Goedemorgen schildpad!

Jag är otroligt off nuförtiden. Jag brottas med allehanda känslor och oknytt och livet är stundvis så jobbigt att jag trycker ner alla känslor och lägger locket på. Det kommer ju bli bättre till slut och förhoppningsvis exploderar(imploderar?) jag inte innan det sker. Livet i en pandemi är inte att leka med även om en inte personligen drabbats av viruset. Detta skulle ju vara tiden då vi njöt och gjorde oss hemma i vårt nya land.

Njuter gör vi ju på sätt och vis ändå. Jag njuter speciellt då jag gör framsteg i nederländskan. Börjar äntligen koppla ordens ordning i meningar, som för en annan inte alltid är logisk: ”Ik drink wijn, zodat ik vriendelijk blijven” – Verbet sist i bisatser vilket får mig att känna mig som Yoda. Misstag gör jag hela tiden, men så är det ju att lära sig ett nytt språk. Jag ser framemot att få höra nederländska mer då livet är lite som förr. Hursomhelst gör dessa små framsteg mig så himla glad för det har stundvis känts som att jag inte kan lära mig ännu ett språk. Jag använder mig av två olika plattformar, den med de roligaste meningarna är helt klart Duolingo. Där får jag lära mig meningar som:

  • Ik ben geen appel
  • De jongen loopt over de oude schildpad.
  • Meer vrouwen minder mannen! ♀️💪🏻♀️
  • Goedemorgen schildpad.
  • Vissen zijn vrienden geen eten.

Tveksamt om jag kommer ha användning för alla duolingomeningar i det verkliga livet, dock.

Nu är det dags att ta tag i denna dag och se till att vi kommer ut en stund med solen skiner. Herman ska få träna cykling lite och jag ska njuta av en promenad.

Happy Friday!

Nån gång blir jag nog klar med mina studier

Planen då jag började studera på universitetet var att jag skulle ta min kandidatexamen i informatik nu denna vår. Tyvärr blir ju inte saker alltid som vi tänkt. Livet kommer emellan och saker blir försenade. I mitt fall var det mammas plötsliga bortgång, flytten till Nederländerna och Covid som satte käppar i hjulet. Ser jag tillbaka på allt tid som gått sedan mamma försvann så hade jag logiskt sett hunnit med allt, men orken och kapaciteten att studera effektivt fanns inte.

Nu är läget bättre, men Covid ställer naturligtvis till det. Jag får ihop mina studier genom att sitta några timmar här och där vilket är frustrerande. jag saknar tiden i Sverige då jag hade 8 timmar i sträck då jag enbart kunde fokusera på mina studier. Som läget ser ut nu kommer jag förhoppningsvis vara klar i slutet av detta år. Möjligtvis har jag fortfarande någon restuppgift kvar efter det, men jag borde var redo att kolla mig runt efter ett jobb.

Och det är min första stora skräck just nu: att söka jobb. Jag vet inte hur man gör eller ens vad jag kan. Jag har nu studerat informatik; affärssystem och projektledning i 2,5 år och mest känner jag: Vad fan har jag lärt mig? Och vad för jobb kan jag söka? Alltså jag har ju lärt mig om olika slags system och vad de gör, men jag är fortfarande otroligt osäker på vad jag egentligen vill göra. Önskar att någon bara kunde bestämma det åt mig så att jag slapp fundera och ta beslut själv.

Min andra stora skräck för tillfället är att det kommer en dag, så småningom, då jag inte kan sitta bekvämt hemma i mysig pyjamas, rufsigt hår och plugga längre. En dag inom en överskådlig framtid måste jag ut bland folk och fä och bete mig civiliserat. Och med civiliserat menar jag lyssna på folk, prata med folk – vara social. Jag både längtar efter och avskyr tanken på det.

Vi får se hur det går.

Tillbaka till affärssystem, analysmodeller, html, css och javascript nu.

Vilsen inombords

Jag försöker hitta orden till den där känslan som alltid finns hos mig. Känslan av att inte passa in eller kanske mer en känsla av att jag inte vet vem jag är. Eller så vet jag, men lägger locket på för det är jobbigt att komma till insikt om saker. Det är ibland svårt att sätta ord på känslor, ord ord ord.

Jag är trött, vilsen och jag skulle vilja finna ett inre lugn.

Tids nog blir allt bra. Tids nog.

Ensamhet

Försöker hitta orden att beskriva detta år men det är svårt. I mitt huvud är det kaos på grund av allt som har hänt. Starten i ett nytt land har inte varit så rolig som jag hoppades och stundvis har jag känt mig så bottenlöst ensam. Det är en svår sak att aldrig vara själv och samtidigt känna sig ensam. Det är svårt att inte kunna träffa dem som står en nära, att inte kunna träffa sina systrar och vänner och snacka om livet över lite vin. Har nästan glömt hur det är att prata med någon annan än de som jag bor med, att anförtro sig åt någon annan. Diskutera livet och allt som hör till. Jag har så mycket jag skulle behöva prata om med någon som känner mig. Helst vill jag prata med dig, Linda, men inte över telefon så det får vänta tills du kan komma hit ❤ Då vi kan dra ut på stan och bli lite fulla tillsammans och sedan äta grillad kyckling med Lohmanders bea dagen efter. Eller ja, nåt lohmanderssubstitut kanske om du inte tar med en burk i bagaget😊

Efter att pandemin är över ska jag kolla upp om det finns nån meetup-grupp som verkar intressant. Tror att det kan vara ett bra sätt att träffa lite nya människor. Jag längtar så efter att ha vänner här, jag behöver inte många men nån stackare ska väl ändå kunna stå ut med mig. Sedan vill jag verkligen lära mig språket, jag försöker lära mig en del hemma, men det är svårt på egen hand. Behöver ha någon att prata med, försöker ibland få Julian att hjälpa mig, men tyvärr tycker han att hela min existens är pinsam.

Idag går barnen sin sista dag i skolan detta år, sedan väntar lockdown och jullov. Igår fick vi veta att det mesta stänger från och med idag. Det känns väntat och även bra. Det jobbiga är ju inte att det införs restriktioner. Det jobbiga är HELA DEN HÄR JÄVLA PANDEMIN.

2020 är framtidens bästa svordom!

Like a flame

Jag tog mod till mig och skrev till en person jag en gång var vän med. Hen hörde av sig tillbaka och nu har vi ett finare avslut. Vad som skrevs kommer jag inte att berätta för det är privat. Det enda jag vill säga är att ibland händer saker i livet som gör att vi går åt olika håll, likväl som kärleksrelationer kan även vänskapsrelationer upphöra. Ibland finna ingen återvändo och det är helt ok. Avskedet var nu betydligt finare, utan ilska och hårda ord. Även då det smärtar att tänka tillbaka är jag lugnare nu och jag har aldrig någonsin ångrat vår vänskap, den gav mig mycket under flera år. Nu har vi båda gått vidare i våra liv och vår vänskap kommer för alltid tillhöra det förflutna. Det är fint och vemodigt, men precis som det ska vara.

   

 Like flame

Take away all demons in my head, leave me alone I feel mostly dead

look inside this heart of mine, this love I feel will it leave me blind

And you are watching her like a flame

and you take away her pain

and you look into her soul

she stares at the moon and she knows

Who will carry me when I fall? Who will give me strength when I need more?

Live has never gone my way, I always felt awkward and too afraid

And you are watching her like a flame

and you take away her pain

and you look into her soul

she stares at the moon and she knows

 

Tack!

 

 

300 dagar i Nederländerna

Idag är det 300 dagar sedan vi tog våra 8 resväskor och flyttade hit till Nederländerna. Det är även 300 dagar sedan jag sist tog mig en cigarett, där på Arlanda för att stilla nerverna. Och det är 300 dagar sedan jag sist bodde under samma tak som min älskade Elian.

Mycket har hänt sedan den dagen. En pandemi har dragit över världen medan vi försökt fixa oss ett liv i ett nytt land. Det har varit tufft och det är tufft. Många gånger känner jag att jag ångrar vår flytt, men så försöker jag tänka att det blir bättre. Livet kommer bli bättre för oss alla – efter pandemin. Det är inte så att jag går omkring och är olycklig hela tiden, men stundvis känns det som att det kommer dröja så sjukt länge innan jag träffar mina syskon och alla syskonbarn igen och då gör det ont.

Elian var här i somras, men nu har det gått tre månader sedan jag sist kramade honom. Saknar honom djupt och innerligt och längtar till jul då han kommer hit igen. Elian som tydligen drar in i lumpen om ett år ungefär, precis som han ville. Jag är övertygad om att han kommer klara det bra för han är målmedveten och en kämpe när det gäller att lyckas med något han brinner för. Jag är stolt över honom.

Här i Nederländerna går både Julian och Herman i samma skola, fast olika klasser naturligtvis. Julian började ju i februari och pratar nu rätt bra Nederländska. Häftigt ändå att han lärt sig så fort, om ett tag kan han antagligen börja i en vanlig skola. Herman började skolan i augusti och kan rabbla färger, veckodagar, räkna, sjunga nån visa och sedan kan han ganska många substantiv. Han pratar dock inte än, men det kommer nog snart. De är så duktiga båda två och jag är så stolt över hur bra de hanterat flytten och till råga på allt, en pandemi.

För ett tag sedan skärptes restriktionerna igen och för tillfället är vi inne i en ”partial lockdown”. Vet inte alls hur framtiden ser ut, men det visar sig. Allt kan hända. Det enda jag vill är att ett säkert vaccin ska tas fram så att denna virusmardröm kan vara över. Tills det sker kommer jag inte kunna träffa många av dem jag verkligen vill träffa, det gör ont, men är hanterbart. Jag vet ju att vi kommer ses igen tids nog.

Det är jobbigt nu

Det är jobbigt nu. Det är jobbigt att jag har så många oavslutade skolsaker att hinna med. Det är jobbigt att allt samlas på hög och jag ser inget slut på eländet. Det är jobbigt att jag inte är lika strukturerad som jag skulle vilja. Det är jobbigt att inte veta var jag ska börja eller hur nåt ska sluta. Det är jobbigt att känna sig misslyckad. Det är jobbigt att vi lämnade Sverige. Men framförallt är det jobbigt att vara utan Elian. Saknar honom så jag stundvis tror jag ska gå sönder.

Om allt går väl får vi träffa honom imorgon igen. Jag ser hundra scenarion framför mig där han inte kommer fram. Där min längtan efter honom inte kommer stillas utan snarare eskalera. Nu är allt nedräkning för mig:

  • 22 h tills han åker mot Arlanda
  • 26,5 h till avgång
  • 29 h till hans samtal där han säger att allt gått bra.
  • 30 h till han förhoppningsvis är här

I två veckor ska vi få rå om honom. I två veckor ska jag få krama honom varje dag. I två veckor ska Julian och Herman få vara med sin storebror, de saknar honom väldigt. Julian säger det inte så ofta, men det syns när vi pratar om Elian. Det syntes i hans ögon igår då jag sa att Elian snart är här. Mina fina söner, älskade brorsor. Det kommer kännas fantastiskt att ha dem samlade igen.

Jag önskar så att jag vore en rationell och konstruktiv person, speciellt då jag kommer in i dessa perioder då livet känns allt annat än roligt. Jag önskar att jag kunde planera och fullgöra saker, men istället blir allt kaotiskt inom mig och ångesten ökar. Ni som fattar ni fattar.

Nu ska jag försöka avsluta något av alla måsten för varje gång något blir klart lyfts en sten från mitt bröst.

På återseende då jag orkar med att blogga igen.

Det bor en rasist i oss alla!

Jag föddes för 41 år sedan i en vit familj, inte visste jag att det innebar privilegier andra människor bara kan drömma om. Nu vet jag. Min hudfärg skapar aldrig rädsla hos mig. Jag är vit. Jag kan gå genom samhället utan att kolla mig över axeln. Visst finns det andra saker jag som kvinna är rädd för, men aldrig p g a min hudfärg. Min hudfärg är inte ett problem och kommer aldrig vara ett problem. Jag har aldrig varit rädd för polisen. Jag kommer aldrig vara det heller, inte p g a min hudfärg. Det är så mycket jag, som vit, aldrig någonsin behöver reflektera över.

Under mina år i livet har jag varit fördomsfull och jag har uttalat mig rasistiskt på grund av både okunskap och ignorans. Jag har garanterat gjort människor arga och besvikna även då jag inte förstått det. Jag har under mina tidiga år, då jag var under 18, haft sådant brist på omdöme att jag spelat kortspel med rasistiskt namn(ni som vet ni vet) jag använde n-ordet lite hursomhelst utan någon som helst tanke att det skulle kunna ligga något annat än färgen svart bakom. Jag fattade inte. Jag hade vänner som försökte upplysa mig då jag var 16, men jag var inte vidare intresserad. Jag ville inte ta åt mig kritiken, jag ville inte höra att något jag sa och gjorde var en del av problemet, att det var rasistiskt. Herregud, jag hade en pojkvän från ett annat land. Hur kunde jag då vara rasist? När jag tänker tillbaka och inser hur jag resonerade blir jag besviken på mig själv.

Men jag mognade, jag upplyste mig själv om rasism, jag vaknade upp till slut och insåg att jag är vit således är jag en del av problemet liksom alla vita är det. Vi föds in i det utan att fråga. Även då vi inte bett om det matas vi med idén om att vi är bättre än svarta människor. Varför skulle vi vara bättre? Det enda som skiljer oss åt förutom pigmentet är att vi vita är privilegierade dårar som inte fattar hur privilegierade vi är.

Jag har haft många tankar om detta de senaste åren, tankar som funnits där, men som jag tidvis inte lagt någon energi på eftersom jag lever i min lilla vita privilegierade bubbla där jag kan leva ett gott liv utan att ta ställning till nåt. Men enough is enough! Jag har vandrat vägen mot ett aktivare antirasistiskt liv länge, nu är det dags för mig att rannsaka mig själv, lära mig vilka fel jag gör och vad jag kan göra bättre. Jag är övertygad om att det finns saker jag gör och säger som är rasistiskt utan att jag ens reflekterar över det. Det är dags att ta tag i detta nu. Jag kan inte säga mig vara vänsterfeminist utan att vara antirasist. Antirasist på riktigt, en som tar ställning, säger ifrån, syns och hörs.

Jag föreslår att alla hoppar på detta tåg av medvetenhet, det är vår skyldighet som vita att ordna upp saker. Det var ändå vi som ställde till allt från första början.

Så ta reda på saker, följ aktivister, lyssna, läs, granska och ta in, men begär inte att svarta människor ska upplysa dig! Det är inte deras skyldighet! Det är din skyldighet!

All lives matter kommer inte gälla förrän BLACK LIVES MATTER!

Vem får ta plats i ett kroppspositivt forum?

Såg en tråd där en person undrar om hen, som är normsmal och inte kämpar med träning, får säga att hen är väldigt nöjd med sin kropp eller om det är osympatiskt. Mina tankar om detta är att naturligtvis får du säga att du är nöjd. Kul för dig liksom. Grattis till det! Att människor tycker om sig själva och mår bra är aldrig fel.

Problemet är inte att normsmala människor utan bristningar och åderbråck är nöjda eller att de framhäver det. Problemet i samhället är att normen för det som är fint är en normsmal kropp utan åderbråck och bristningar. Kroppspositivet för mig handlar inte om att det enbart är tjocka människor som får synas utan det handlar om att jag vill se ett samhälle där kroppen inte värderas. Där vi är som vi är smala, tjocka, korta, långa, ljusa, mörka, håriga, med eller utan bristningar och åderbråck. För mig är det viktigt att inkludera alla kroppstyper, men inte framhäva någon av dem. Likväl som jag är nöjd över min smala fasta kropp ska jag kunna vara det över min tjocka sladdriga. Vi måste få ett samhälle där vi inte värderar varandra utifrån det ytliga.

Sedan är det rimligt att en normsmal kropp lämnar företräde till en tjock person i så kallade kroppspositiva forum då snacket handlar om det stigma att vara fet medför. Även om du gjort en kroppsresa från väldigt smal till normal+ har du ändå inte upplevt samma stigma som en 46+ sizer. Sedan kan du naturligtvis ha dina upplevelser av att din kropp förändrats med allt vad det innebär, det tar ingen ifrån dig.

Jag har gjort resan från extremt underviktig till smått överviktig. Visst påpekade folk att jag var smal då det var som värst. Jag fick en och annan gliring och frågor om jag hade anorexia. Källan till min låga vikt var ett oerhört destruktivt förhållande. När jag sedan började må bra och äta igen så ökade jag i vikt. Senaste åren har jag ökat p g a ålder I guess. Nåt hände efter 39 liksom och det är helt ok. Trots min ökande vikt har jag absolut inte upplevt diskriminering på samma vis som en fet person så jag stöttar den kroppspositiva kampen, men jag backar och lämnar företräde till dem som vet hur det är.

Nu finns det garanterat nån som sitter hemma och argt hävdar att ingen kan definiera vem som är tjock eller fet, men jo det går och är du det så vet du. Tjock är ingen känsla, att känna sig tjock innebär inte att du är det.

Slutligen vill jag säga att kroppspositivitet ska inkludera alla former av kroppar för det handlar ju om att vara positiv inför den kropp man har oavsett hur den ser ut.

Varför jag är feminist

Gårdagens skriverier om en känd man som betalat för att begå ett övergrepp på en kvinna har gjort mig så arg att jag känner ett behov av att spotta ur mig denna ilska i ett inlägg om varför jag är feminist. Radikal feminist om ni så vill.

Orsakerna till att jag danats till en radikal feminist är många, vilka tog sin start redan under barndomens år då jag inte visste mycket alls om nåt. Hursomhelst här kommer en punktlista utan inbördes ordning med orsaker till varför jag är feminist:

  • MÄN

Nej, listan blev inte längre än så. Oavsett om jag skulle skriva ner alla saker som danat mig är den gemensamma nämnaren alltid MÄN. Det är allt från skillnader i samhället som kan tes banala till hemska saker män har gjort mot mig. Det är mitt agerande som projektledare, det är tjatsex i tidigare relationer, det är härskarteknik och fördomar om min sexualitet. Det är äganderätt och kränkningar. Det är synen på min kropp, på din kropp. Det är ansvarsförskjutningen i hem och relation. Det är uppmärksamhet och intresse. Det är det absurda i att en hårig manskropp ses som normativ medan en hårig kvinnokropp är något fel, fult och äckligt. Det är att män kan betala för att begå övergrepp mot oss. De kan använda oss som de vill och sedan skämta om det med sina polare. Det är det faktum att en man kan ta plats, vara högljudd men en kvinna som är likadan är något att förakta. Det är löneskillnader på arbetsmarknaden. Det är att vi kvinnor klär oss, sminkar oss, fixar naglar och hår, tränar, bantar, svälter oss för att det mansdominerade samhället säger åt oss att göra det. Det är det sjuka att alla ska vilja vara smala. Det är mäns åsikter om huruvida kort hår är kvinnligt eller inte.

Det är det jävla faktum att jag som kvinna helst hela tiden ska vara så knullbar som möjligt så att jag alltid är attraktiv på marknaden. Det är det att hela min existens går ut på att behaga mannen.

Jag pekar ut alla och ingen med detta. Tar du åt dig är du förmodligen en kränkt man, en Jordan Peterson anhängare eller totalt manipulerad av patriarkatet.

Jag gillar verkligen inte män.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: