratandet är inte min grej. Ni som känner mig tänker nu ”Du som pratar så mycket” och ja det gör jag, med folk jag känner. Det är mycket svårare för mig att prata med nya människor. Många gånger då grannarna sitter ute och snackar vill jag gå ut, sitta på avstånd, observera och lyssna på dem då de pratar för att snappa upp mer av språket. Det gör jag inte för det känns inte ok att sitta ute på avstånd och hålla sig undan. Detta innebär blandade känslor hos mig för en del av mig vill vara med och en annan vill bara få vara själv. Det är jobbigt att vara jag.

Sedan vi flyttade från Sverige och pandemin slog till har jag tillbringat många timmar med att rannsaka mig själv, på både gott och ont. Jag har aldrig varit så hård mot mig själv som jag är nu och jag har heller aldrig avskytt mitt fysiska jag så mycket som jag nu gör. Allt går hand i hand, mitt psykiska mående tar sig i skrivande stund ut i hat mot mitt fysiska jag. Jag är destruktiv och kan inte tänka klart . Jag vet vad jag vill göra, men jag vet inte hur jag ska hitta energin att göra det jag vill utan att hamna i ett destruktivare läge. Det hela är en ond cirkel vilken jag vet hur jag ska ta mig ur samtidigt som jag inte har kraften att göra det.

Mitt mående beror absolut i väldigt stor del på att jag känner mig så ensam. Detta anser jag till allra största del vara pandemins fel. Det är så mycket som inte blev som jag/vi ville på grund av hur läget i världen så drastiskt förändrades kort efter vår flytt. Vi hade ju trott att fler av familj och vänner skulle ha besökt oss med tanke på det korta avståndet mellan Nederländerna och Sverige. Covid_19 ville tyvärr annorlunda och vi har som så många andra varit tvungna att acceptera ett liv med minimal fysisk kontakt med andra människor. Jag har dock hopp om att livet kommer bli bättre och att denna kontaktlösa verklighet inte är bestående. Att allt skulle bli som förr tror jag inte utan det finns ett före och ett efter Covid, det kan vi inte bortse ifrån.

Tillbaka till min rotlöshet och alla tankar jag har kring det så har jag insett att jag inte längtar tillbaka till Sverige. Jag saknar Elian, familj och vänner, men inte mitt hemland. Det finns ingen plats i Sverige där jag känner mig mer hemma än någon annan så skulle vi flytta tillbaka har jag inget behov av att bo någon speciell stans. Tänker på hur klockrent printet med texten ”Home is where the fuckers ain’t” som jag köpt av https://jessicaritar.se/ är. Det är exakt så. Jag kan nog känna mig hemma lite överallt i världen så länge jag inte bor med idioter.

Detta inlägg blev nog lite svamlande, men det är så jag är. Det är kaos i mitt huvud med tankar som far än hit, än dit och känslorna är många. Försöker sätta ord på allt och vara tydlig, men det är svårt. Och egentligen spelar det ingen roll för mitt främsta mål är inte att människor måste förstå det jag skriver eller hur jag tänker.

I am under no obligation to make sense to you!

Cykla dag 2

Jag gjorde det!

Jag cyklade till stan och hem igen igår. Inte så lång sträcka, omkring 6km sammanlagt, men jag gjorde det! Så jäkla skönt att känna friheten och vinden i ansiktet då jag trampade mot Haarlems centrum. Min uppmärksamhet på allt omkring mig var hundraprocentig och jag gjorde inte ett enda misstag… denna gång. Misstagen kommer helt klart att komma så småningom och då troligtvis genom att jag av misstag cyklar mot enkelriktat för det är omöjligt att hålla reda på hur cykelvägarna går överallt. Valde att ha hjälmen på mig och det var rätt beslut, brukade alltid använda hjälm då jag cyklade i Sverige så kändes bara dumt att strunta i den nu. då jag bor i en stad där antalet cyklister är så mycket större. En kombination av att vara lugn och uppmärksam, följa regler och lagar samt bära hjälm känns som det bästa sättet för att undvika olyckor.

Idag cyklade jag till Hermans skola vilket innebar ny väg och nya saker att oroa sig för, men det gick bra även idag. En sak jag igår insåg är att min ringklocka på cykeln saknas. Detta är ett bekymmer eftersom behovet av ringklocka är stort och enligt lag måste jag ha en. Nå väl, får köpa en då jag ska till cykelbutiken för att betala/montera cykelsitsen vi beställde till Herman. Nog för att Herman håller på att lära sig att cykla själv, men han är varken redo för längre sträckor eller att cykla där trafiken är hög än. Kommer bli perfekt för honom att sitta bak på min cykel och fint för mig med lite extra motstånd. Har ju insett att jag genom att cykla återuppväckt muskler som slöat alltför länge, det känns.

Qibbel 6+ Junior Fietsstoeltje Achter - Zwart
Det är en sits av denna typ som vi beställt till Herman.

Ska även köpa denna och montera fast fram på cykeln eftersom jag inte har någon cykelkorg:

Fiets Transportrek Voordrager 28 inch + Fietskrat Kunststof 40 liter Zwart

Den jag hade förr blev stulen tyvärr. Egentligen känns det rätt bra nu för denna typ av korg kommer vara så mycket bättre då jag ska cykla och handla eller ha med saker till nåt badställe eller nåt annat roligt framöver.

Fler uppdateringar angående mitt cyklande kommer framöver!

Jag tror att jag är redo att cykla nu!

Idag ska jag för första gången cykla i detta land. Nu tänker ni ”Hur är det möjligt att bo 1,5 år i ett cykelland som nederländerna utan att cykla?”. Att det inte skett än beror dels på att jag inte kommit mig för att fixa cykeln, dels för att jag inte varit redo. Allra mest för att jag inte varit redo, helt klart. När det gäller cykling här är jag en väldigt nervös människa vilket begränsar mig. Jag vill vara mer orädd.

Dessutom är jag, hör och häpna, en sådan person som vill ha koll på precis allt. Detta innebär att jag vill kunna alla lagar och regler samt veta hur det är kutym att bära sig åt som cyklist i detta land innan jag sätter mig på cykeln själv. Vill inte att det tydligt ska framstå att jag inte är härifrån då jag beger mig ut på cykel i trafiken.

Alla dessa månader jag bott här har jag således, vid varje promenad, observerat cyklister. Det har varit allt från småbarn till äldre människor; på vanliga cyklar, elcyklar och lådcyklar. Jag har noterat hur majoriteten cyklar på ett lugnt och säkert sätt, hur de inte bär hjälm, hur de sträcker ut armen innan de ska svänga, hur de är flitiga användare av ringklockan samt att respekten cyklister sinsemellan är stor. De fina och välordnade cykelvägarna sträcker sig likt ett spindelnät över hela stan och det går att tar sig fram nästan överallt på cykel. Att landet är anpassat efter cyklister och att nederländare föds med cyklandet i blodet är det ingen som helst tvekan om.

Vi, svenskar, cyklar ju en hel del vi med, men inget som går att jämföra med detta land. Här cyklar alla året om oavsett ålder och väder. Det finns lösningar för allt. Jag vill bli en del av cykelkulturen här så därför ska jag idag ta första steget mot det och cykla ner på stan. Jag har gått vägen jag ska cykla många gånger. Jag vet var varje rödljus är, vilka vägar som är enkelriktade och var jag kan ställa cykeln. Jag kan detta, men ändå är jag sjukt nervös för att göra fel och för att invånarna här ska se mig som en dum turist som inte har nåt cykelvett.

Sakta men säkert integreras vi alla!

Det går ju inte lika fort som vi kanske hade hoppats på innan vi bestämde oss för att flytta hit till Nederländerna, men långsamt integreras vi i vårt nya land. Båda barnen förstår och pratar språket, Julian på en högre nivå än Herman vilket är fullt rimligt med tanke på åldersskillnaden. Herman kan ju inte läsa än, även då han är väldigt intresserad av bokstäver. Funderar mycket på hur vi ska göra då han ska lära sig läsa här i skolan, borde vi parallellt lära honom läsa på svenska eller kommer det bli förvirrande?

Christofer integreras, enligt min åsikt, i detta land genom att dricka öl från alla bryggerier han stöter på och genom att utforska Haarlem och dess omgivning från cykelsadeln. Landet är inte stort precis så det går att se mycket med cykel. Själv har jag inte tagit mig an cykling än men det kommer, som vanligt är det baby steps som gäller för mig. Jag känner mig dock nu trygg nog att promenera överallt och jag vet att jag alltid hittar hem vilket gör att jag kanske är redo att börja cykla. När det gäller språket förstår jag mer och mer, men är inte redo att våga prata än. Baby steps även här.

Julian klarar ju språket så bra att han efter sommaren ska börja i vanlig nederländsk skola. I fredags eftermiddag var han till den nya skolan och tillbringade ett par timmar där med att lära känna sin nya klass och lärare lite, samt se lite mer av skolan. Spännande. Jag var nervös innan han skulle dit medan han som vanligt var lugn som en filbunke. Jag är glad att han inte fått min nervösa sida som alltid berättar för mig hur saker potentiellt skulle kunna gå åt helvete. Julian är mer som sin pappa; de ser inte risker i allt utan förutsätter att allt oftast kommer gå bra.

När det gäller ny skola tycker jag att det ska bli väldigt roligt att Julian nu kan integreras än mer i det nederländska livet. Under sommarlovet, som börjar om 3 veckor, ska vi träna in vägen till skolan med honom så att han kan ta sig till och från skolan själv, detta inkluderar att cykla till skolan även då han är motvillig till just cykling. Håller tummar och tår att han ska trivas på skolan och att han där lär känna lite vänner. Det skulle han behöva, det är inte roligt att enbart hänga med sina föräldrar hela tiden. Även om vi naturligtvis är fantastiska och coola.

Hur det blir med skola för Herman i höst är än så länge lite oklart. Som det ser ut nu kommer han få gå kvar ett tag till på den skola han går nu och sedan kan han förhoppningsvis under hösten slussas ut i vanlig skola. Vi ska iaf börja kolla på skolorna i vårt närområde och se om vi hittar nåt vi gillar. Det ska nog inte vara så svårt.

Veckan som kommer ska båda Christofer och jag få våra första sprutor. Ser verkligen framemot det. Håller tummar och tår för en positiv utveckling av all vaccinering så att vi ser ett tydligt resultat i höst/vinter. Ett tydligt resultat kommer troligtvis innebära att människor vi gillar kommer våga komma hit och hälsa på. Det längtar vi efter!

Nu har jag skrivit tillräckligt för idag! På återseende!

Inspirationen tryter, men åsikter består!

Någonstans längs vägen har jag tappat det, min förmåga att uttrycka mig i ord menar jag. Jag har så mycket jag skulle vilja skriva om, men inspiratonen finns inte. Jag vill ha tillbaka den. Jag vill uttrycka min åsikter i arga inlägg som skapar diskussioner och gör kränkta män än mer kränkta. Jag vill säga vad jag tycker och tänker till allt och alla även om människor inte håller med mig. Ibland har jag fel och då lär jag om. Jag vet med mig att jag inte alltid har rätt, men när det gäller mina analyser av män och samhället har jag ofta det. Eller i alla fall hade jag det, för tillfället sker inte mycket analys i mitt huvud, men jag kommer tillbaka så småningom.

Då jag ser tillbaka på de omkring 18 månader som gått sedan vi flyttade från Sverige så förstår jag absolut varför inspirationen tryter. Nytt land, nytt språk, inga vänner och oerhört få besökare. Livet har stundvis känts så bottenlöst ensamt och hopplöst. För tillfället gör jag det jag gör bäst då jag känner mig ensam och låg; jag sluter mig ännu mer och har svårt att prata om det jag känner. Inte för att jag inte vågar visa mig ledsen, svag och sårbar utan för att jag inte orkar med ångesten som kommer av alla känslor. Jag vet naturligtvis att detta inte fungerar i längden och jag vet att jag framöver kommer behöva gå och prata med någon om allt som cirkulerar i mitt huvud. Alla dessa månader hemma har fått mig att fundera över saker jag inte tänkt på under lång tid. För herregud så mycket tid jag har haft att verkligen tänka på saker och analysera dem. Jag börjar komma underfund med saker angående mig själv, sådant jag medvetet valt att inte tänka på. Vi får se vart all denna medvetenhet leder till slut, jag har ingen aning just nu.

Även då jag inte aktivt skriver och delar arga feministiska inlägg för tillfället är mina åsikter fortfarande lika arga och feministiska. Det ändras ALDRIG!

Cirkusen Lambertz

Fadersfiguren Lambertz hjälper utsatt kvinna.

Det är julafton med alkohol i glasen.

Alkoholen gör Lambertz svag i anden och i köttet.

Lambertz kladdar lite. Han tafsar inte, sån är inte Lambertz.

Han kladdar bara lite. Så som han gör när han druckit alkohol.

Sedan måste Lambertz ligga med kvinnan.

Även då kvinnan inte vill.

Lambertz vill ju.

Men det är inte våldtäkt. Sån är inte Lambertz.

Han kan ju inte styra över sina lustar. Minns att både anden och köttet är svaga.

Sådant går inte att kontrollera.

Lambertz blir häktad. Allt läggs ner.

Det är synd om Lambertz. Så synd att han måste stämma staten.

Det är jobbigt att vara en våldtäktsman.

Det måste vi alla förstå.

Så jobbigt att Lambertz i livesändning får ge sin version, smutskasta och förtala kvinnan.

Lambertz är en högt uppsatt jurist så han får göra som han vill.

Lagen gäller inte honom för han var svag i ande och kött.

Apatiska känslor

Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur denna svacka. Allt jag känner för just nu är INGENTING och det påverkar mina studier. Jag har en sådan apatisk känsla inom mig och helt ärligt vet jag inte hur jag ska få bort den. Vissa dagar sitter jag bara och stirrar på skärmen och får exakt noll gjort, även då jag har massor av saker som jag borde bli klar med. I många fall vet jag inte ens var jag ska börja och det är svårt. Jag vet hur jag får struktur på saker, det svåra är att komma igång och faktiskt göra det jag tänkt. Det är så många saker som påverkar mitt mående, många tankar och känslor som cirkulerar inom mig och ibland vet jag inte ens hur jag ska kunna andas. Det är svårt att förklara, jag är ju inte olycklig egentligen. Kanske genomgår jag någon slags existentiell kris nu på äldre dar. Jag är garanterat i en period då jag funderar mycket på vad jag vill och hur jag vill leva resten av mitt liv. Jag känner mig gammal och passé och det jävla virus som finns överallt ger mig dödsångest till och från. Har ju inte drabbats av det än, men tänker att jag är den första som ryker i vår familj om vi får det.

Och vad jag tycker om min kropp och mitt utseende ska vi inte ens tala om, jag är oerhört självkritisk för tillfället och det gör ont. Och jag fiskar inte efter bekräftelse eller komplimanger för det spelar ingen roll vad andra anser om mitt yttre så länge jag har svårt med mig själv. Jag behöver hitta tillbaka till den platsen där jag mådde bra, jag vet bara inte längre var den platsen är.

Nej, jag tänker alldeles för mycket. Nu ska jag försöka göra något av denna dag.

Ny skola

Igår fick vi bekräftat att Julian kommit in på den skolan vi önskat i första hand, Coornhert Lyceum. Det känns väldigt bra för intrycket de gav var väldigt positivt. Barn som inte bott här länge och p g a det inte har samma utveckling i språket för extra hjälp med språket. Dels genom extra lektioner i nederländska, dels genom att att få mer tid, använda ordlista eller fråga om hjälp vid prov. Fyra viktiga saker då allt sker på ett språk som för en ganska kort tid sedan var helt främmande.

När det gäller nervositet inför skolstart är jag garanterat den i familjen som har det jobbigast. Jag är så nervös, det känns lite som att det är jag som ska börja skolan. Julian däremot tar det med ro, han är aldrig brydd över saker. Han förstår liksom inte varför han skulle vara nervös. Det känns ju bra ändå. Och jag hoppas innerligt att han ska trivas på skolan för om han gör det är det den skolan han kommer gå på så länge vi bor här. De enda byten som kan ske är inom skolan och det är om han presterar bättre på proven och kan byta till en högre nivå, vilket jag tror att han kommer göra då han behärskar språket än mer. Han har ju, trots lockdown med flera månaders hemundervisning lyckats lära sig språket väldigt snabbt. Jag är stolt över honom.

Det går ju inte exakt lika fort för mig med det nya språket, men jag kämpar med duolingo och andra plattformar och lite i taget tar jag mig vidare. Jag förstår ganska mycket då jag läser nåt, en hel del då jag hör folk prata, men jag är inte i det stadiet då jag vågar prata själv än. Inte så konstigt egentligen för jag är ju alltid hemma som läget är nu, blir skillnad då jag kan vara ute i samhället igen och då hör språket mer. Dessutom vill jag gärna ta en kurs i Nederländska så att jag träffar andra i samma situation som jag kan prata med. Målet för mig är att kunna språket väldigt bra för jag vill inte vara den som bor flera år i ett land och aldrig lär mig språket. Att de allra flesta pratar Engelska här gör det svårare, men allt går om man vill. Det gäller bara att bestämma sig och att våga.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: