Ångesten jag känner är inte livet som vill ta slut utan PMDS

Hur är det nu? Hur är det jag känner egentligen? Vill jag eller vill jag inte? Känner jag nåt?

Jag är förlamad av ångesten som väller in över mig. Jag är på botten nu. Jag är värdelös, obegåvad, oduglig, ful och obehaglig. Magen värker, trycket i bröstet är för mycket. Jag orkar inte med andra, än mindre med mig själv. Jag vill inte vara en belastning. Jag vill inte existera. Och denna ilska som tar över och förvandlar mig till något slags monster. Jag vill inte vara den personen, ändå är jag den. Om och om igen. Om livet är så här vill jag inte leva, men än mindre vill jag dö. Allt är kaotiskt och sårbart inom mig. Gråten sitter som en klump i halsen, tårarna väller fram och jag orkar inte. Jag orkar inte.

Omkring 10 dagar i månaden känner jag såhär. Från ägglossning till mensens första dagar, sedan släpper det. Dessa destruktiva känslor kommer från ingenstans. Ena stunden är jag lycklig för att i nästa ångestgråta.

Sedan yngsta grabben föddes har inget varit sig likt. Jag har dock avfärdat det som pms, sömnbrist, livet med småbarn. Ursäkter finns det gott om, men ingenting jag tänkt eller sagt har hjälpt mig i mitt mående. Ingenting alls. Allt fortsätter bara i en nedåtgående ond spiral och jag avskyr det.

Nu vet jag troligtvis vad det är, PMDS. Jag har hört talas om pmds(pmd) förut, men tanken att jag skulle lida av det har inte slagit mig. Det är så konstigt. Om några veckor har jag en läkartid inplanerad. Vetskapen att jag inte behöver må så här skapar ett lugn inom mig.

PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom är en hormonöverkänslighet vars symptom kan likna en depression. Hormonöverkänslighet alltså. Efter mina graviditeter med gravt graviditetsillamående är det ju bekräftat att min kropp reagerar på hormoner, ändå har jag inte förstått nåt. Jag har verkligen stått med huvudet i sanden.

Några av symptomen på PMDS är:

  • Oro och ångest
  • Snabba humörsvängningar
  • Svårigheter att se framtiden som ljus
  • Värdelöshetskänslor
  • Lätt till gråt och känsla av sorg utan uppenbar anledning
  • Svårigheter att ta kritik/ bli avvisad
  • Ilska, irritation. Ökad konfliktbenägenhet med andra människor

Listan kan göras än längre och jag kan skriva under på varenda jäkla punkt. Nu hoppas jag att dessa veckor fram till läkarbesöket går fort och att jag i framtiden får må bättre. Att familjen får må bättre, för de lider med.

 

 

 

Så drog de till Cypern

Just nu är Elian och Julian på väg till Cypern med Anna-Lena/farmor. Det var två förväntansfulla killar som inatt steg upp för att bli skjutsade till Arlanda av Christofer/pappa. Aldrig någonsin har jag sett dem hoppa upp ur sängarna och klä sig så snabbt. Semester med sol och bad lockar tydligen.

Julian var ju på Cypern med sin farmor förra året med. Första utomlandsresan utan föräldrar. Det gick väldigt bra(även då jag var liite smått nervös). Det ingen av oss tänkte på då, var att kolla om Elian ville följa med. Stunden jag insåg det kände jag en klump i bröstet av dåligt samvete. Det visade sig dock att han inte heller tänkt tanken. Han var bara glad för Julians skull, inte alls missunnsam. Syskonkärlek.

Detta år när det börjades prata om resa blev Elian inkluderad direkt. Det känns bra i hjärtat. Han är inte utanför och det, om något, är viktigt för mig.

Nu hoppas jag innerligt att de har en alldeles förträffligt bra vecka, att de njuter av sol, bad och alla onyttigheter och att de saknar mig en smula.

Naturhistoriska /Cosmonova

Igår satte vi oss i bilen, Christofer, Julian och jag och drog till Naturhistoriska museet för att kolla in dinosaurieskelett och se en film, ”A beautiful planet”, på Cosmonova. Dagen blev så jäkla bra, att gå på museum med Julian är en fröjd. Han älskar det. Vi hade otroligt roligt. Ser framemot fler besök på museum med denna vetgiriga grabb.

20170617_214608

DSC_5246

Att vi fick en heldag med Julian kändes otroligt viktigt och härligt. Vi behövde det, alla tre.

Mitt stökiga liv

Tittar mig omkring här hemma. Av lägenheten, som för ett par dagar sen var alldeles nyröjd och städad, finns inte ett spår. Nu är allt lika stökigt som det brukar vara, saker är slängda överallt. I vardagsrummet slåss leksaker, strumpor, kläder och grytunderlägg om utrymmet. Jag har för länge sen resignerat och nuförtiden lägger jag inte så stor vikt av att ha hemmet stökfritt. Den tiden kommer, när barnen vuxit upp och blivit stora. I framtiden kommer jag ju bara ha Christofers saker att ta reda på(ha ha).

20170607_123544

Det är jäkligt skönt att inte vara lika hyperstressad över hemmet som förr. Visst njuter jag när det är nystädat och alldeles rent och givetvis blir jag irriterad i omgångar då allt är rörigt, men… jag är mycket lugnare nu.

Tiden då mitt hem kommer vara städat och snyggt kommer så småningom.

 

Det råder blandade känslor inom mig…

Snart är det dags att hoppa i arbetskläderna igen och slita lite för brödfödan. Som student är jag givetvis glad för att jag har ett arbete att gå tillbaka till under sommaren, men…

Helst av allt skulle jag vilja studera utan uppehåll för att förkorta studietiden något. Jag närmar mig 40 och jag har inte tid med sådana här uppehåll. Jag vill fortsätta rakt av tills jag är klar.

Att jag började studera är det bästa beslut jag tagit. Jag har inte för en sekund ångrat att jag, efter många år, bestämde mig för att klara av en utbildning. I december detta år kommer jag ha alla gymnasiebetyg klara. Jag tar alltså studenten. Vem vill då skjutsa runt mig på ett flak? Kräver inget större fordon. Farsan har en flakmoppe, den duger.

Elian vill ju ta moppekort, så kanske han vill… Jag kan redan se tidningsrubrikerna:

”Femtonåring skjutsade runt en onykter äldre kvinna på flakmoppe” 

”Mamman tvingade sin femtonårige son att agera fyllechaffis”

”Efter hot om indragen månadspeng såg sig femtonåringen tvingad att skjutsa sin överförfriskade mor på mopedflaket”

Ja, jag skulle kunna fortsätta i all evighet. Så jag slutar nu, troligtvis blir det inte ens någon mopedhistoria heller.

Mina söner

När livet känns trögt och knarrigt stannar jag upp och tänker på mina fina söner. Vilken ynnest det är att få vara deras mamma. Hur rädd jag är att misslyckas i min uppfostran och hur glad jag blir då jag ser hur jag faktiskt klarar av det. Jag är otroligt stolt över mina grabbar och jag älskar dem mer än ord kan beskriva.

Jag är en mamma de kan prata med, en som lyssnar och ger råd när de behöver(även då de inte vill ha). Jag guidar dem så gott jag kan, lär dem saker även då de inte lyssnar. De måste inte alltid gilla mig, stundvis är jag en gnällig morsa, en dryg tjatande förälder som försöker lära sina barn rätt och fel, hur en uppför sig och vad som förväntas av dem i livet. Det kallas uppfostran.

Elian, min fina empatiske tonåring. Bästa storebrorsan till Julian och Herman. Killen som ständigt vill göra något, som alltid krupit efter väggarna då han suttit sysslolös. Killen med sunda värderingar och ett genuint intresse för vad som sker i världen.  Till humöret lika tjurig som sin mor. Sportkillen. Killen som behöver lära sig det här med att spara pengar och städa sitt rum. Killen vars plan är att bli egenföretagare. I augusti blir han 15 år. Dags för moppekort tydligen.

Julian, min vetgirige kloka grabb. Problemlösaren. Grabben som kommer ihåg allt, på gott och ont. Killen som ilsknar till när en säger något han redan vet. Killen som utan tvekan fördjupar sig i sådant han är intresserad av. Killen vars plan är att bli rymdforskare. Min älskade son som alltid undrar varför jag säger att jag älskar honom, det vet han ju redan.

Herman, min lilla buse. Klätterapan. Killen som ständigt hittar nya lösningar för att nå högre i hyllan. Killen som bygger torn, leker med bilar, sjunger och dansar. Killen som med sin envishet får som han vill eftersom mamman faller för krokodiltårarna. Lilla gosiga grabben som överöser oss med snorpussar. Älskade Herman vilket bra beslut att vi skaffade dig.

Älskade grabbar ni är det finaste jag åstadkommit.

Nästa år kan ni ju strunta i att gratulera mig…

Idag vaknade jag med den känslan jag brukar ha efter några intensiva dagar, som när vi haft mycket besök eller varit hemifrån en hel del. Det är märkligt för det enda som hänt denna korta skolvecka är att jag fyllt år, blivit grattad och firad av familjen på restaurang. Antar att alla gratulationer jag svarade på dränerade mig på energi. Jag är beyond trött just nu. Inte anade jag att det kunde vara så jobbigt att fylla år.

Och Christofer drog iväg till annan stad där han ska nördsnacka och förtära alkohol i några dagar. Roligt för honom och just nu känns det helt ok att vara ensam hemma med barnen. Jag har en del studier att sysselsätta mig med så det kommer inte gå någon nöd på mig precis. Ikväll kommer dessutom en av systrarna och hälsar på. Trevligt. Har t o m lyckats fixa en flaska vin nu. Skönt, för att umgås utan alkohol är inte vår grej. Jag är inte ens säker på att vi gillar varandra utan(jag skämtar).

På söndag är det morsdag och jag hoppas lite att jag blir uppvaktad på nåt vis. En blomma, lite choklad eller nåt. Ska bearbeta barnen väl återstående dagar.

Nu ska vi käka lite sushi och senare blir det marängsviss. Ser redan det positiva med att sambon är borta(ingen som tar av min sviss).